Mises del 3 Stabiliseringstankens ursprung

Jag läser Ludwig von Mises Mänskligt Handlande, som utkom i USA 1949, i den svenska översättningen som utkom 2020. Den är på cirka 900 sidor av mycket skiftande karaktär, kvalitet och aktualitet. Sidorna 261-271 har dock många intressanta redovisningar och tankar. Jag citerar ur tre kapitel och kommenterar i tre artiklar. Indragen text är citat ur boken.

Stabiliseringstankens ursprung.
Det den ekonomiska kalkyleringen kräver är ett penningsystem som inte störs av statlig inblandning. Ansträngningarna för att öka mängden pengar i omlopp, antingen för att regeringen ska kunna spendera mer pengar eller för att låneräntan ska sänkas, får penningsystemet att sönderfalla och försätter den ekonomiska kalkyleringen i oordning. Penningpolitikens främsta mål måste vara att hindra regeringen från att inflatera och från att skapa förutsättningar som uppmuntrar bankerna till kreditexpansion. Men detta program skiljer sig markant från det förvirrade och motsägelsefulla programmet för köpkraftsstabilisering.

Ingen har försökt hindra regeringarna att i Keynes anda fördärva både länders och världens ekonomier.

Idén att köpkraften ska hållas stabil uppstod inte ur strävanden med avsikt att göra den ekonomiska kalkyleringen mer stabil. Den är resultatet av en vilja att skapa en sfär vari de mänskliga angelägenheterna inte präglas av en ändlös variation, en värld som inte påverkas av den historiska processen. Donationer som för all framtid skulle försörja en ecklesiastisk inrättning, välgörenhetsinstitution eller familj, gjordes förut i mark- eller jordbruksprodukter. Senare började livräntor betalas i pengar. Donatorer och förmånstagare förväntade sig då att utbetalningen av en bestämd mängd ädla metaller inte skulle påverkas av förändringar av de ekonomiska förutsättningarna, men dessa förhoppningar grusades.

Det han pekar på är att de stora landägarna inte längre kunde leva på avkastningen från sina egendomar. Den avkastningen hade under avsevärd tid kunnat beräknas med acceptabel felmarginal för årsmånsvariationerna och allt var som det alltid varit i flera generationer. Även fattigt folk som endast hade jord nog för självförsörjning hade haft någorlunda stabil ekonomi i det lilla. Men helt annan produktionskraft kom från Amerika och den konkurrensen kunde inte de gamla systemen parera. Man kan även anföra att kolonialstaterna, framför allt England via sin framgångsrika kolonialism förde hem så stora värden till hemlandet att den gamla ordningen sprack och de förgjorde sig själva. För att skyla över det egna ansvaret för den uppkomna situationen blev kolonialmakterna inbördes osams och utkämpade två världskrig.

Problemet antog större betydelse när stater med politiska medel införde långfristiga, oinlösbara och eviga lån. Staten, denna nya gudomlighet för statsdyrkandets gryende tidsålder, den eviga och övermänskliga institutionen utan världsliga svagheter, gav medborgarna möjligheten att skydda sina förmögenheter och inkomster från livets olika växlingar. Den befriade individen från nödvändigheten att varje dag riskera sin förmögenhet och inkomst på den kapitalistiska marknaden.
Från och med nu kom hans rikedomar inte från försöken att tillgodose konsumenternas önskemål på bästa sätt, utan från skatter indrivna av statens tvångsapparat. Han var inte längre sina medmänniskors tjänare eller underställd deras suveränitet. Han var en del av staten, som styrde folket och krävde tribut av dem. Det som staten betalade i ränta var mindre än marknaden kunde erbjuda, men skillnaden uppvägdes gott och väl av gäldenärens solvens, vilken var staten – vars inkomst inte berodde på huruvida allmänheten gynnades utan på inkrävandet av skatt.

I denna tid, andra halvan av 1800-talet klev familjen Wallenberg in i bankväsendet. Bankerna och familjen Wallenberg är så kapitalister de är inte ett dugg intresserade av fria marknader och låga skatter. De blev istället de största bidragstagarna via statens ökade åtaganden och därav skapade utgifter. Ju högre skatter, desto större blir värdet av den kil bankerna har mellan folket och staten.

I vår värld finns ingen stabilitet eller säkerhet, och inga mänskliga handlingar är kraftfulla nog att resultera i dem.

Detta kan återigen anföras mot de stolliga tankarna på att människan via beskattning av CO2 kan styra klimatet. Det gäller att göra som i boxning, dämpa slagen genom att följa med och styra undan, för att därefter kontra. Vi rår inte på naturen i brutal kraftmätning, vi kan bara vara intelligent redo och parera för det som kommer.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 svar på Mises del 3 Stabiliseringstankens ursprung

  1. ivarandersson skriver:

    Idén att köpkraften ska hållas stabil är lika infantil som IPCCs tro på att kunna styra klimatet. Köpkraften är beroende av skördeutfallet som är väderberoende (årsmån) och vädret och klimatet har alltid varierat.

    • Jan Andersson skriver:

      Jag vill minnas att livsmedelspriserna förr fluktuerade mycket mer i Norge än i Sverige – det var därför många åkte till Norge på 50-talet för att köpa norskt margarin när det var billigt. Så sent som ca 1974 var socker väsentligt billigare i Sverige än i Norge, men importrestriktioner skulle införas därför att norska hembrännare köpte massor av svenakt socker. En liten lanthandel nära gränsen sålde på några timmar sista dagen (en lördag) ut hela ”lagret” på 30 ton…

  2. Pingback: Mises del 3 Stabiliseringstankens ursprung | ulsansblogg

Kommentarer är stängda.