För trettitalet år sedan, när globalismen stod på sin höjdpunkt, lanserades den metrosexuella livsstilen som det moderna. Den blev sedan ett naturligt inslag i storstadsmedias beskrivning av verkligheten. De som tog hela eller delar av denna livsstil och auran om kring den till sig, har levt i bubblan av att det är den enda möjliga.
Nu backar globalismen. Den gick för hårt fram och med pandemin bröt den mer eller mindre nacken av sig själv. Men de metrosexuella anpasslingarna har inte hängt med, naturligtvis inte. De kräver det mode och de värderingar de byggt sin sociala status på ska bli kvar oförändrad och att det är vi andra som har skyldigheten fixa detta.
En del av dem går till och med så långt att de hotar med inbördeskrig om de inte får som de vill. Om det är några jag inte är rädd att kriga emot så är de metrosexuella Bobby Brown typerna. Men de kan naturligtvis skapa rubriker i media ett tag till.
RSS – inlägg
Pingback: De döva och blinda metrosexuella | ulsansblogg