Vad ska de jobba med?

Mälardalsrådet (57 kommuner, 5 landsting, 40% av Sveriges befolkning) vill ha bättre pendeltågstrafik till Stockholm, istället för höghastighetståg Stockholm-Göteborg. Men vad ska de som pendlar in till Stockholm jobba med, som de inte kan jobba med på hemorten?

Vad är det för pervers mekanism som drar jobb till Stockholm? Är det staten, framför allt den stora staten? Den som anser det vara dess uppgift att lägga sig i varje enskild medborgares liv. Sådant kräver horder av skattefinansierade byråkrater. Byråkrater som likt griskultingar vill ligga vid den spene som ger mest mjölk. Den spenen är regeringen.

Ett annat alternativ är att de ska jobba i byggsvängen, världens sämsta bransch på effektivisering enligt McKinsey konsultfirma.  I byggbranschen har inget avgörande hänt med produktiviteten sedan 50-talet. I jordbruket däremot har effektivitetsökningen varit 16-faldig, rekord bland alla branscher. Siffrorna är amerikanska, men kan troligen gälla som riktvärden även för Sverige.

Så det är därför det finns så många människor tillgängliga för byggsvängen och byråkratin i Stockholm. Det är bönder som inte längre är lönsamma inom jordbruket som hamnar där. Men i långa loppet återstår frågan, vad ska de jobba med på sikt, när jordbruket är automatiserat, kåkarna byggda och skatten är 100%?

Men ingen, inte ens Martin Moreaus som var först med att uppmärksamma McKinseys rapport i Sverige, ställer frågan vad det har kostat. För kostat har jordbrukets rationalisering och effektivisering. Det handlar om personliga konkurser för många av dem som lämnat yrket. Det handlar om investeringar som inte tjänat ihop till sin egen kostnad. Det handlar om människor som inte gått till bättre betalda jobb i tillverkningsindustrin och ett lyckligare liv städerna, i den utsträckning som nationalekonomer gärna förutsätter.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Vad ska de jobba med?

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Spillran av landsbygdsbefolkningen som försörjer Sverige till 50% med livsmedel är runt räknat 175.000 personer eller 1,5 % av befolkningen. Vad har dom att ställa upp mot en maktfullkomlig socialistmaffia som rundhänt kastar bidrag till dem som gnäller för mycket eller skapar oro över dålig lönsamhet, med andras pengar.
    Var och varannan dag läser vi om hur det går till. Det heter att ”regeringen” satsar på allehanda projekt inom jord eller skogsbruket med utplundrade skattepengar förstås och värst av allt är naturligtvis konfiskering av rättigheter och egendom t.ex. biologisk mångfald och naturligtvis bedrägeriet kring ”klimatförändringar”.

  2. Jan Suhr skriver:

    Det är nog rätt många som flyttat ut från Stockholm pga höga boendekostnader men behåller jobbet. I kommunerna runt Mälardalen kan du inte sälja ett hus idag om det inte finns fiber installerat, ”Stockholmare” som behöver jobba hemifrån några dagar i veckan.

    Just hantverkarsvängens ”invandring” till Stockholm är synlig i trafiken på måndagsmornar då köerna är extra kraftiga och likaså på fredag eftermiddag ut från Stockholm. För dessa är det bilen som gäller med alla verktyg som behövs.

    • Göran skriver:

      Jobb finns i Stockholm, men bostäder fattas. Därav en del pendlande. För den delen är det en del stockholmare som pendlar ut från staden. Många ingenjörer i Stockholm som jobbar i Västerås t.ex.

      Idag är det även lite svårare för båda parter i en familj att få jobb på samma ort.

  3. Åke Sundström skriver:

    Men Mc Kinsey och deras mätmetod, förädlingsvärde per arbetad timme, är ett uselt mått på produktivitet eller effektivitet. Den korrekta metoden (sällan använd!) är att mäta förädlingsvärdet per timme OCH per satsad kapitalkrona. De ”fantastiska” siffrorna för jordbruket beror givetvis på ökad mekanisering, allt effektivare – och dyrare – skördetröskor och andra maskiner. Så stora konsultfirmor är inte alltid att lita på.

    På samma med ”tillväxten”, BNP eller BNP per arbetad timme. Också denna officiella statistik är ett stort skämt och utgör, tillsammans med felmätta produktionsvärden (politiska priser inte marknadspriser) och Ingves nollränta, grunden för det gängse ljugandet om hur bra det går för gamla Sverige och för vår omskrutna blandekonomi (hälften planekonomi, hälften kapitalistisk marknadsekonomi).

    Ekonomkåren har verkligen anledning att skämmas för att tiga om detta systematiska bedrägeri, som samtidigt, genom att hjärntvätta medborgarna med falsk statistik, underminerat folkstyret, demokratin.

    Inte ens en förment sanningssägare som Assar Lindbeck är fri från skuld – även om han i vissa frågor, hyresregleringen t ex, bidragit till att avslöja maktens metoder och arrogans. Hans största fadäs var att förlora den långvariga tolkningsstriden med en ”amatör”, sociologiprofessorn Walter Korpi, om Sveriges påstådda ekonomiska eftersläpning. Lindbeck förlorade genom att bortse från den elementära sanningen att fattiga länder i normalfallen växer snabbare än rika, p g a vad som brukar kallas upphinnarfaktorn.

    • Göran skriver:

      Ekonomins växande är logaritmiskt avtagande, så fattiga växer snabbt i början. Att höja en bondens inkomst från 1 dollar per dag till 2 dollar är inte svårt vilket således är 100 % ökning.

      Jag anser dock att man inte ska mäta i pengar utan i resurser. Om man tillverkar 1.000 kylskåp per dag och med samma kostnad kan tillverka 2.000 per dag och sänka konsumentpriset med 50 % och där med ge ytterligare 1.000 hushåll möjligheten att äga ett kylskåp då har man ökat antalet resurser med 100 %, men inte ett enda öre ekonomiskt.

      Det är inte bra Riksbanken som luras utan alla fackföreningar lurar sina medlemmar. Alla fackföreningar favoriserar prisinflation och mäter den mot vad löneökningarna ska vara. De borde i stället favorisera en prisdeflation. Minskade priser gör deras medlemmar ”rikare”. Någon koppling till pris på en vara eller tjänst och antalet jobb finns inte. Det kan diskuteras men jag tror inte någon kan uppfinna någon matematisk formel för det.

      • Samuel af Ugglas skriver:

        ”Att höja en bondens inkomst från 1 dollar per dag till 2 dollar är inte svårt vilket således är 100 % ökning”.
        Ledsen Göran, det är det sämsta man kan göra. Sänk hellre det ”offentligas” (staten och kommunernas) kostnadsandel i produktionen hos bonden. Vad är det för pengar man plundrar andra medborgare på för att politikerna kan slänga till bönderna några handören extra för att höja producentpriset hos bonden?
        Bönderna klarar sig alldeles utmärkt på de produktpriser som råder bland kollegerna i övriga Europa. Men staten och det offentligas kostnadsandel i i produktionen av livsmedel i bondeledet, hur stor är den? 60, 65, 70, 75 eller en ännu fler procent?
        Varför är frågan inte intressant för den övriga befolkningen? Socialisterna gör allt för att dölja den verkliga utplundringen. De värsta taskspelarna är förmodligen ”centerpartiet” som i generationer spelat under täcket med socialister av alla schatteringar. Det skall ifrågasättas om något.

        • Göran skriver:

          Jag var nog lite otydlig då jag syftade på en bonde i ett utvecklingsland.

          Naturligtvis ska statens kostnadsandel i matproduktionen bort. Det ska inte existera någon skatt på mat varken som moms eller på annat sätt. Svårt att tänka mig något mer cynisk än att lägga på skatter på sådan som vi människor behöver för vår existens. Hur fasen tänker man då? Jag kan besvara den frågan själv: Man tänker inte alls.

          Att frågan inte är intressant för övriga delen av befolkningen är nog för att frågan inte ställs. I Storbritannien är det ingen moms på mat. En chock för mig när jag lärde mig det. En chock för att en anser att det är så självklart med skatter på allt. Indoktrineringen sitter djupt.

          • Åke Sundström skriver:

            Men den cyniska företeelsen är inte just matmomsen utan våra höga statliga och kommunala utgifter som kräver världens högsta skattetryck. Det räcker inte med moms på sådant vi inte ”behöver för vår existens”, där ingår väl f ö mer än livsmedel. Visst skulle det gå att momsbefria maten, men till priset av än högre moms på allting annat, en återinförd fastighetsskatt eller andra nya pålagor.

            Den enda förnuftiga och framkomliga vägen är förstås att hårdbanta den ofantliga offentliga sektorn. Vilket är enkelt, men ogörligt enligt 7-klöverns gemensamma åsikt.

            I det klistret sitter medborgarna ohjälpligt fast, tills de själva säger ifrån och dessutom har något annat än dagens likatänkande partiuppsättning (med SD som enda undantag) att välja på. T ex en libertariansk allians mellan MED, KV och KLP.
            Sannolikheten för att den borgerliga Alliansen omprövar sin socialistiska högskattepolitik verkar för dagen ligga nära nollpunkten.

    • mats skriver:

      Så det finns ett mer rättvisande mått nationalekonomerna kan använda sig av, det som jag efterlyste, men de använder det inte. Sickna luringar!

      • Åke Sundström skriver:

        Yes, indeed. Och märk väl, det korrekta måttet är inte alls så mycket svårare att använda än det felaktiga. Och även precision blir något sämre, så är det förstås bättre att redovisa en ungefärlig sanning än exakt lögn.

        Som vanligt är det viljan som saknas – och sanningsetiken, både hos ekonomkåren och hos SCB:s politiskt tillsatta generaldirektörer. Vad jag vet är det bara KI (konjunkturinstitutet) som för några år sedan försökte skatta den s k totalproduktiviteten, men aldrig (återigen mig veterligt) publicerat den in sina reguljära skrifter, t ex Konjunkturläget. Dock på förfrågan kunnat översända interna kalkyler av det slaget.

        Som du märkt, Mats, har pressens och ekonomkårens vilja att ta del av dessa beräkningar varit svalt. Så ”luringar” är förstås en alltför överslätande benämning för de ”statstjänare” som ingalunda tjänar staten och medborgarna utan genom sin tystnad möjliggör spridandet av grovt missvisande statistik. Inte bara om produktiviteten, de så kallade nationalräkenskaperna (BNP mm) är i sina huvuddrag ett enda stort planekonomiskt skämt.

  4. Rikard skriver:

    Hej.

    Byggsektorns tid kan vara ute inom en snar framtid. 3d-utskrivna hus är inte direkt science fiction eller tekniskt omöjliga.

    Om man står ut med att klippet är strukturerat på Hollywood-manér så är det rätt informativ, trots att det är en reklamfilm:

    [https://www.youtube.com/watch?v=xktwDfasPGQ]

    Undrar jag om inte Byggnads, Skanska, NCC, Peab m fl håller sig á jour med detta?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentera