Nittonhundratalet kommer förmodligen att visa sig vara det mest svårgenomträngliga århundrade historiker har att betrakta och forska på. Det kan låta paradoxalt, för vi var ju med, aldrig tidigare har historiska skeenden dokumenterats så omfattande i skrift, ljud och bild.
Men aldrig tidigare har bruset varit så öronbedövande, kulisserna så förföriska. Propagandan, desinformationen, lögnerna, allt det som sker bakom det som synes ske. I de gamla monarkierna, enväldiga eller ej, var det så enkelt och tydligt vilka som låg bakom vad, vilka deras ambitioner var, hur de manövrerade för sin sak. I 1900-talets demokratier doldes allt bakom organisationer, storföretag, fackföreningar, intresseorganisationer – NGO:er av olika slag, verk och myndigheter. All denna korporativism.
Hur vet vi att de goda vann andra världskriget? Vi vet att de som förlorade var onda, men hur vet vi att de som vann var goda? Hälften av de som vann vet vi var onda, stalinisterna. Men resten då? Alla som lyckades byta sida obemärkt i sista stund? Alla som fortsatte i onda spår, men kallade sin gärning för något annat? Alla som förslavade medborgarna i de fria staterna, av omsorg om deras välfärd och trygghet?
Alla moden under 1900-talet, vi fick många idoler men förlorade alla hjältar. Aldrig tidigare har världen fasat ut så många normer på ett enda århundrade. Alla -ismerna. Alla opinionsyttringar, alla larm och varningar om faror med än det ena än det andra. Var kom de ifrån och vem tjänade på dem? All fiktion som folk drömde sig bort med, alla fakta som bara var fiktion. Alla spekulationer om ovidkommande saker som trängde undan den väsentliga informationen, vilka styrde det? Vad vann de på det? Vad förlorade vi? Var det så vi förlorade friheten?
Nittonhundratalet, jag var med halva tiden. Men nu, oavsett om jag tittar i backspegeln eller vänder mig om och försöker se det rättvänt, verkar det så fjärran, så obegripligt, sammanhangen så otydliga, andra så överraskande klara. Jag försökte redan från början vara vaken, alert och intresserad, men förstod jag något? De som försöker avslöja trollkarlens trick genom att iaktta honom intensivt lyckas aldrig avslöja tricket. De som bara tittar slött och låter sig roas lite lagom och konstaterar att det bara är ett noga förberettt trick, som det inte är meningen att man ska förstå, de kanske har begripit mer än jag.
Det är som att jaga en dröm, ju mer intensivt man försöker få rätsida på dess logik, desto mer vansinnigt blir det. Som om en film av bröderna Marx vore en Norén-pjäs i den verkliga världen. På frågan, vad gjorde du under 1900-talet farfar? vad ska man svara? Jag levde ett halvt liv, drygt, men vet egentligen inte vad jag gjorde. Vet inte vad jag hade där att göra.
Jag själv är historieintresserad, i min ungdom brukade jag drömma mig bort till omvälvande epoker.
Nu har jag insett att jag lever i kanske den mest omvälvande av de allra.
Driven av säker, snabb och billig information.
Nu, de närmsta decennierna kommer internet visa vad den går för.
Det blir garanterat intressantare än när Gutenbergs uppfinning kom.
De ska ta bort konfederationens flaggor från Uncle Lee´s kapell vid Washington and Lee University läste jag också. ”Någon” var kränkt…
Vad som är ont och vad som är gott, är ju subjektivt och inte objektivt. Den enes död är ju den andres bröd.
F.ö. så beror ju orsaken till 1900-talets explosion i mångfald inom kultur och politik på att befolkningstillväxt, mer fritid, bättre ekonomisk ställning och allmän läs och skrivkunnighet.