I boken Domedagsklockan påstår Marian Radetzki att miljöarbetet blir bättre ju högre ekonomitäthet ett land har. Han ger måttet BNP i tusental dollar per kvadratkilometer landarea. Det är en allt för enkel bild. Sverige har hög ekonomitäthet, men svenskarna är vid en internationell jämförelse personligt fattiga om än kollektivt rika. Med höga skatter blir det helt enkelt väldigt lite utrymme över för egna ekonomiska beslut. Jag skrev om det för drygt ett år sedan. Svenskarna har en extremt hög privat skuldsättning, bland annat på grund av de höga skatterna och den ofantliga sektorn (den ”väl” utbyggda välfärden). BNP säger, som vi ofta konstaterat här på Frihetsportalen, inte tillräckligt mycket om ett lands, och i synnerhet inte om dess medborgares välstånd.
Måttet blir konstigt också för att befolkningstätheten blir så avgörande för det värde man får på ekonomitätheten Nederländerna får i Radetzkis tabell värdet 22600, Japan 15400, Frankrike 5030, USA 570, och Sverige 1200. Han tycks mena att miljöarbetet i Bangladesh med sin ekonomitäthet på 750, är bättre än i USA. Kanada med sina 34 miljoner människor och ett BNP på 1104701 miljoner USD på en yta av 9984670 km2 får ett värde på endast 110, medan öriket Fidji får 123. Vad säger det egentligen om miljöarbetet? Åtminstone i USA har miljömyndigheten, EPA, ansträngt sig för att lugga medborgarna på både pengar och egendom i ett påstått värn om miljön. Många hävdar att det blir sämre när staten sköter marken. I alla händelser blir det mycket dyrare.
Vi har i Sverige också lagar som skrivit bort det mesta av det som man i andra länder ser som självklara rättigheter och rådighet för enskilda markägare över sin egendom. Att det blivit så i Sverige kan delvis förklaras just med den låga individuella ekonomitätheten. Då kliver kollektivet in istället och bestämmer över den enskildes egendom, tar sig den rätten. Men kollektivet kan aldrig få den detaljkunskap eller den lokalkännedom som den enskilde kan få för sitt. Därför blir miljövården strikt reglerad men ändå sorgligt suboptimerad i vårt land. Vi får en lose-lose situation
Markägarna i Sverige är i princip förbjudna att ta betalt för de ekosystemtjänster de vaskar fram. Dessa är konfiskerade och övervakas av både stat och NGOs. Men de tjänar inte heller några pengar på dem. Kontentan blir att allt blir tvång och inget blir innovation och frihet, ett bakåtsträvande system om något.
I förlängningen betyder det även att de naturkulturmiljöer vi haft, går förlorade eftersom lönsamheten i de gamla brukningsmetoderna är borta. Den svenska välfärdsstaten, med höga skatter för generell centralbeslutad välfärd, skickar likt ramsan om råttan på repet problemen med kapitalbrist och inskränkt frihet vidare till dem som till sist inte kan skicka problemet längre. Det är både markägarna, låginkomsttagarna och även naturen. Välfärdsstaten är inte en god miljövårdare.
Men hur överraskad kan du vara, Mats? Du kritiserar, naturligtvis, Radetzkis obegripliga och snarast komiska påhitt med ”ekonomitäthet”, men verkar inte vilja ta till dig att han är en falskt profet, som ägnar sig åt att samtidigt företräda klart motstridande uppfattningar, vilket jag påpekat i ett par tidigare inlägg.
Den som å ena sidan (helt korrekt) kallar klimathotet en ”fatwa” men samtidigt vägrar ta avstånd från våra extremt höga svenska klimatskatter – och, än värre, berömmer böcker eller artiklar där dessa skatter betraktas som ”miljökostnader” – är en skamlös manipulatör och ett exempel på en intellektuell prostitution som förgiftar samhällsklimatet.
Sant, Klas Eklund och många andra är ännu större syndare, genom att försvara själva fatwan, men det ursäktar inte Radetzkis lögner. Forskarvärldens (i synnerhet ekonomkårens) förlust av etisk och moralisk ryggrad är ett värre problem än de i och för sig förödande välståndsförluster som en totalt feltänkt klimatpolitik leder till.
Jo, Radetzki är en svårfjällad ål. Samtidigt gillar jag den gemensamma ansatsen i Domedagsklockan, att försöka avslöja det långvariga och falska anslaget bakom klimathotet. De lyckas tyvärr inte mer än sådär. Där klarhet skulle behövas saknas den. Jag ska göra ett försök till att ge min syn på boken, men har inte greppet om infallsvinkeln ännu.
Naivt tänker jag, varför rensas inte samhällsomstörtarna på t.ex. ”Svenska Dagbladet” ut en gång för alla och tillåter duktiga analytiker som Mats och Åke att föra resonemanget där det hör hemma nämligen i en ”rikstidning” där många fler kan följa er? World Widw Webb är fantastiskt!
Som du antyder, Samuel, är klimatkritiker portade i riksdrakarna DN och SvD, troligen också i SDS och GP. Vilket delvis går att förstå; sanningen i denna fråga är en allvarlig utmaning mot vår politiska nomenklatura, den moderatsocialistiska enpartistaten.
Mycket politiskt kapital har investerats i superlögnen om det hotfulla klimatspöket. Vad vi upplever är en parallell till hysch-hyschandet om neutraliteten, liksom till det skamlösa ljugandet inför folkomröstningarna om EU och dessförinnan i kärnkraftsfrågan. Samma trixande om och om igen. Och med ljusets förmenta riddarvakter, de intellektuella, som ljugandets möjliggörare; den allra mest genanta aspekten.
Men internet kommer, som du också antyer, att sätta punkt för maktapparatens manipulatörer. Det är det positiva beskedet. När 10 eller 20 procent av väljarna via nätet börjar begripa att de blir grundlurade av sina egna ombud på Helgeandsholmen, då kan det börja hända saker.
Ty sanningen sparkar – förr eller senare, det kan de döende tidningsdrakarna inte förhindra, ingen annan heller. Att SvD publicerat några inlägg av den DANSKE klimatdebattören Björn Lomberg – kan vara början till en sen omvändelse under galgen.
Som vanligt så är det pengar det handlar om med klimathotet. Svenska politiker skryter om att vi i Sverige har världens högsta CO2-skatt, som om nu det skulle vara något att skryta om.
Om vi nu skulle göra som i Australien och ta bort CO2-skatten så blir det många miljarder som staten skulle gå miste om. Bara på bensin är det över 9 miljarder kronor per år!
Man har alltså satt sig i en rävsax där man skulle vara tvungen att ”finansiera” bortfallet av CO2-skatten på något annat sätt. Vilken politiker skulle ta tag i det??
Så du menar att politikerna kanske rent av finansierar den ”lönsamma” invandringspolitiken med koldioxidskatten? Sickna fulingar!
Grön skatteväxling, tror jag att det kallas…För byråkraternas del spelar det ingen större roll hur den ofantliga sektorn finansieras, så länge de får gott om skattepengar att leka med.
Ingen rävsax i sikte!
Problemet med energibeskattningen är att den innebär en oförsvarlig diskriminering av de fossila bränslena – och av hela värmesektorn jämfört med elsektorn. Den senare är därigenom starkt subventionerad.
Om man i stället inför en särskild energimoms på 50-60 procent, lika för alla miljöpåverkande energislag, men vanlig moms miljöneutrala alternativ som solpaneler och biobränslen, så skapas konkurrens på lika villkor och med rimliga miljöhänsyn. Det leder till mycket stora samhällsekonomiska vinster, men också till att skattebortfallet för staten blir långt mindre än du anger. Och märk väl: det är samhällsekonomin som är det primära, hur statens budget påverkas är faktiskt irrelevant.
Men vill man absolut finansera omläggningen utan att minska statens inkomster (en vanlig metod i socialisten Reinfeldts Sverige) så är det enkelt att välja en högre skattesats för energimomsen, 100 procent eller mer. Problem solved. En så hög skatt går visserligen inte att motivera och försvara, men vad bryr sig väl politiker om sakskäl?