Vapensamling som intresse

Det är näst intill omöjligt i Sverige att få samlingslicens på ett fungerande skjutvapen. Det finns en intresseförening för de som vill samla på riktigt gamla vapen. I huvudsak svartkrutsvapen med historiskt och kulturellt värde. Föreningen ställer helt upp på polisens definitioner och ambitioner om att begränsa mängden fungerande lagliga vapen i samhället. Denna förening, Svevap, är därmed en bromskloss och en direkt motståndare till alla som vill samla på andra vapen eller av andra anledningar. Typiskt Sverige, staten godkänner monopol för en förening som verkar i symbios med statens intentioner. Jämför med RF till exempel.

Staten, i praktiken polisen som överträder sina befogenheter vad gäller legalitet, godkänner inget samlande av vapen som inte faller polisen på läppen. Jo, det är precis så den uppträder. Tycker inte polisen att din inriktning är intressant eller korrekt avgränsad, blir det inget tillstånd. Polisen kan till och med återkalla ditt tillstånd exempelvis för att de anser att du inte är tillräckligt aktiv som samlare.

Förvaringskraven på fungerande samlarvapen är desamma som för vapen på licens för jakt eller skytteändamål. Men samlaren får dessutom inte avfyra skott från vapnet.

Minnesvapen ska förstöras för att få sparas. Jo du läste rätt. Morfars gamla hanabössa ska göras beständigt obrukbart. Det vill säga förstöras som jag ser det. Kvar blir en ointressant klump järnskrot med en träbit på. Poängen med att spara ett vapen är ju inte endast att kunna beskåda dess yttre kontur. Man måste åtminstone kunna operera mekanismen och syna loppet. Helst ska man kunna avfyra ett skott, där det är tekniskt och säkerhetsmässigt möjligt. Allt för att känna samhörigheten med vapnet och familjehistorien.

Men även det förstörda vapnet liksom i princip alla andra vapenliknande föremål ska hållas inlåsta. De behöver inte hållas inlåsta i säkerhetsskåp så som fungerande vapen. Men de ska tydligen hållas utom synhåll för de känsliga individer som kan ta anstöt av ett synligt vapen.

Svensken Carl-Fredrik Reuterswärd skapade 1980 det gräsliga konstverket non-violence. En revolver med knut på pipan. Sedan 1984 finns den i jätteformat utanför FN-skrapan i New York. Hyckleriet vet uppenbarligen ingen gräns. Alla som vill kriga i vår tid måste söka tillstånd hos FN. Har man det går det bra. Årtalet 1984 känns inte heller bra.

I USA finns vad jag vet inte ens kategorin samling i de stater där de har licenskrav för skjutvapen. De har inte heller någon begränsning för antal. I Kalifornien, där de nu har strängare vapenlagar, kunde man 1989 när jag var i Los Angeles gå in på restaurangen The Spaghetti Station för att äta god mat och samtidigt beskåda världens största privata samling skjutvapen med westernanknytning, ägd av familjen Stovall som också ägde restaurangen. Samlingen var då värderad till 1,5 miljoner USD. Gästerna uppmuntrades att gå runt i lokalen och studera vapnen och historien. Restaurangen är nu nedlagd. Om det har med strängare vapenlagar att göra vet jag ej.

Något sådant skulle inte ens vara tänkbart i Sverige. Journalisten och vapenskribenten Fredrik Franzén är medlem i Svevap och skriver mycket initierat om gamla vapen, främst hagelvapen, flera tidskrifter. Han nämner ofta att de fina vapen han fotograferat och redovisat proveniens för, har sålts utomlands för att de inte kunde övertas av någon samlare när ägaren gått ur tiden.

Välkände skytten och olympiern Ragnar Skanåker meddelade för något är sedan att hans olympiska pistoler skulle säljas till samlare utomlands. För ingen i Sverige kunde få samlingslicens på dem utan att de förstördes. Inte ens han själv.

Så ser den potemkinkuliss ut som låter folk tro att man kan uppehålla ett aktivt samlarintresse för vapen i Sverige. Sanningen är att det bara är statens intresse som tillgodoses, och i ärlighetens namn måste man tillstå att inte ens det är riktigt sant. För kunskap om vapen skulle kunna bidra till att avdramatisera vapen som föremål, samtidigt som det ger respekt för hur de ska hanteras. Det borde vara av intresse för staten.

Bilder från ett av mina besök på The Spaghetti Station 1989. Beklagar att jag hade så dålig kamera.

Menyn i format ≈ A2 med beskrivning av flera av vapnen.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Vapensamling som intresse

  1. afugglas skriver:

    Åsiktsbrott med påföljande straff är tydligen något som socialisterna satsar benhårt på att genomföra i Sverige.
    Svenska folket vågar inte stå upp för en friheten, de har offrat sina LIV för ALLEMANSRÄTTEN ! ! !
    Den obeväpnade ”invasionsarmén” har då verkligen inga problem att störta Sverige i aska och grus med hjälp av socialisterna. Men den får sno sig innan socialisterna avväpnat hela den svenska befolkningen.

  2. Pingback: Vapensamling som intresse | ulsansblogg

  3. Göran skriver:

    Din text, Mats, får mig att reflektera över att en del av att få bort vapen från vanligt folk är att medvetet utplåna en del av historien. Med andra ord, en del av den vänsterblivna agendan.

  4. ivarandersson skriver:

    Det är beklämmande att en del av vår historia måste exporteras för att inte saboteras av samhällets kleptomaner.

  5. Thomas skriver:

    det är som spritförbudet i USA…
    Tror man att man kan förbjuda något så blir det än mer lönsamt som illegalt…

    • Mats Jangdal skriver:

      Det är väl en inte helt korrekt jämförelse, narkotika hade varit bättre. Efterfrågan på illegala vapen, bara för att, bedömer jag som relatvit begränsad jämfört med illegala droger.

Kommentarer är stängda.