Personkulten

En sak som är utmärkande för socialismen lika väl som dess mer hårdfört totalitära syskon kommunismen, är hur det bara kan finnas en av allting. Det kan bara finnas ett parti. Även i ett flerpartisystem finns det bara ett parti som är rätt enligt de offentligt anställda och den offentliga propagandaapparaten. Detta pati värnar naturligtvis om sin politik som ”den svenska modellen”, singular.

Hela organiseringen av partiet gå ut på att välja en ledare som inte kan ifrågasättas. Denne blir en Stalin, en Mao, en Kim eller en Löfvén som alltid hyllas i propagandaapparaten. I brist på gudomligheter skapas personkult. Partiledaren är en självklar figur i personkulten.

Men det finns andra kultfigurer som måste finnas för att illusionen av mångsidig kultur och frihet ska kunna upprätthållas. En gossen ruda som sjunger balladerna, en Dylan. En socialistisk miljardär och idealist som sjunger om det som kunde vara, en Lennon vars namn fonetiskt för tanken till den store revolutionären. En idottsman som förkroppsligar arbetarklassens kamp, en Ingo. En lantlig jänta som fökoppsligar flytten undan storbondens förtryck, till glamouren i storstaden, en Lill-Babs. En intellektuell akademiker och klassresenär, en Tage. En de svagas beskyddare, en Sjöström. En kulturpersonlighet som når utanför det egna landets trånga krets, en Bergman.

Dessa kultpersoner har begränsad, om än olika livslängd. Varje tid har sin. Möjligen byts de lite oftare nu. Dagens ungdom är lite otåligare och inte lika imponerad av föregångarna. Men personkult klarar de sig inte utan. Nästa gång du ser ett inslag i propagandaapparaten, visst kan du se vilka som lyfts fram som kultfigurer och visst kan du ana vilka som göms undan, för att inte foket ska hamna i tvivelsmål om personkulten och den utstakade ”enda vägen”?

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Personkulten

  1. Sten-Arne Persson skriver:

    Personkulten och politiken skapas av vårt statliga massmediemonopol SWT och övrig massmedia det senaste tydliga exemplet Annie Lööf som kan sägas vara i det närmaste fridlyst i SWT trots att hon tycker att Sverige behöver ha 40 miljoner invånare eller var det 50? Vilken statspropaganda vi har. Den är vidrig.
    De ”förtryckta” kvinnliga radio- och tv- reportrarna sitter i morgonsofforna och styr propagandan med stor övervikt. Kan undra om svenska folket ser och förstår. Ofta ser man tre kvinnor och en man i soffan. I morse var det bara två kvinnor och en man men då klippte man in en stillbild på en man i bakgrunden, för att låtsas skapa jämvikt?

    Emmanuel Macron i Frankrike en socialist som startat en parallell organisation till sitt gamla parti? Precis som jag tycker mig se en parallell till i Sverige med den organisation som går under namnet ”Skiftet” och som startade under 2015. De tigger pengar till sin organisation som enligt Vikipedia har de c:a 248 000 medlemmar. https://skiftet.org/om-skiftet Vem kommer att bli den ”svenske socialistiske Macron” sprungen ur Skiftet? För tillfället vill man bestämma över våra skogar https://agera.skiftet.org/campaigns/radda-gammelskogarna var kommer detta att sluta? Försök att gå in på skiftet med ”fel” åsikt och se vad som händer.

    • Samuel af Ugglas skriver:

      Och över alltihopa svävar BATRA, hon som tillät Löfven genomföra en oblodig socialistisk statskupp i Sverige 2014. (DÖ)
      Svenska folket märkte ingenting!!!
      Skulle så gärna vilja läsa Professor Dick Harrisons sammanfattning om några år.

    • Göran skriver:

      Jag tycker att det säger ganska mycket om det socialstiska icketänkandet skrået. Vilka bloggar med frihetliga åsikter raderar kommentarer hur kritiska de än är? Inga jag känner till.

      Vad händer med en kritisk kommentar på en socialistisk sida hur mycket den än är inblandad i bomull? Raderad direkt. På socialistiska sidor finns det inte något som helst intresse att ta en diskussion med en åsikt av annat slag.

      Vet socialister att de verkar ha en nedsatt hjärnkapacitet och inte vill skämma ut sig genom att gå i polemik? Nu påstår jag inte att de har en nedsatt hjärnkapacitet, men de agerar på sådant sätt att man inte kan tro annat.

  2. Sten-Arne Persson skriver:

    ”Vet socialister att de verkar ha en nedsatt hjärnkapacitet och inte vill skämma ut sig genom att gå i polemik? Nu påstår jag inte att de har en nedsatt hjärnkapacitet, men de agerar på sådant sätt att man inte kan tro annat.”

    Detta gäller inte bara socialister, det gäller i princip alla karriärister i politiken. Jag har varit politiskt engagerad sedan jag var 14 år, det gick spikrakt uppåt i Centerpartiet när jag var 20 år hade jag insett att jag saknade kunskaper i förhållande till min ställning i CUF där jag var ordförande i lokalavdelningen och vice ordförande i Örebrokretsen samt revisor i Länsförbundet helt grundat på min känsla och skapliga verbala förmåga. Jag var den perfekta politikbroilern som hade svar på det mesta utan att kunna ens hälften av mina meningsmotståndare kunde. Hade jag fortsatt hade jag förmodligen hamnat i riksdagen.

    Men nu hade kunskapstörsten gripit mig och jag utbildade mig och blev lantmästare och ekonomirådgivare på lantbruksnämnden där jag fick nog efter drygt 2 år då jag fick tjänst som biträdande ombudsman i LRF där jag efter ett år fortsatte som redovisningskonsult på LRF:s Driftsbyrå och där jag slutade efter sex år, då som gruppchef, och startade min egna bokföringsbyrå hemma på föräldragården vid 36 års ålder i min bästa kraft.

    Från att i min ungdom kunnat ta mig fram obehindrat i politikerkarriären med min känsla och verbala förmåga som enda styrka till att ha skaffat mig både praktiska och teoretiska kunskaper därtill. Så blev jag plötsligt en besvärlig person. Innan jag slutade på Driftsbyrån så sökte jag en tjänst som marknadsförare på Föreningsbankens Mellersta region som marknadsförare. Den tjänsten blev aldrig tillsatt då de förmodligen inte hade någon med bättre meriter och bakgrund.
    Min far som dog när jag var 16 år var på sin tid ordförande i Mellersta Sveriges Centralkassa och satt som styrelseledamot i centralorganisationen Jordbrukets Bank för de c:a 330 lokala Föreningsbankerna som under Torbjörn Fälldins ordförandeskap och i samarbete med LRF:s riksförbundsordförande Bo Dockereds benägna bistånd kvaddades för att c:a 10 procent av de lokala bankerna hade misskötts. Ett år efter stog det i tidningen Land att Örebrokontoret var plumpen i protokollet, vilket inte framgick av årsmötesprotokollet året innan.

    Sens moralen av detta är att kunskap och engagemang inte innebär politisk framgång, snarare tvärs om. I min ungdom var politiken mer ett ordkrig än ett kunskapskrig. När jag skaffat mig kunskap kunde jag ju inte bete mig som jag gjorde i min ungdom. Ska man klara sig bland dagens politikerbroilers med dagens massmedia och alla dessa företrädare för de korporativistiska organisationerna som går statens ärenden då får man inte belastas av för mycket kunskap och god fostran. Då kan det bli svårt att inte rodna när man ser sig i spegeln. Prestigefyllda politiker och statstjänstemän är sanningens största fiender och förmörkar väl snart solen , så någon uppvärmning behöver vi nog inte befara på länge än för att uttrycka mig som jag skulle gjort i min grönaste ungdom då jag inte var så noga bara man vann debatten.

Kommentera