Dagens gästskribent är Thomas Gunnarson
En fullständigt ouppmärksammad uppgift från det numera fristående UK borde åtminstone i svenska lantbrukskretsar blivit noterad. Men så tycks inte vara fallet. Tanken i UK är egentligen helt trendbrytande och pekar på något helt nytt.
Det brittiska uppslaget är grundat på ett bekymmer om det framtida brittiska jordbrukets funktion. Generationsskiftet. Där förslaget innebär att brittiska staten skall köpa ut de äldre lantbrukarna från sina gårdar för att få ett fungerande generationsskifte!
För svensk del, som liknar det som skett i övriga väst, så lämnade vi jordbrukssamhället i samband med franska revolutionen och gick in i industrisamhället. Bönderna blev småföretagare och följde med i tidens gång. Efter kriget blev de flesta västeuropeiska staternas jordbrukspolitik en del i industrisamhällets förändring och med 1947 års svenska jordbrukspolitiska beslut så flyttade nästa generation landsbygdsbor till industritätorter. De kommande 70 årens förändring innebar endast att mer arbete lades på varje lantbrukare, mer skulder och teknik. Underleverantörsrollen blev allt tydligare och syndabocksrollen i miljödebatten tydligare. Och då all handel med jordbruksvaror styrs av WTO (AoA) från början av 1990-talet så är nationella stöd uteslutet. Att sitta i kläm mellan nationella miljöfrågor och internationell handel, inklusive lokala väderfenomen, har blivit lantbrukets öde.
De nationella kraven på tullskydd för att klara lokala skillnader i väder, årsmån, skatter med mera, som uppstod i samband med debatten om jordbrukshandeln på 1980-talet blev helt negligerade av befolkningsmajoriteten överlag. Jordbruket ansågs vara en näring som alla andra. Men kanske att det var fel.
För svensk del (och UK) så var WTO –kraven helt avgörande, men insikten om detta kom nog inte många till insikt om förrän i början av 2000-talet. En snabb omstrukturering började. Med låga räntor byggdes stora hårt skuldsatta produktionsenheter upp och pressen på det enskilda företaget blev likadant över hela väst, med ursprung i USA. Att alla tvingades ut i ett skuldmoras var synligt för alla och i många fall fanns inte någon väg ur detta när tiden som aktiv företagare närmade sig slutet. Det är bara att kämpa vidare.
Ibland har de krav på nationellt skydd för den naturnära verksamheten som jordbruk ändå är, kommit upp till debatt hos övriga samhället och de som funderat på frågan har bara konstaterat att det är bara en mycket liten del av befolkningen som jobbar med detta och en lokal jordbrukspolitik påverkar alltför många medborgare, så nuvarande system måste nog fortsätta.
När denna speciella situation blir alltför uppenbar måste det få sina effekter.
Jordbruket, som företagande, måste tappa i status och därmed åter förlora intresse hos befolkningen. För hur man än gör ”så är ändan bak”!
De kreativa medborgarna, som Elon Musks broder, som ägnar sig åt stadsodling i höghus, bygger sina affärer på samma koncept som broderns bilar, mycket prat och samhällsstöd. Resultatet blir grönfärgat vatten i fast form, så kallad sallad.
Men, när nu sanningen börjar närma sig – att vi i grunden aldrig lämnat jordbrukssamhället och att modern ekonomisk teori sätter samhället i en livsmedelskris om man inte med stora skattemedel går in och räddar de befintliga stora jordbruksföretagen, finns risken att hamna i samma prekära situation som skedde i Sovjet och DDR. Det är denna insikt som politiken i UK, nu efter Brexit, insett och därför släpper en försöksballong om att lösa ut engelska jordbrukare från sina gårdar med hjälp av skattemedel. Förslaget måste betraktas som ett klart underbetyg för den jordbrukspolitik som drevs igenom i väst efter 1945 (i Sverige 1947) och som har sin uppkomst i industriella intressen från kväveproduktionen för militärt bruk i samband med WWI.
Att ta över världens största marknad – konsumentens matbehov – var drivkraften. Men den är nu i gungning med dagens turbulenta tillvaro.
Problemet är nog allt ganska akut, även om just EU:s ”inre marknad” för tillfället är väl förspänt i produktionskapacitet. Men en trend har brutits i UK!
Thomas Gunnarson
Spännande Thomas, och vad händer sedan? När inte ens sedlar och har ett bestående värde.
Borde vi inte kräva av socialisterna att de redovisar hur stor andel av MATKORGEN som består av utplundrade skatter?
Eller vad som orsakat att vår generations ungdomar effektivt förhindrats att överleva på landsbygden.
Ser framför mig det lokala kommunala miljökontorens horder av tjänstemän administrera LIVSMEDELSPRODUKTIONEN i Sverige under regelbögarna på länsstyrelserna runt om i landet.
Vem är Margareta Svenning?
Är det inte så att jordbruken i Sverige ser ut som de gör på grund av tidigare styrning av statliga tjänstemän, dvs. när jordbruket skulle anpassas till totalförsvarets behov?
Landsbygdens nuvarande situation är densamma – globalt – genom WTO-regelverket.
Vilket i sig innebär att man – lokalt, särskilt i Stockholm – inte längre förstår att livsmedel till största delen produceras på landsbygden då handel och industri tagit över och jordbruket i sig, enbart blivit underleverantörer till industrin…
Det man anar är just att de engelska politikerna just insett att man snart står inför samma situation som 1939.. (Då de tycks vara något ”före i utvecklingen” jämfört med oss som alltid – vill – vara ”före i utvecklingen”, åtminstone i teorin..men alltid synes vara ”efter i utvecklingen”…)
Jag förstår inte riktigt. Ska staten i UK ta över jordbruken och driva dem, eller ska de bara finansiellt förmedla en jordbruksfastighet till ett annat ”företag”. Finns det en möjlighet att få ett förtydligande av detta?
Hade samma fråga men du hann före.
Ja, samma fråga har jag…
Fortsättning följer… brukar man väl säga..
Spännande tider.
Jag tycker det påminner om det gamla svenska omställning 90
Den processen har en egen historia…
Mats Hellström, som ju var inblandad i svensk jordbrukspolitik vid den tiden, hade några år innan dess varit inblandad i politiska processer angående global handel, med bland annat jordbruket.. Finns beskrivet i hans bok ”Politiskt liv” från slutet av 1990-talet, där allt som inte står skrivet är av intresse.. (OT, Palme nämns inte ens vid namn..)
S hade bestämt internt att Sverige skulle ansluta sig till EU (i slutet av 80-talet) och trodde att jordbruket var ett problem som man skulle ”utplåna” genom Omställning 90…
Sverige ”gick före”, som det heter och genomförde en egen avreglering (Omställning 90) enligt det mönster som Mats Hellström hade uppfattat skulle ske – men som inte skedde efter något som brukar kallas ”Blairhouseöverenskommelsen” mellan EU och USA, 1992, i samband med bildandet av WTO (AoA)…
Något som blev helt missat i svensk jordbruksdebatt på grund av Omställningsproblemen, då jordbruket förlorade halva överskottet på bara något år – och hade det fortsatt så hade svenskt jordbruk varit helt borta till år 2000…
Men i UK hade de yngre jordbrukarna noterat vad som skedde och diskuterade öppet detta och anpassade sig till vad som skedde… alltså, för trettio år sedan.
För svensk del blev avregleringen en kort period på, i praktiken, två år…
Sedan var det full gång på stödsystemet igen med CAP.
Men vad man missade totalt var alltså ”Blairhouseöverenskommelsen” som innebar att EU och USA kommit överens om en övergångsperiod på tio år… fram till 2002, då systemet (CAP) skulle vara anpassat till WTO-regelverket…. Något som knappt aldrig ens tagits upp i svensk lantbrukspress, förmodligen för att då skulle den byråkratiska makten som styr svenskt jordbruk, tvingas att anpassa sig till den verklighet som nu ändå kommer… fast det tog tjugo år..
(Man skyller alla problem i svensk jordbrukspolitik på Bryssel och CAP, men CAP följer WTO-regelverket till punkt och pricka…)
Jag slutade med jordbruk till årsskiftet 1988/89. Bytte både bransch och flyttade 100 mil söderut. Har därför haft dålig koll på de ändringar som infördes och hur det i detalj påverkade jordbruket. Men att lönsamheten sjönk var inte att ta miste på.
Det som är svårt att förstå är hur någon kan tro att en massa detaljreglerleringar av jordbruket, som ytterst är beroende av naturens växlingar, kan leda till något gott för jordbruket. Den som är det minsta insatt inser att det endast gynnar byråkratin och livsmedelindustrin.
Ja, så är det, att regelverket börjar leva sitt eget liv genom alla de byråkrater som lever på det.
Hur många myndigheter i Sverige har bara uppstått för att fixa en belöningspost åt någon avdankad sossepolitiker eller annan nyttig rövslickare inom socialdemokraterna?
Som vid alla Direktiv från Bryssel så gäller det att lokal/nationell politik tar initiativet/ansvaret för en vettig anpassning… (Vilket aldrig sker i Sverige).
Detta har inneburit att det blivit en styrning och kontroll ner i detaljer…
Det sista som jag tvingades till vid en kontroll, (jag fyllde nog i fel”grödkod” i SAM-ansökan), var att i vredesmod dra tillbaka all stödansökan (2019) då kontrollanten ansåg att jag hade ”fel botanisk sammansättning på vallen”…
Jovisst, jag hade ”anpassat” mig till den politiska verkligheten och låtit naturen sköta vallens botaniska sammansättning i nästan fyrtio år…
Men Naturen får inte sköta sig själv – hur skulle det då se ut?! Var skall då miljömuppana ”arbeta” om inte miljöbyråkratin finnes?
Så den dag då jag faktiskt hade råd att avstå från stödsystemet så var det dax att verkligen pensionera sig… Slaveriet har jag bara upplevt som lantbrukare.
!988 var sista året jag var heltidslantbrukare…
Sedan var det att hoppa från tuva till tuva för att klara ekonomin… ty tuvorna sjönk alltid medan man stod på dem…
Jordbrukets kris är den logiska följden av införandet av planekonomi, d v s statlig styrning i stället för fri prisbildning. D v s socialism! Som du givetvis inser och noterar, dock utan att verka inse på vilket sätt du själv och andra drabbats.
På en fri marknad skulle du med säkerhet ha överlevt som lantbrukare, tack vare en för de mindre jordbruken mer fördelaktig prisrelation mellan spannmål och animalier. Lägre priser på bensin och diesel (utan idiotisk klimatpolitik) hade också hjälpt upp lönsamheten. Så ock normala, d v s betydligt högre, räntor. Nollräntan gynnar byggsektorn och de redan rika, men leder till felinvesteringar och strukturell obalans. Den övervältrar dessutom ett allt större skuldberg på våra barnbarns axlar.
Så rikta i första hand din kritik mot de borgerliga partier som godtagit denna destruktiva vänsterpolitik (att socialister gillar socialism är ju mindre förvånande). Många, konstigt nog inklusive Mats, utpekar ibland de så kallade oligarkerna,som dirigenter bakom politikens kulisser. Men det är förstås också osant. Ansvaret för svensk politik vilar entydigt på våra 349 riksdagsledamöter, Det är på Helgeandsholmen – och bara där – som dina och alla andra svenskars värsta fiender återfinns.