Den svenska modellen – en ruin

Sossarna tjatar om den svenska modellen som det enda fungerande politiska verktyget för att styra ett land. Det vill säga en korporativistisk ordning där staten abdikerar från stora delar av det politiska ansvaret och överlåter det till utvalda intresseorganisationer istället.


Problemet är att den svenska modellen är socialistisk i den meningen att staten via skattebetalarna förutsätts ta den ekonomiska smällen för det som korporationerna inte löser. Därmed blir det som vanligt med socialism, precis som Margaret Thatcher förutspådde; att socialismen förr eller senare får slut på andra människors pengar.


I Sverige har det tagit längre tid än i de flesta andra socialistiska stater. Det beror på några för Sverige unika saker. Vi hade ett mycket livskraftigt näringsliv, med starka företag och stor innovationskraft. Vi slapp två världskrig. Socialismen tog inte allt på en gång, vilket de ofta gjort i andra länder.


Men de senaste åren har de själva accelererat förfallet via dels klimatpolitiken, som både kostar onödiga pengar, men också skapar lägre intäkter för både privat och offentlig verksamhet. Men framför allt har förfallet trillat över kanten på ett stup via den vettlösa migrationspolitiken.


När arbetsgivare och anställda inte kan lösa problem, för att kollektivavtalet med stöd i lagen står ivägen, när bostadsmarknaden inte fungerar för att hyresgästföreningen och hyresregleringen står ivägen, då sitter politikerna där oförstående till orsakerna och det enda de orkar föreslå är att den svenska modellen ska lösa problemet åt dem. När man gör på samma sätt om och om igen, men förväntar sig olika utfall bara för att man gör det igen, då är man kliniskt betraktad som idiot.


Socialdemokratin och den svenska modellen kan liknas vid Dorian Grays avtal med djävulen. Under många år såg Dorian/Sverige ut att må prima, även om porträttet/modellen fick allt fler skavanker. Skavanker som den svenska modellens fall knapphändigt doldes under allt mer tungfotad byråkrati. Nu håller modellen på att brytas sönder, tavlan faller ur ramen och ligger snart som lump och intorkad färg på golvet. Även om socialdemokratin skulle vilja göra upp med djävulen och byta tillbaka, är det de skulle vara istället i ännu sämre skick än vad de är i idag.


När välfärdsstaten faller sönder visar det sig att det som kallats rättigheter inte är rättigheter, det är i bästa fall förmåner med begränsad tillgänglighet. Den svenska modellen, en variant av korporativ stat, en variant av fascism, har skapat verktyget att inför nästa val producera en sträng censur avsedd att garantera nuvarande regim makten för evigt. Men i Sverige kritiserar tredje statsmakten USA för att de valt Trump till president, utan censur i medier. Men censuren och övergreppen i kommunistdiktaturen Kina är det förhållandevis tyst om.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

18 svar på Den svenska modellen – en ruin

  1. Dandersan skriver:

    När rättigheter fördelas till dem som inte har skyldigheter så faller systemet.

  2. Stefan Eriksson skriver:

    Jag lägger in den här artikeln (igen) för jag tycker den beskriver ytterligare en del av förfallet;
    https://www.fplus.se/forskare-sa-vittrar-aganderatten-sonder-sverige-illa-ute-som-rattsstat/a/y3n4gr

    En av de viktigare beståndsdelarna i hur man ruinerar ett land.

    • Göran skriver:

      Mycket bra artikel, men författare sätter krokben för sig själv är denne först försvarar markägarens äganderätt och i nästa försvarare gruvbolags rätt att kränka andras äganderätt.

      Sist, skrattar jag lite åt att författaren säkert år 2022 går och röstar för mer av inskränkandet av äganderätten.

      • Stefan Eriksson skriver:

        Jag tycker texten sammanfattar äganderättens betydelse på olika områden och hur avsaknaden därav leder till ett förfall av strukturer som möjliggjort ett relativt välstånd.
        Insikten därom tycks saknas bland företrädare inom politiken.
        Det är synd!

  3. Ivar Andersson skriver:

    Den socialdemokratiska modellen – en ruin
    hade varit en lämplig rubrik.

  4. Göran skriver:

    Den svenska modellen där arbetsgivare och en fackförening förhandlar över huvudet på arbetarna. Kan det bli mindre fascistiskt?

    Märk väl att SD, som många tror är ett hopp för Sverige, säger att den svenska välfärden måste försvaras till vilket pris som helst. Kan korkskallarna inte förstå att just välfärdssystemet är det som sänker Sverige. Då tänker jag inte specifikt ekonomiskt utan mentalt.

    De korkade socialdemokraterna har skapat en skola som utbildar folk till att bli förlorare mentalt. Resten av de andra partierna hoppar på samma tåg.

    • Mats Jangdal skriver:

      Inspirationen till den svenska modellen kom från de italienska fascisterna cirka 1930. Så det är klart belagt med en fascistisk koppling.
      Visst, det har jag sagt hela tiden SD är ett sosseparti som vill ta sossarnas plats. De är gammelsossar, gråsossar. De vill ha en stor stat.

      Ja, sossarnas tanke att inget barn ska få vinna i sport eller annat, för att ingen ska känna sig som förlorare, gör alla till förlorare.

  5. Jan Andersson skriver:

    Mer kortfattat och tydligt kan man inte beskriva läget! Borde tryckas upp i tiotusen 70×100-affischer och sättas upp överallt i Sveriges städer!

    En lärdom från yngre år var när jag föreläste i en kursverksamhet. Man kan nog alltid dela in kursdeltagare enligt normalfördelningskurvan i tre grupper: de smarta och intresserade, de medelmåttiga samt de ditskickade.

    Som amatörpedagog föreläser man sakta och tydligt för att de trögaste skall hinna med i svängarna. Helt fel, de är inte intresserade, men kan ändå som enda grupp le rart och förstående ibland. Jamen, den stora gruppen medelmåttiga då, de måste ju få valuta för kursavgiften? Fel det också, de kanske lär sig en del men kommer aldrig att få någon praktisk nytta av eventuellt nya kunskaper eftersom de inte har sådana befattningar där de kan påverka något.

    Det är de smartas tempo man måste anpassa sig till och nu går det undan! De dummaste skrattar ännu mer eftersom det blir mer show och mindre predikan. Medelmåttan tycker att de har kommit på en bättre kurs och några kanske till och med försöker tillämpa de nya insikterna när de har hört med vilket intresse den smarta gruppen plöstligt börjat ställa motfrågor istället för att sitta och rita gubbar i kurskompendiet.

    Med denna erfarenhet är det inte svårt att se vilka sossarna vänder sig till i sin retorik:

    “Vargfors-Fredrik, du skrattande man, som vill alla uslingar väl”.

    • Mats Jangdal skriver:

      Dan Andersson, Helgdagskväll i timmerkojan. 😉
      Men du hade kanske en annan Fredrik, en uslingarnas välgörare i tankarna?

      • Jan Andersson skriver:

        Att grina som en varg och visa huggtänderna – strax innan …? Javisst har vi sett det?

  6. Samuel af Ugglas skriver:

    Socialisterna har i alla tider praktiserat DE SMÅ STEGENS TYRANNI.
    Vad f-n är ALLEMANSRÄTT, detta vulgärsocialistiska uttryck som socialisterna åkallar i alla möjliga sammanhang? Allemansrätten finns som text i Regeringsformen och “utsläcker” egendomsrätten.

    RF Kap2 § 15
    “Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten
    oberoende av vad som föreskrivits ovan”. Lag (2010:1408).
    Vad då “NATUREN”?

  7. Åke Sundström skriver:

    Håller som vanligt med om det mesta. Men du gör i mina ögon ett misstag när du enbart kritiserar SAP, trots att den borgerliga oppositionen har ett medansvar för den sk svenska modellen, den som i realiteten domineras av socialistiska värderingar (bortsett från synen på lönebildningen enligt Saltsjöbadsavtalet). .

    Alliansen regerade under åtta långa år, 2006-2014, men ägnade sig i huvudsak åt förvalta Göran Perssons politik. Vilket ju Reinfeldt också tydligt deklarerade som sin avsikt. Att sossar gillar sosseriet är inget att förfasa sig över, skandalen är förstås att även förment konservativa eller liberala partier gör det. Och avvikelserna i form av bl a friskolor och privata daghem förblir en schimär: föräldrarna förmenas fortfarande möjligheten att på samma villkor som daghemmen ta hand om sina egna barn eller välja en skola med andra kursplaner och kurslitteratur än staten föreskriver. Bra med ordning och reda, men mindre bra med halvmesyrer.

    Jo, jag vet förstås att du ofta kritiserar även borgerligheten, men att i ett enda inlägg tiga om deras medansvar är mindre bra. Då ägnar man sig åt historieförfalskning och intalar läsarna att allt blir frid och fröjd om vi bara blir av med Stefan Löfven och hans gäng. I mina ögon var Reinfeldt en större och mer förslagen skurk än den i grunden ganska hederlige svetsaren från Ångermanland.
    I en kommentar (till Jan A) kallade du den förre, FR, för “uslingarnas (d v s Löfvens) välgörare”, men är vi verkligen oeniga om att det är han själv som är den störste landsförrädaren? Eller menar du att vad han åstadkom under de åtta åren gav så stora vinster att priset – migrations- och klimatpolitik enligt uppgörelsen med MP – var värt att betala?

    I en annan kommentar (till Göran) ger du en väldigt ensidig bild av SD. Visst, där finns ett fascistiskt arv, men en stor och stark stat vill ju även S,M,L,C och KD ha. Är då inte hela riksdagen styrd i Mussolinis anda? Mer korrekt är väl att beskriva SD som ett Trump-parti, med “Sverige först” som (outtalat) paroll. Låt vara att Jimmy & Co genom sitt ja och amen till EU inte förstått innebörden av det trumpska mantrat. Men till helt nyligen gillade ju även ditt eget parti, KLP, den planekonomiska hydran i Bryssel, innan du själv tydligen ändrade på den saken. Men hur i all världen tänkte dina libertarianska polare?

    • Mats Jangdal skriver:

      För min egen del känns det som om sossarna har okrestrerat hela riksdagen i snart hundra år. Enda undantaget var Ny Demokrati. Men de infiltrerade och sköt dem i sank också. Gösta Boman rådde de inte heller på, men väl hans parti.
      Reinfeltd åstadkom vad jag vet knappast något gott alls under sin regeringstid. Det enda jag kan komma på är att sjukpensionärer får deltidsjobba upp till ett basbelopp i inkomst utan att det sänker sjukpensionen.
      Jo hela svenska riksdagen och ännu mer alla mydigheterna är i olika grad för olika myndigheter genomsyrade av Mussolini, Gramsci och Honecker.
      Sverige först, gör inte SD tillräckligt avvikande från de andra i mina ögon.

      Libertarianismen i Sverige har delats i två tydliga falanger. En teoretisk ideologisk vars främsta talesperson är en som inte är politiker, utan bara teoretiker, Johan Norberg och en annan som vill vara pragmatisk, KLp. Det blev så efter att jag gått med, vet inte om det påverkat.

      • Åke Sundström skriver:

        Wachmeister hör till historien, det är sant. Och kanske har du rätt i att han misslyckades p g a infiltration. Vi har ju sett ett liknande sönderfall i MP, som från början ett blockneutralt parti, men togs över av infiltratörer från extremvänstern.

        SD tycker jag nog ganska tydligt avviker från andra socialistinfluerade partier, genom att stå upp för nationens intressen, det som alla andra sviker, inte minst de som traditionellt hyllat sådana värden, d v s M, C, KD och svenska kyrkan (numera ett DDR i ord och tankar).

        Och det var nog inte bara en händelse som såg ut som tanke, att KLP bytte fot om EU efter att du blev aktiv medlem. Men jag är fortfarande konfunderad över att det gamla gardet därstädes så länge förblev anhängare av den planekonomiska fattigdomsmaskinen EU. Begripligt att du at lojalitetsskäl inte vill kommentera den gåtan i detta forum, men det vore nog ganska nyttigt att granska hur sådan uppenbar tvetalan kan ta kommandet även i libertarianska kretsar.

        Sagde Norberg, numera aktiv klimattaliban i klass med Greta och dessutom kärnkraftskramare är ett annat exempel, fast där handlar det nog mindre om att han skulle ha bytt åsikt men mer om hänsynen till arbetsgivarens åsikter, d v s om hans brödföda.

        • Mats Jangdal skriver:

          Det fanns kritik mot EU redan innan jag kom med. Nu är den dominerande.
          I alla rörelser kommer idealister och praktiker vid något tillfälle att gå skilda vägar.

          Norberg verkar ju oförmörgen att se problem öht med sin rosenskimrande inga gränser. Kommer han någonsin att vakna upp och erkänna att han varit naiv?

          • Åke Sundström skriver:

            Om öppna gränser har Johan Norberg varit naiv, precis som många andra libertarianer, men i fråga om klimat och energipolitik har han helt enkelt sprungit maktens ärenden. Hur genant är det inte att författaren till en läsvärd bok som om kapitalismens företräden, själv för brödfödans skull låter sig styras av en rakt motsatt agenda och/eller av industriella särintressen?

Kommentarer inaktiverade.