Dagens gästksribent är Dan Ahlmark
Efter andra världskriget inledde socialdemokraterna en lång period av valsegrar. På basis av näringslivets mycket starka utveckling kunde man under 50- och 60-talet införa en rad olika reformer, vilka kännetecknades av sin kollektivism, favorisering av socialdemokratins väljargrupper och föga anpassning till individuella önskemål (1). Pga en ideologiskt svag opposition och en kontinuerlig, skicklig och kraftfull påverkan på medborgarna med alla tillgängliga medel inkl statsmedia dominerade regeringen politiken, och kunde därför framställa sig som arkitekten beträffande Sveriges modernisering, som möjliggjordes av det expansiva näringslivet och ökad beskattning. Att borgerliga regeringar skulle ha infört reformer på samma områden, men mycket mera anpassade till individuella önskemål och inte skräddarsydda för socialdemokratiska väljare, doldes. Trettioårsperioden fram till valnederlaget 1976 dominerades politiskt i en märklig utsträckning av socialdemokratin, som också internationellt fick mycket stor och positiv publicitet. Man lyckades bli sedd som skapare av Välfärdsstaten, vilket möjliggjorts genom främst näringslivets stora framgångar efter världskriget.
Genom en olämplig ekonomisk politik i samband med första oljekrisen samt försöket att genom löntagarfonder socialisera huvuddelen av näringslivet, förlorades riksdagsvalet 1976, vilket blev den försiktiga början på socialdemokratins nedgång. 1982 återtog man regeringsmakten, men socialismen var – bl a beroende på öststaternas uppenbara misslyckande – inte längre på modet, och en individualistisk syn angrep på många områden kollektivismen som det dominerande andliga inslaget i det offentliga livet. Socialdemokratins oskickliga avreglering av kreditmarknaden och felaktiga penningpolitik skapade ett alltför expansivt näringsliv och särskilt en enorm förmögenhetstillväxt genom snabb uppgång av aktiemarknaden men särskilt avseende marknader med anknytning till fast egendom. Det ledde – som i många andra västländer – till en plötslig och mycket djup kris. Denna drabbade förutom byggande och all annan verksamhet förknippad med fast egendom naturligt nog även bankerna. Finanssektorn upplevde enorma svårigheter, och flera välkända banker kollapsade. Den borgerliga regering, som tillträdde efter valet 1990, fick då ta hand om följderna av krisen.
Man kan säga, att dess början – 1990 – samtidigt var slutet på den socialdemokratiska dominanta eran. Det berodde inte främst på valnederlaget och de kommande borgerliga reformerna utan också på att samhällsatmosfären och samhällsdebatten fått en annan inriktning under 80-talet. Men allvarligast för socialdemokratin var murens fall. Man hade inom det egna partiet trots dess inställning till Vänsterpartiet och kommunismen, många medlemmar med en stark marxistisk grundinställning till många samhällsaspekter tillsammans med en reformistisk demokratisk åskådning. När synen på planekonomi som en eftersträvansvärd modell nu sprängdes inför hela världens ögon, förlorade den svenska socialdemokratin en viktig del av sin intellektuella bas. Grunden för klasskamp, fanatismen avseende den offentliga sektorn och avskyn eller negativismen till företagare visade sig vara intellektuellt nonsens. Åsikter som många politiskt aktiva haft och levt med – kanske hela livet – visade sig vara falska. Ett stort antal anhängare upptäckte, att de omhuldat och levt på basis av en livslögn.
De borgerliga var dock så svaga att de inte kunde utnyttja denna ideologiska svaghet utan gav socialdemokratin möjlighet att utan större angrepp ersätta socialismen med inslag av postmodernism med dess socialistiska samhälleliga konsekvenser – kulturmarxismen – samt en radikal socialliberalism. Så småningom tog partiet åskådningsmässigt in delar av den politiska globalismen, när man förstod, att man via internationella organisationer på sikt ändå skulle kunna omvandla Sverige i socialistisk riktning.
Att bemästra krisen tog mycket kraft från regeringen Bildt och krävde stora budgetunderskott, vilka gjorde besparingar av många typer nödvändiga. Men de första stegen i privatisering av sjukvården togs också, vilket innebar början på en viktig utveckling. Friskolereformen 1992 innebar offentliga bidrag till fristående skolor, som konkurrerade med de kommunala. I den kommunala verksamheten öppnades möjligheter att införa konkurrens och ge medborgarna valmöjligheter. Ett betydande antal statliga företag såldes. Genom valförlusten 1994 hindrades ytterligare åtgärder. Regeringen åstadkom dock det första riktigt allvarliga ingreppet i StatsVälfärdsStaten (SVS) (2).
Under Göran Persson, som övertagit ledningen från Ingvar Carlsson, avslutades Sveriges återhämtning efter krisen, men IT-bubblan 2001 åstadkom en kortare recession. Det för framtiden kanske väsentligaste åtgärden Persson drev fram som statsminister var att genom massinvandring nå nya väljarskaror istället för svenskar, som enligt en varaktig trend tenderade att alltmer övergå till borgerliga partier. Det första steget i denna – naturligtvis ej offentliga – strategi var då regeringens ändring av utlänningslagen 2005, som startade massinvandringen till Sverige (och därmed åstadkom SDs inträde i riksdagen 2010).
Moderaten Lundgrens misslyckade valrörelse 2002, som tyvärr var koncentrerad på ekonomiska frågor, ledde till Reinfeldts socialliberalisering av moderaterna. Föreslagna reformer samt skapandet av Alliansen ledde till, att denna vann valet 2006. En klar vilja till viss privatisering och marknadsstyrning av verksamheter präglade regeringens arbete, där man på olika områden försökte vidga tillämpningen. Statens åtaganden i transfereringssystemen minskade, och lite högre krav på mottagarna ställdes. Visstidsanställning förbättrade arbetsmarknadens funktion. Försäljning av statliga bolag skedde. Det exceptionella svenska skattetrycket lättades något genom att skattekvoten föll från 46,9 % 2006 till 42,2 % 2014. Reformerna av förmögenhets- och fastighetsskatten var därvid mycket viktiga vid sidan av jobbskatteavdragen.
Man fortsatte dock inte förändringen av exempelvis skolan genom nödvändiga stödreformer såsom att ändra Skolverkets olämpliga styrning av friskolorna eller verkets djupa vänsterinflytande över skolan. Viktiga signalfrågor uppmärksammades heller inte. En gigantisk rättsskandal som Thomas Quick-fallet (3) ledde exempelvis efter lång tid bara till tillsättande av Bergwall-kommissionen, som typiskt nog inte fann något systematiskt fel i själva rättssystemet. Frågan är då vad systematiskt fel betyder, eftersom kommissionen fann, att tingsrätterna inte ställde tillräckligt höga krav på utredningarnas fullständighet och bevisningens styrka. Detta sades bero på att gällande regler inte följts tillräckligt noggrant osv. Inga åtgärder vidtogs heller mot anställda, som begått fel. Flatheten och viljan att främst skydda kollegor fanns hos ett flertal yrkesgrupper men ignorerades alltså. För en ny regering, som borde ha haft målet att reformera viktiga dysfunktionella system, är sådan passivitet och svaghet inför byråkratiernas vilja att dölja alla misstag inte hedrande.
Det som Erixell kallar den svenska statsideologin (4) fördjupades också under 2000-talet och förstärkte SVS. Feminiserad alt. maternalistisk omsorgsideologi med sina mjuka värden dominerade allt mer, och effekterna på personlig utveckling, skola, vidareutbildning, rättsväsende, migrationspolitik mm mm urholkade personligt ansvar och ignorerade behovet av auktoritet i olika funktioner. Resultatet blir bristande trygghet, lägre personliga prestationer och stora orättvisor, brottslighet, bortglömda offer, och samhällelig otrygghet. Snällismens destruktiva konsekvenser för samhället är betydande. Av flera skäl försämrades samhällets prestationer även på kärnområden under de senaste decennierna (5).
Massinvandringen åtgärdades inte under första valperioden och fortsatte under Reinfeldts andra. Det ledde rättvist till statschefens och regeringens fall 2014. Det medförde två perioder av socialdemokratiskt styre, där regeringarna dock var beroende av stöd från centern och/eller liberalerna.
Ny politik genomfördes då främst under samråd med delar av oppositionen och gällde främst migrationsfrågor, försvaret, EU och NATO. Socialdemokratin kunde fortsätta att under åtta år konsolidera sin maktställning genom utnämningar och hindra alla försök till större reformer avseende StatsVälfärdsStaten. Varje år ökar nu den politiska betydelsen av invandrare, eftersom ca 1/4 av Sveriges befolkning idag har bägge sina föräldrar födda utomlands. Massinvandringspolitiken medför nog en för framtiden betydande omvandling av Sveriges politiska liv. Denna innebär sannolikt en revitalisering av krafterna bakom StatsVälfärdsStaten och slut på reformer av denna, då den nya väljargruppen ser klara fördelar i offentlig hjälp och därmed ökade offentliga utgifter.
(1) https://www.frihetsportalen.se/2023/01/den-libertarianska-historiesynen-del-4-4/
(2) Dagens nuvarande välfärdsstat kallar jag StatsVälfärdsStaten (SVS) till skillnad från det libertarianska samhällets statsbildning – Den Civila VälfärdsStaten (CVS).
(3) https://newsvoice.se/2022/05/thomas-quick-liknande-skandaler-forhindras/
(4) Erixell, Leif (2022). Den Svenska statsideologin, kap. 5. Nordberghs Förlag, Stockholm.
(5) Se t ex: https://newsvoice.se/2022/11/det-svenska-exemplet/
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar idag som medborgarjournalist och publicerar i tryckta och elektroniska media.
Vad har det kostat den svenska befolkningen att få ödelagt vårt VÄLSTÅND?
Max 2 miljoner svenskar skall förse resten med s k VÄLFÄRD?
Stämmer det Dan eller är jag för optimistisk?
Jag vet faktiskt inte hur många arbetande som är nettoleverantörer av välfärd. Med det ordet menar jag personer vars skatter och avgifter räcker till mera än ”bara” till hans/hennes hela familj. Jag tvivlar starkt på att sådana personerna uppgår till så många som 2 milj. Jag är rädd att Du är för optimistisk.
Skulle tro att den produktiva sektorn i Sverige är mindre än så! Visst har automatisering och effektivisering gjort att det behövs färre som jobbar i produktionen men i slutändan så är det exportinkomsterna som helst ska balansera importen. Ekonomiska realiteter finns dock inte hos miljömupparna och den verkar inte finnas hos många politiker heller numera. En annan galenskap som politikerna med usel lantbrukspolitik skapat är att Sverige trots att det är stort och glesbefolkat importerar hälften av maten? Total idioti i ett läge där jordar på många håll i världen börjar bli alltmer utarmade och kräver enorma mängder med konstgödsel och gifter för att inte kollapsa. Sverige hade ett stabilt elsystem med tillgång till billig och stabil försörjning men denna konkurrensfördel såg miljömupparna till att den försvann eftersom man har som mål att avindustrialisera Sverige och sossarna hade bara ögon för att behålla makten och lät det ske! Framtida historiker kommer att klia sig i huvudet och undra vad som hände med västvärlden?
Allt detta som beskrivs har man ju själv upplevt..med en viss förvåning hela tiden.
Så därför undrar jag om inte problemen är äldre..nån gång från mitten av 1800-talet..?
Med Darwin, Marx och andra.. i Sverige har nog sådana som Hägerström, eller Knut Wicksell, vars tankar de själva egentligen inte insåg effekten av, nog påverkade svensk politik så att den skandinaviska fascismen, i form av socialdemokrati, den sk. välfärdsstaten/ det korporativa samhället, utvecklades med ytterligare impulser från DDR som blev grunden till de förändringar som resulterade i enkammarriksdagen, med mera… där valen vart fjärde år egentligen bara är ”rådgivande”, så att säga… (hur kommer man ur detta?)
Visst har olika regeringar haft ideologiska idéer och reformer som starkt har påverkat myndigheter, vården och skolan. Men det är näringslivet som nettobetalar alltsammans, och hur det har påverkats av de politiska besluten från 1970-talet och framåt är i mina ögon långt viktigare än vad man anser i olika myndigheter som kanske inte ens borde ha existerat.
Jag har tvingats att avbryta min karriär och starta om på nytt minst tre gånger under både socialdemokratiska och borgerliga regimer, inte för att vi gjorde ett dåligt jobb, utan därför att våra betalande kunder på grund av de olika ”kriserna” höll i sina pengar och slutade tillfälligt att köpa tjänster och att investera. De höll inte igen speciellt länge, men tillräckligt för att de företag de handlade från (och jag jobbade i) var tvungna att lägga vantarna på hyllan och upphöra med verksamheten; tjänstemän kunde som bekant inte permitteras.
Varje gång förundrades vi över att politikerna inte verkade förstå eller ens bry sig och inte gjorde ett smack för att vi skulle kunna överbrygga eller kringgå de största ekonomismällarma, inte minst av den anledningen att även skatteinbetalningarna naturligtvis uteblev också.
Några som hängde på gärsgårn dumpade priserna till hälften eller en fjärdedel några månader och lyckades överleva på lån; kundföretagen utnyttjade ibland krisen ganska hårdhänt, och det blev förstås svårt att efteråt höja tillbaka till prisnivån före krisen så priserna, intäkterna, lönerna och skatterna låg stilla på en låg nivå i flera år efteråt, även när produktionen av tjänster och varor kommit igång igen till hög normalnivå; förlorade år för svenskt näringsliv när konkurrensen från Sydostasien tilläts att bli allt starkare.
De leverantörer som hade turen att ha den offentliga sektorn som kund upplevde inte mycket till kris eftersom deras statliga och kommunala kunder inte visste vilken prisdumpning som pågick, utan betalade samma höga pris som vanligt.
Fortfarande talas det alldeles för litet om vår enda egentliga inkomstkälla: exportindustrin. Det ger inte ökad välfärd att tvätta varandras skjortor inom landets gränser.
Socialdemokraterna dominerar även om de inte sitter som regering. Indoktrineringen inom skolan är så start, att även när det är en så kallad borgerlig regering genomförs socialdemokratisk politik.
Fast det är lite undantag med nuvarande borgerlig regering. När socialdemokraterna är regering då drivs en inkompetent socialdemokrati. Den så kallade borgerliga regering vi har nu är så intellektuellt inkompetent och enormt korkad att vi inte kan peka ut någonting som de driver i politisk väg.
Tja, kanske vi snart får dansa spontant på barer utan tillstånd från polisen och myndigheter? Men enligt uppgift måste ändå ägarna ha någon typ av godkännande från polisen…Ja, du ser! Den ”nya” regimen visar handlingskraft, nästan i alla fall!
Fortfarande ska det vara förmynderi som kontrollerar dans.
Svenska folket borde sända in minst 1 miljon anmälningar till midsommar som avser dans runt midsommarstången i trädgården.
Det är många pensionärer som dansar i Sverige. Det är personer som är äldre och i vissa fall klokare än justitieminister. Så, dessa pensionärer ska således be om lov för att få dansa. Inser inte moderaterna hur patetiskt det är.
Dessutom bestämmer flera myndigheter i Sverige att när pensionärer ska dansa då ska det vara ordningsvakter närvarande. Ja, svenska pensionärer är ju kända för att ställa till bråk och slåss, speciellt när de har konsumerat kaffe och en kanelbulle.
Vart enda politiska system i vilket land som helst har lett respektive land ner i ett skithål. Ändå sätter vi en tilltro till att en liten ändring på politiken skulle kunna göra något bättre.
Politik är bara ett antiintellektuellt käbbelsystem.
Politiken styrs av utländska ideologer med tydlig fokus på att andra länder tänker sko sig på svensk bekostnad. Näringslivet säger inget utan försöker i det längsta att anpassa sig och se glada ut eftersom de utländska kunderna är synnerligen lyhörda för minska lilla fnurr på tråden i kommande leveranskontrakt, eftersom leveranssäkerhet och punktlighet är lika viktigt som priset. Och det är just sådant som är värst utsatt vid internationella konflikter (som Ukrainakriget) eller lekstugan med elpris, energiförsörjning och reduktionsbränslen. Finns tydlig risk för elavbrott hos en svensk leverantör får de inte sina utländska leveranskontrakt förnyade, om det finns likvärdiga alternativ för kunden. Men det spelar ju ingen roll om det bara är ”manliga” aktier som backar på börsen.
Näringslivet håller även käft för att de styrs av ”alla-likas-värde-agenda” som delvis styrs av bankerna. Motsäg dig detta och du får inga krediter.
Dock. Att hålla käft leder till sin egen undergång. Det kanske tar lite längre tid än att öppna käften. Öppnar bara tillräckligt många käften då funkar inte ”allas-lika-värde-agenda” längre.
Och bankerna kan vi klara oss utan även när det gäller krediter. Bara att våga.