Dagens gästskribent är Sture Larsson
För de som vill behålla trovärdighet i framtiden är det hög tid att rycka av plåstret. Det gör ont men det går över! Vi har nu tre extremt dyra, gröna omställningsprojekt sannolikt på väg i putten. De är extremt inkomstbringande för ett fåtal inblandade. För oss andra bara pensionspengabrännare. Allt vilar på idéer om t.ex. koldioxid som växthusgas och människan som klimatregissör trots att ingen rädd om sitt namn kan ställa sig bakom teorierna. Även om alla tycks vägra tro det, så ställer ingen akademi på direkt fråga upp med sitt namn bakom idéer om växthusgaser men politiker och journalister har inte lärt det mest elementära, att fråga om den svarande har egen profession bakom svaret. LKAB har redan förstått och lagt ner. Green Steel rullar vidare, sannolikt mot katastrof. Kommunerna Boden och Skellefteå är illa ute i lycksökande. När husen för Green Steel väl är på plats och man kanske har råd att importera malm, så finns ingen el för produktionen. Vem skall köpa dyrt som saknar mening? Kol är dess utom en mycket viktig del i stål. Northvolt går sannolikt i graven och där luktar det mesta skumt. Kommunen vägrar t.ex. att lämna ut bygglov och huvudskyddsombudet uppträder både under fack och företag i företagets kommunikation. Flygbilder visar inte ett enda avluftsrör över profilhöjd. I mina ögon betyder det en extremt riskabel kemifabrik med otillåten återluft. Total brist på biologisk kunskap är min analys.
Den gröna omställningen är på många sätt naturvidrig.
Det borde inte minst KSLA (Kungliga Skogs och Lantbruksakademin) beskriva och bekämpa. En av den gröna omställningens primära idéer är förbud mot förbränning. Det förhindrar metabolt svavelnedfall, vilket hotar näringskedjor och biologisk mångfald. Alla områden med pålandsvind från Atlanten lär nu sakna 50 % av insekter levande ovan mark. Ledande figurer i Danmark sa härom året 90%. Svenska bönder med minnen från 70-talet vet att svenska sockerbetor med tydliga svavelbristsymptom berättade att England, dåtidens svenska svavelleverantör slutat bränna kol. Metabolt tillgängligt svavel är i hög grad växtbundet och återförs i hög grad genom förbränning. Den relativt lilla del som finns naturligt i mark och sjö är svårtillgängligt bundet i kemiska föreningar. Larm från Östersjön om sjuk fågel och fisk har normalt sedan 1974 diagnosticerats som B-vitaminbrist, ett säkert tecken på metabol svavelbrist.
I t.ex. skogsbruket har den gröna omställningen lett till att avverkning betyder totalt avlägsnande av den ursprungliga skogens, växtsamhällets material innebärande att jorden blottläggs och blir en näringsfattig öken, alla biologiska systems försvinnande och närsaltsanhopningar där vi inte vill ha dem.
Livet börjar med erosion som bryter ner mineral till metabolt tillgängliga näringsämnen. Livet beror i grunden av växtsamhällets upptag av erosionens långsamt frisatta näringsämnen. Växtsamhället är normalt stabilt, eftersom det egentligen aldrig medvetet släpper ifrån sig material annat än för reproduktion, d.v.s. frukter i olika former. I växtsamhället är sparsamhet mottot. I både annueller eller perenner säkras fortsatt liv genom att stam, rot och löv etc. förblir lokalt eller nära lokalt som lager av nödvändigt och metabolt omsättbart näringsförråd för nästa generation och för byggande av matjord. Växtsamhället släpper normalt bara ifrån sig och erosionen är snabb nog att återskapa det näringsförråd som förloras via reproduktionsprodukterna.
Idag avlägsnas normalt också i lantbruket inte bara kärna utan också den halm som skulle nedbrytas för att garantera näring till nästa generation. Den bränns i halmpannor långt borta och näringen samlas i berg av problematisk aska på absolut säkert avstånd från odlingsplats. Samma gäller nu i skogsbruket. Skogsfolket är inga biologer längre! Både stam och avfall, resultat av hundraårig kanske tusenårig erosion, avlägsnas helt innebärande att näringsförrådet försvinner från området eller kanske t.o.m. från regionen. Sannolikt blivande akuta problem i vattendrag eller hav. Allt för att man inbillar sig att om man bränner eller förädlar skogens groot till olja i industrin, så frigörs inte den koldioxid som egentligen är en omistlig del i det interstellära skalskyddet. Ännu värre är att alla med tillgång till media i någon form pratar växthusgas som omöjligen kan finnas. Planetens hela energibalans styrs av fri exponering till rymdens och vår termiska nollpunkt – 273 grader C.
I media talar man inte ens om begripliga 3 – 4 tusendelar koldioxid i luften utan försöker skrämmas med 300 – 400 ppm, som sannolikt normalsvensken inte förstår. Dagens ungdom lär ju inte ens kunna läsa. Nu måste ny växtproduktion både i lantbruk och skog baseras på industriellt framställd gödsel, som normalt bara når lantbruksmark, vilket hotar biologisk mångfald. Kostnaden stiger och tillgången bygger i mycket på import, vilket inte är att rekommendera i orostider. Trädsamhället har normalt en mycket stor del av områdets metabolt tillgängliga näringsämnen förborgade i rot, stam och löv. En liten del omsätts varje år i kottar, nötter etc för förbrukning någon annanstans. Det tål samhället. Erosionen är tillräckligt snabb. Trädsamhället frisätter årligen en del av näringsförrådet i form av barr och löv för att skapa matjord etc. i samverkan med svamp och andra tillsynes enkla livsformer. Skogen är symbiosens rike.
Svenska kalhyggen är det ultimata beviset på att kunskap inte är efterfrågad vara i det moderna samhället. Att KSLA som landets idag främsta mediala företrädare för biologi och förvaltare av biologisk produktion inte försvarar livets primära behov är i mina ögon förvånande. Jag ser inte detta. SLU är landets enda egentliga biologiska universitet leverantör av KSLA-folket men också en av 65 tillfrågade akademier som officiellt inte känner till någon växthusgas, d.v.s. den vanligaste propån om grön omställning. Medarbetarna däremot pratar gärna kol i grön omställningsanda.
Jag rekommenderar idag ingen att läsa på Ultuna! Bristen på elementär biologisk kunskap belyses perfekt av det faktum att flertalet byggnader sannolikt har återluft i lokaler med riskabla labb och personalkontor och undervisningslokaler t.o.m. i djurstall. Där skulle jag inte rekommendera fertila ungdomar eller adulta att arbeta. Från min yrkeserfarenhet vet jag att djurstall med återluft levererar missbildningar och dödfödda foster i mängd. Det nya kostallet på Lövsta står p.g.a. valt ventilationssystem i en bubbla av stalluft och ur denna bubbla tas kontorsluft in till maximalt riskabla kanalsystem i personal- och undervisningslokaler. När Skogis nya campus i Umeå togs i bruk skrämde en ”laborator” ut alla på gatan genom att ställa ett illaluktande material i ett dragskåp. Det visade sig vara kopplat till roterande värmeväxlare, som gjorde sitt jobb perfekt. (pers. info från deltagare) Felet åtgärdades men på denna biologiska anläggning arbetar sannolikt fortfarande roterande värmeväxlare som kör runt allt som råkar nå ett frånluftsdon. Så länge det inte luktar illa körs sannolikt farligt material runt, vilket ingen vet om så länge det inte luktar påtagligt illa. Precis som om man saknade all biologisk kunskap! Förstår man inte biologisk effekt ens i sin närmiljö, kan man då förstå i större sammanhang?
Att prata grön omställning är snart en mindre populär aktivitet men det är inte åtkomligt som problem om man inte äger eller snarare förbiser grundläggande kunskap.
Wokevänstern har lyckats få många att tro att om jag bara vill att det ska vara på ett visst sätt, så är det så, och du måste respektera att min åsikt väger lika tungt som din kunskap. Annars blir jag kränkt och du kan bli åtalad. Och vi är många fler…
Mina gamla fysik- och kemilärare från sextiotalet vrider sig i sina gravar…
Förr visste alla att dyngsta’n (gödselhögen, där gödslet från djuren i stall och ladugård sparades för att det skulle ”brinna” innan det kunde användas på jordbruksmarken, luktade illa. När industrialiseingen tog fart byggdes höga skorstenar som dag och natt vräkte ut svart rök och starka men typiska dofter som en del gillade medan andra avskydde.
Nu får ingenting lukta något. På pappersbruket som var min huvudsakliga arbetsplats i tjugofem år, fick ansvariga chefer ta emot samtal i stort sett varje dag från kvinnor som bodde flera mil från bruket, med klagomål om lukt. För det är alltid kvinnor som klagar. Män vet att vissa verksamheter drar med sig vissa dofter, vilka en del uppfattar som positivt (asfalt, brinnande cement, färskt trä) medan andra ser som ett nödvändigt ont.
Jag blir på ålderns höst nästan euforiskt glad när jag känner en svag men omisskännlig doft från en sulfatfabrik, det luktar nostalgi och pengar, folk har arbete! Min fru däremot, håller för näsan och skriker ut sin avsky…