SCB förfalskar nutidshistorien del 2

Idag avslutar vi Åke Sundströms redovisning om hur svenska myndigheter förfalskar underlaget för rationella beslut.

2. Den ekonomiska tillväxten felbedöms av bl a följande skäl:

*Termens innebörd frångås, i två steg. Det är, för det första, totalproduktiviteten som är det sanna måttet på tillväxt, inte produktionen. Och de produktionsiffror som SCB redovisar i form av BNP (bruttonationalprodukten) är faktisk nästan helt oanvändbara. I synnerhet i ett land som Sverige med stor offentlig sektor och högt skattetryck.

*Värdet av produktionen i stat och kommun är nämligen omöjligt att fastställa, i frånvaro av marknadsbestämda priser. SCB ”löser” det problemet genom att, helt godtyckligt och felaktigt, använda lönerna som mått på förädlingsvärdet. Samma bekymmer, fast i lägre grad, finns i sektorer som straffas eller gynnas av diskriminerande skatter.

*BNP är ett bruttovärde, som B-et anger, men det relevanta är nettot, efter beaktande av kapitalförbrukning (avskrivningar). Dessutom är produktion inte detsamma som inkomster/välstånd.  Därför är måttet NNI (nettonationalinkomst) att föredra, men det talar ingen om.

*Oavlönat arbete utelämnas, vilket allvarligt förrycker jämförelser över tiden. Den sk barnomsorgen ombesörjs i dag av avlönad personal, vilket höjer BNP-nivån, men det finns ingen minuspost för bortfallet av föräldrarnas egna arbetsinsatser. Den rapporterade BNP-ökningen sammanhänger delvis med denna successiva övergång från hemarbete till avlönat arbete och är i så måtto en illusion.

*Riksbankens räntedoping de senaste tio åren har byggt bubblor som kortsiktigt förbättrar BNP-siffrorna, men med nödvändighet följs av en baksmälla, som sänker den långsiktiga trenden. Ekonomisk tillväxt måste mätas över långa tidsperioder och dessutom definieras i termer av totalproduktivitet, inte felaktigt uppmätt produktion.

*Besluten om hur statistiken skulle utformas togs av FN, som struntade i att de ekonomer som lanserat idén ville exkludera den offentliga sektorn. Det hade avsevärt reducerat missvisningen. Men makthavarna såg nackdelen, att en sannare bild inte gagnade deras intressen.

3. Energistatistiken är också politiskt sprängstoff. Här består SCB:s maktlojala fingerfärdighet i att summera äpplen och päron, el och värme.  När en villa eldad med olja konverterar till elvärme ersätts ca 30 000 kWh oljevärme med ca 25 000 kWh elektrisk energi. Detta presenterades länge i SCB:s kolumner som ett energisparande på 5 000 kWh. Korrekt mätt, som primär energi, handlar det i stället om en fördubbling av energiförbrukningen – eftersom det krävs det cirka 3 kWh primär energi – uran, kol, olja eller naturgas – för att producera 1 Kwh elkraft. I det här fallet är 1 + 1 inte två, utan fyra.

SCB har senare, tyst och utan några ursäkter eller förklaringar, plockat bort denna statistik, men våra energiministrar kunde i flera decennier kasta 100-tals miljarder i sjön genom att åberopa denna falska statistik.

De tre exemplen illustrerar problemets kärna: en ämbetsmannakultur i djupt förfall, parad med intellektuell prostitution och en politikerklass som med öppna ögon agerar i strid mot sina löften och sina väljares intressen.  Kort sagt, ett väldigt sjukt samhälle.

Det här inlägget postades i Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till SCB förfalskar nutidshistorien del 2

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Riktig rysarläsning, tänk en stor del av befolkningen som säljer sina själar för lite materiell välfärd, vi blir fattigare och fattigare både i börsen och själen.
    Därför är det intressant och lite kusligt med ett Amerika och dollarn, dem alla tytt sig till genom åren som sakta men säkert sjunker ner i det socialistiska träsket samtidigt som KGB översten Putin försvarar sitt land och sina medborgare och har säkert full kontroll över Ukraina inom inte allt för länge. Tack för ett mycket bra redogörelse Åke.

    • Åke Sundström skriver:

      Sant, USA är inte det riktigt samma Land of The Free som förr. Men nedgången började inte med Obama, inte ens med Nixon och hans devalvering 1971 (när dollarn frikopplades från guldet), utan redan 1909 när Federal Reserve tillskapades.

      Det smått komiska ju att penningpolitiken i kapitalismens förmenta högborg inneburit att den fria konkurrensen satts ur spel i denna helt centrala del av det ekonomiska systemet. Räntan fick inte längre styras av Adam Smith´s osynliga händer, utan skulle bestämmas av en kommitté, ett system som sen spred sig över världen, med förödande konsekvenser.

      I dag är det bästa som kunde hända att centralbankerna förbjuds att lägga sig i räntesättningen. Men sköta sedelutgivningen, fast med strikta regler om att mängden sedlar och lån inte får öka snabbare än produktionen.

      • mats skriver:

        Politikerna verkar otillbörligt imponerade av börsernas handlande med fiktiva värden. Därför låter man börsernas önskan om stora vinstmarginaler gå i uppfyllelse genom att tillhandahålla fiatvalutor. Centralbankerna spelar med fiatvalutan och räntan som en landsvägsmusikant på sin dragharmonica. Det gäller att hänga med i svängarna och veta vilken ton det blir beroende på om man drar eller trycker på bälgen.

        Just det fenomen som socialister har emot kapitalismen tillhandahåller man. Socialistiska regeringar minst lika gärna som borgerliga. Tog man bort fiatvalutorna och endast handlade i reala värden som marknaden själv fick bestämma, skulle förmodligen en klassisk liberal politik vinna folkets röst.

        • Åke Sundström skriver:

          En återgång till samhällsekonomisk balans kommer att bli en mycket tuff uppgift. Västvärldens länder sitter fast i sina enorma skuldberg och den strida strömmen av gratispengar fungerar som ett knark i samhällskroppen. Abstinenssymtomen blir svårhanterliga när den vanliga dosen uteblir, som den måste, förr eller senare.

          Ändå är inte loppet kört, det finns ett vägval. Antingen en status quo-linje, en lång period av stagnation, åtdragna svångremmar och sociala konflikter. Eller också radikal kirurgi, en utfasning av fattigdomsskapande, planekonomiska systemfel. Sådana reformer höjer produktiviteten, håller välståndet uppe och gör det möjligt att på bästa möjliga sätt hantera omställningen till normalitet och förnuft.

          Att förändra räntepolitiken är tidskrävande, som att vända stora oljetankers. Mer snabbverkande mediciner erfordras. T ex – för Europas del – att sätta punkt för två relativt nya dårskaper: EU och klimatpolitiken. Vad EU beträffar skulle en rejäl omgörning kanske räcka – men ingenting sådant ligger i Bryssels pipeline.

          Och klarar inte politikerna ens av att demaskera koldioxidspöket, hur skall man då kunna tro på EU eller förvänta sig en klokare centralbankspolitik?

  2. mats skriver:

    Jag har tydligen lyckats slarva bort en av mina egna kommentarer! Försöker igen.
    Till punkt 3 i Åkes artikel.
    När vi på 70-talet diskuterade biobränslen konstaterades att det åtgick biobränsle med ett energiinnehåll motsvarande 2 liter olja för att producera energi motsvarande 1 liter olja. Med åren vet jag man kommit ner något. På 80-talet var man väl nere i 1,5:1. Men jag har inte hört något alls senare. Har man kommit ner till 1:1 eller bättre?

    Eftersom olja och biobränsle släpper ut i stort sett samma ämnen och samma koncentrationer vid samma energiuttag, så verkar det rimligt att elda oljan direkt istället för att först slösa bort den på att göra biobränsle. Men det är klart biobränsleekvationen ger ju arbetstillfällen i Sverige, betalade med olja och skattepengar!

    • Åke Sundström skriver:

      Relationen mellan biobränslen och olja har säkert inte förändrats nämnvärt. Tanken att förvandla vedråvara till bensin (vilket tycks vara vad du syftar på) är precis lika orealistisk i dag som då. Andra och lika obegåvade varianter – på fullt allvar rekommenderade av Maria Wetterstrand & Co och expedierade av ombuden på Helgeandsholmen – är att förvandla sockerrör eller spannmål till bilbränslen (etanol). Eller att satsa på elbilar, i samma föreställning om att oljan är på väg att ”ta slut”och att världen snart går under i en Klimatapokalyps.

      Din avslutande mening är förstås ironiskt menad, vilket kan behöva understrykas, eftersom argumentet att subventioner ”skapar jobb” är vanligt förekommande i både Anders Borgs och hans s-kollegors vokabulär. Liksom bland mjukryggade professorer och vilsna ekonomijournalister.

Kommentarer inaktiverade.