När jag för 45 år sedan blivit hemmastadd hos familjen jag bodde hos som utbytesstudent i USA, fick jag frågan om jag trodde att kommunisterna i Sovjet eller Kina skulle kunna förstöra USA. Mitt svar var rakt och entydligt. Endast amerikanerna själva kan förstöra sitt land!
Den amerikanska konstitutionen är skriven för ett folk som ville bryta sig fria från förtryck. Några av de viktigaste saker de upplevde som förtryck från den engelska kronan var orättvis beskattning och orättvis behandling från de brittiska soldaterna. När de skrev sin konstitution vinnlade de sig därför om en maktdelningsprincip som skulle förhindra förtryck och övergrepp från staten och garantera medborgarna självbestämmande så långt möjligt.
Det är därför det finns rättighet för medborgarna att bära vapen och inskränkningar för staten att vända sin militär mot folket. Slavsystemet ärvdes från den europeiska kolonialismen och var alltid en skiljelinje mellan nord och syd. Uppfattningen om vad som är en människa i Guds ögon, om man så vill. Allt detta kom till omprövning under inbördeskriget.
Efter kriget var det många som hade svårt att återgå till vanligt gnetande med hederligt arbete för sin försörjning. Både stråtrövare och militärtjänst utgjorde framkomliga vägar. Immigrationen tilltog i styrka, Jag har inte sett några konkreta uppgifter om fördelningen av kvinnor och män i USA vid den här tiden. Men känt är att det ofta var män som först reste över Atlanten för att undersöka möjligheterna att försörja sig innan kvinnorna följde efter. Möjligen fanns trots kriget ett överskott av män.
Immigrationen krävde i alla händelser ny mark att kolonisera. Koloniseringen blev allt mer påfrestande för indianerna. Deras motstånd avlägsnades enklast med militärmakt. När de nya territorierna öppnades och blev delstater behöll den federala regeringen ägandet till merparten av marken i dessa områden. Mycket av det skulle tjäna som reservat för indianerna och dessa fick inte status som människor i juridisk mening förrän cirka år 1900. Det är troligen en viktig orsak till att delstaterna inte fick hand som sin eget land. Varför skulle man ge makt över landet till varelser som i juridisk mening inte var människor?
Denna omständighet återkommer nu som ett problem för de vita ranchägarna och även delstaternas regeringar när federala myndigheter som BLM, EPA med flera vill avfolka redan glest befolkade delar för att ”värna” miljön i exempelvis Agenda 21s anda. Konflikterna har blivit fler på senare år och nyligen resulterat i en dödsskjutning där polis sköt ihjäl en protesterande farmare.
Men åter till militariseringen. Kopplingen i gemensamma intressen mellan militären och de som utrustar densamma är mycket äldre än den amerikanska militären. Med dagens specialiserade produktion av militära förnödenheter finns ofta ingen civil marknad för produkterna. Enda möjligheten att fortsätta producera varor och få dem sålda hänger på att militären förbrukar dem och behöver köpa nya.
Fram till vietnamkriget behövde inte den amerikanska militären kräva särskild hänsyn. Det fanns arbetsuppgifter så det räckte och de utförde dem oftast väl. Men vietnamkriget blev en vändpunkt. Militären var inte längre populär. De hade krigat i ett främmande och underutvecklat land som inte utgjorde något hot mot ”mainland America”. De gjorde det till stora kostnader i både materiel och mänskligt lidande, för båda sidor.
Efter vietnamkriget behövde militären stärka sin image. Det första de gjorde var att frikostigt hjälpa Hollywood att beskriva militären som en positiv kraft och en garant för amerikansk frihet och självständighet. Det gör de fortsatt. Reklamkontot har också utökats till storskalig sponsring av de mest populära idrottsevenemangen, framför allt amerikansk fotboll. Idag sitter sportkommentatorer och prisar sina militära sponsorer. Uttryck som att: ”Allt vi är och har, har vi dessa modiga män och kvinnor i uniform att tacka för”, återkommer som en ständig ström av plattityder. Det har gått så långt, med militär uppsmyckning kring arenorna och reklamen att det känns som om det numera är påbjudet gudomlig vördnad av militären. Så hade det inte kunnat bli tidigare, när amerikanerna ansåg gud stå över människan.
Parallellt med denna utveckling har staten vuxit och många amerikaner har tillvants vid allmosor ur skattebetalarnas fickor. Många sneglar på de sociala förmåner europeiska stater tillåtet sig själva. För första gången, vad jag vet, så har en presidentkandidat som uttryckligen kallar sig socialdemokrat kommit ända fram till primärvalsrundan med goda opinionssiffror.
Tro inte för ett ögonblick att den rikaste en procent av amerikanerna, som Hillary Clinton tänker beskatta (och som hon själv tillhör), tänker ställa upp och betala välfärd till slöfockar som inte kan försörja sig själva. Nej, socialismen är deras bästa vän i strävan efter världsmakt. Amerikanska presidenter kommer tvingas att skicka sin militär utomlands för att stjäla ihop till den amerikanska välfärdsstatens uppehälle. Och för säkerhets skull stjäla lite till som de förmögna skuggfigurerna kan berika sig på.
Det kommer att gå åt enorma summor för att hålla en så stor mängd människor på gott humör med hög levnadsstandard och förväntningar om att vara världsledande. Vi kommer alla att få betala, oavsett vi är medlemmar i Nato eller ej. Inom trettio år kommer dessa supermonopolister ha förvandlat ”the land of the free and the home of the brave” till the United Soviet States of America, med en enväldig och oavsättlig superförmögen elit.
Enda sättet att stoppa denna utveckling är att kräva en återgång till konstitutionaliteten i USA. Det vill säga att stödja de amerikaner som i Sverige nedsättande kallas för högerextremister, preppers, paramilitär, teaparty och annat. Dessutom måste vi bejaka konstitutionalism i Europa och andra världsdelar, hur omöjligt det än kan verka.
RSS – inlägg
Det är just det som Rand Paul säger i sin kampanj, han är den enda som vill att hela konstitutionen ska gälla. Han vill begränsa militärens makt och att den ska hålla sig hemma och skydda USA på hemmaplan.
Men dessa åsikter är kontroversiella inom de Neo-konservativa och hos det militärindustriella komplexet.
Rand Paul är populär men frågan är om det räcker hela vägen.
Rand är säkert väl bevandrad i konstitutionella frågor. Hans far Ron har ju länge varit ett föredöme.
Jag håller på och jobbar med en artikel om hur Sveriges riksdag med öppna ögon insåg att de fattade prejudicerande beslut som stred mot grundlagen. Men de gjorde det ändå, för de ansåg det befogat att i ett ovanligt läge frångå principerna. Drivande var naturligtvis en folkpartist, eller liberal som det hette då också.
Läst Knapptryckarkompaniet av Anne Marie Pålsson?
Nej, jag har bara hört henne berätta om den och sin besvikelse på partiledningen.
Jag har precis läst färdigt den. Den handlar inte bara om partiledning utan innehåller en hel del systemkritik. Jag frågade om du läst den just därför att hon tar upp hur riksdagen kringgår grundlagen, antar att det är samma som du syftar på.
Ett kapitel ägnas bland annat åt att jämföra konstitutionerna och systemet för olika länder på 3 olika punkter (hon har inhämtat uppgifter från olika länder med användning av riksdagens utredningstjänst),
1. Länderna jämförs på 5 parametrar (såsom 2 kamrar, författningsdomstol, och medborgarinitiativ) med avseende på maktdelning (sverige är det enda landet som saknarsämst).
2. Hon granskar också det ekonomiska stödet till ledamöter. (Parentetiskt kan sägas att hon slår hål på den odlade myt att svenska parlamentariker skulle vara underbetalda. De ligger på normalnivå jämfört med andra länder.) En sak som hon slår ned på är hur man utbetalar stödet till ledamöterna (alltså ekonomiska resurser för arbetets utförande, inte deras lön). Slovenien och Norge betalar ut stödet till partigruppen, övriga länder betalar ut stödet direkt till ledamöterna. Det stora, och enda, undantaget är sverige som betalar ut stödet till partierna. Ledamöterna blir däremot en ekonomisk gisslan till partiledningen, medan de i andra länder är ekonomiskt oberoende.
3. I granskningen av öppenheten av redovisningen av partistödet och dess användning poängsätter hon över 30 olika länder genom 23 frågor där varje ”rätt” svar får en poäng. (t.ex. ger ”nej” på frågan ”Do political parties receive direkt public funding?” en poäng). USA får bäst resultat med 19 poäng, sverige sämst med 2 poäng.
Inget annat land har lika stort partistöd som sverige. I praktiken innebär det att partierna är ekonomiskt oberoende av medlemmarna, för partistödet är ungefär 10 ggr så stort som medlen man får in genom medlemsavgifter.
En av bokens slutsatser är att vi paradoxalt har världens kanske mäktigaste parlament, men med de svagaste ledamöterna.
I princip visar hon hur mekanismerna är sådana att det är partiledarna och parti-eliterna som toppstyr. Ledamöterna har bara att rätta in sig i ledet eller förlora alla möjligheter att påverka.
Hon föreslår också åtgärder och konstitutionella förändringar för att råda bot på missförhållanden.
Jag tycker absolut att du skall ta och läsa boken. Att det blir ett visst fokus på moderaterna är bara en effekt av att hon satt där som moderat ledamot. Hon påpekar att det i vissa avseenden kan förekomma skillnader mellan partierna, men att bilden på det hela taget torde vara liknande hos dem alla. Du kan få tag på den på Mariestads bibliotek när jag lämnat tillbaka den 🙂
Låter spännande med ännu ett bra boktips. Just nu håller jag på att beta av några andra. Men jag ska definitivt ha Pålssons bok i åtanke framöver.
Det du/hon redovisar om vårt parlament är skrämmande, men egentligen inte oväntat.
Det var väl inte precis så att jag ändrade ståndpunkt om vårt politiska styre, men jag fick mycket kött på benen som bekräftade mina uppfattningar.
Judge Andrew Napolitano som det är enklast at googla på, är en äkta ”konstutionalist” tillsammans med Lew Rockwell och Tom Woods. Alla är mycket lätta att finna på internet.
Den bok som gjort mest intryck och är mycket lättläst är Martin L Gross, ”National suicide” 2009
Du låter som de farmare jag träffade som dräng när jag var i Wis. 1970.
Jag tror inte att den konservativa linjen riktigt funkar där längre.
De var ju isolationister och det skinlade man väl efter Vietnamkriget.
Nej, ren konservatism i traditionell mening tror inte jag heller fungerar längre. Jag har tidigår förklarat att jag skulle vilja se en konstitutionell liberal-konservativ politik. Somliga tycker att det skulle kunna vara libertarianism. Men när den drar iväg mot anarkism som inte ens godtar nationsgränser, då tror jag inte på det heller.
Isolationismen, eller Monroedoktrinen som man brukar kalla den, upphörde väl i och med WWI.
Jag brukar lite elakt kalla dagens USA för ”The land of the meek, and home of the slave”