Usurpationen av andras egendom

Att stjäla är en synd, det är också olagligt. Att tillhandahålla stöldgods till någon kallas häleri och är naturligtvis även det straffbart. Såvida man inte är politiker eller tjänsteman beordrad av en politiker att göra så.

Det demokratiska systemet, eller ”the popular vote”, som det heter på engelska, gynnar politiker som är villiga att ”ge” något till många väljare. Detta något har politkerna alltid och utan undantag tagit från någon annan, en privatperson eller ett företag. Det som tas ska då helst vara något som i allmänhetens ögon inte skämmer deras sinne för moral, proportioner och rättvisa. Detta sinne kan förändras över tid och manipuleras så att de många ansser sig ha rätt till något visst från de få.

Ett tydligt sådant exempel ser vi i den svenska allemansrätten. Den är ett påfund sprunget ur Fritidsutredningen (SOU 1940-12). Allemansrättens tillkomst i och med denna utredning kan kortfattat beskrivas med två resonemang.

Det ena är en privat önskan från den allt större andel medborgare som urbaniserats till städer och tätorter att fortfarande känna band till den landsbygd de lämnat. Där hade de haft den självklara rätten att inom byns domäner, med markägarnas goda minne, röra sig fritt mellan gårdarna. Ofta påkallade arbetet i sig sådan rörelsefrihet. Bär, svamp och andra naturalster plockades för gårdens behov i första hand på de egna markerna. Denna frihet ville den nu industriarbetande befolkningen inte undvara, trots de kapade banden. Ännu mer åtråvärt vore att kunna förlägga sådana aktiviteter till vilken by eller område som helst, gärna i tätortens närhet. För många kunde det ju vara långt till hembygden.

Det andra är en statlig oro för att den stora gruppen industriarbetare som nu erhållit flera veckors semester inte skulle sysselsätta sig med hälsosamma och stärkande aktiviteter. Det skulle kunna ställa till förtret för politikerna ur såväl folkhälsosynpunkt, vilket var mycket viktigt vid denna tid, samt ur rent polisiära och ordningsaspekter.

Sedan allemansrätten presenterades har staten lovat mer och mer ”rättigheter” till allmänheten. Aldrig någonsin har markägarna tillfrågats. Nu anses hela världens medborgare ha rätt att ta för sig av ”vår” svenska natur. Det är ju självklart i det naiva Sverige, det heter ju allemansrätt, ju, duuh!

Denna syn på allmänhetens rätt att gästa naturen har nu utvecklats till att allmänheten ska kunna kräva att få naturen tillrättalagd och serverad som de vill ha den. Utan kostnad. Dessutom vill företagare och organisationer som inte äger marken kunna nyttja andras mark, men utan att ersätta ägaren för intrånget.

Allt medan markägarens egen rätt att nyttja sin mark beskärs och inskränks. Markägarens infall kan ju inskränka menligt på allmänhetens möjligheter att gratis njuta dessa frukter eller skönhet.

Denna usurpation av andras egendom sprider sig och genomsyrar hela vårt så kallade välfärdssamhälle. Alla ska ha rätt till allt, omgående och på någon annans bekostnad. Det är ett system och ett vanställande av demokratin som ofelbart verkar till sin egen kollaps.

I just dessa dagar har vissa markägare stora problem med sydeuropeiska bärplockare som i stora grupper slagit läger på deras marker, med hänvisning till allemansrätten. Med avsikt att plocka bär i kommersiellet syfte, också med hänvisning till allemansrätten. Lägren används flera veckor och ingen ansträngning görs från gästernas sida att uppföra sig som allemansrätten kräver, inte störa inte förstöra. Nedskräpningen, den nedtrampade marken, tvingas markägaren städa upp och återställa.

I det fantastiska Sverige, kan väl markägaren begära hjälp från polisen med avhysning av de oönskade gästerna från sin egendom? Glöm det! Visserligen är äganderätten grundlagsskyddad i teorin, men i praktiken föreligger så många om och men, att något skydd för ägandet knappast längre existerar. När denna ”policy” vinner allmän acceptans, det vill säga att ägarna resignerar, då är det fritt fram att helt enkelt stryka all lagtext om äganderätt.

http://www.youtube.com/watch?v=mrK-p7BUBuk

 

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 svar på Usurpationen av andras egendom

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Så går det när skrupulösa politiker bevisar sin oduglighet som lagstiftare, i rmedborgarnas tjänst?
    Här i Skåne har det gått så långt att polisen under en tjuvjakt tränger oanmäld in på privat tomt och sådär i förbifarten skjuter ihjäl tomtägarens hund.
    I andra länder hade den polisen gjort sin sista räd. Sverige är verkligen ”Perversien”

  2. allemand skriver:

    Håller med om att kommersiell verksamhet skall betala för sig. Däremot enskildas svamp-plockning eller dylikt skall fortfarande vara tillåtet med de begränsningar om att inte störa eller förstöra.

  3. Niklas skriver:

    Det är som bekant lätt att leka med andras pengar och egendom. På tiden att samhället börjar betala för sig för alla mer eller mindre intrång i äganderätten. Många bäckar små.

    Det är något sjukt när markägaren inte ens fritt får sätta upp åtelkameror på sin mark – med hänvisning till att folk utnyttjar allemansrätten! Med åtelkamera finns ju åtminstone en rimlig chans att kunna ta friluftssvin på bar gärning. http://www.youtube.com/watch?v=XnBr5yKDQHs

    • mats skriver:

      Det där har Kjell Sundvall lyckats fånga väl. Med en lokal profil och på en parkeringsplats vid E4 söder om Ersnäs som jag känner väl.

      Visst är det något i grunden omoraliskt när myndigheternas tjänstemän inte respekterar grundläggande mänskliga och äganderättsliga grundsatser, utan anser att det är deras uppgift att skydda allmänheten mot ägarna.

Kommentarer är stängda.