Jag har klagat mycket på politiker och demokratins utveckling. Somliga håller med mig, medan andra ännu inte insett hur snett det blivit. Hur kunde det bli så fel och när började det?
Man måste hålla i minnet att världen under första halvan av 1900-talet, när de västliga demokratierna föddes, upplevde både politiken och medborgarna två världskrig. När Marlene Dietrich var tonårsflicka drogs de unga männen i hennes hemland ut i ett fruktansvärt krig, vars like världen aldrig skådat. Innan hon fyllt 40 hände det igen. Man behöver bara se och höra henne sjunga Where have all the flowers gone, för att förstå.
Efter andra världskriget skulle allt byggas upp igen. Med en byggrush av enorma mått och industrialismen som en mogen samhällssektor kunde alla i rasande fart få det bättre på 50-talet. Runt 1960 började vi andas ut och tycka att vi hade klarat alla problem och bara kunde fortsätta i tangentens riktning. Men det var fel.
Det kalla kriget släpade vi med oss. Inbyggda systemfel och varningar om dessa togs inte på allvar. Pensionssystemens utformning var ett av dessa systemfel, hyresregleringen ett annat, den starka staten likaså. Vietnamkriget och rasmotsättningar i USA och Sydafrika skapade oro. Populärkonsten kritiserade samtiden från vänster eller på nihilistiska grunder.
Redan från 1965 började ekonomin gå i baklås. Det kan man se så här i efterhand. I Sverige försökte en orkeslös Tager Erlander hålla skenet uppe. En energisk Olof Palme tog över och rusade i blind upphetsning åt fel håll. Men jämfört med kriget och de ekonomiska kriserna under senare decennier framstår 60-talet ofta som en idyll.
Den idyllen skildras mycket falskt och kärleksfullt i den engelska TV-serien Tillbaka till Aidensfield (TV4). Där är de lokala brottslingarna och de amoraliska människorna ändå innerst inne goda. Allt ordnar sig till det bästa i varje avsnitt och de hemska utsocknes skurkarna åker fast rejält. Det finns mycket bekant att bli nostalgisk över. Men bilden är falsk.
Jag tror att det var under detta decennium som mycket gick oerhört snett. En del hyllade personer med stort inflytande gjorde saken värre, har det visat sig. Sådana som Kennedy, Ghandi, Mao, Meir, Pauling, Beckett, Fo, Foucault, Lennon, Dylan, Warhol, (Palme). Man kan säkert lägga till folk till listan och kanske sätta andra framför dessa, men dessa bör nog ändå vara med.
Mer stat, fler lagar och restriktioner, fler möjligheter till korruption, mygel och rent brottslig verksamhet under offentligt skydd. Allt i tangentens riktning efter krigsskadorna, utan att de som skulle ställa de kritiska frågorna orkade göra det. De inordnade sig istället i hyllningskören, de krävde mer stat.
Jänkarna brukar säga att nord vann inbördeskriget, men syd har vunnit freden. I vår tid kan vi säga att kapitalismen vann det kalla kriget, men sovjetstaten har vunnit den kalla freden.