Politiska hädelser 3

Dagens gästskribent är Dan Ahlmark

POSTMODERNISMENS  KUNSKAPSTEORI ÄR FELAKTIG, VILKET UNDERMINERAR KULTURMARXISMEN

Den postmodernistiska kunskapsteorin säger, att människans sinnen inte kan skapa en tillfredsställande bild av verkligheten; denna kan inte uppfattas korrekt och definitivt. Man kan därför inte hävda, att något är sant och avgörande. Vår kunskap är tillfällig och otillförlitlig, och erfarenheter har heller inte något värde (1). Ord och begrepp anknyter då egentligen inte till verkligheten, och människan kan inte fastställa sanningar med någon säkerhet (kunskapsrelativism).

Vetenskaplig forskning ändrar inte på detta, och dess resultat sägs också påverkas av externa sociala och andra krafter på utövarna, och ingen åsikt kan tveklöst betecknas som felaktig. Individens förnuft dvs rationella förmåga förnekas, och att rationellt tänkande kan påverka oss på ett objektivt och tvingande sätt bestrids. Individens värderingar är subjektiva och relativa (värderelativism), och vi drar de slutsatser, som vi vill dra. Och om ingenting är rätt, är ingenting fel. Individens jag betvivlas också, då det allra mesta i sinnet ses som socialt konstruerat: kollektivismen härskar oinskränkt.

Samhället är främst en strid mellan motsatta intressen, och där s k rättvisa nu bara står för den starkares intresse. Postmodernismens samhällssyn är djupt socialistisk, och många anhängare kan klassificeras som kommunister. Beträffande olika kulturer förespråkas kulturrelativism innebärande, att ingen kultur är mer avancerad eller väsentligare än andra.

Varför har man då byggt ett sådant tankesystem? Filosofen Stephen Hicks har analyserat bakgrunden, syftet och metoden att göra detta. Eftersom erfarenheterna från 1900-talet har gjort, att socialismen inte längre kan motiveras förnuftsmässigt eller empiriskt, blev det nödvändigt att eliminera  förnuftet, den vetenskapliga metoden, logik och empiriska bevis som argument beträffande samhället (2). Hicks syn är, att postmodernismen gör något mycket värdefullt för sina anhängare. Den ger dem en teori, som genom avvisande av förnuft, logik och empiri ger deras åsikter en mantel av respektabilitet och tillåter dem att fortsätta att arbeta för och tro på socialism och kollektivism utan att riskera bli utskrattade. Det dessa personer alltid trott på (socialismen) får då en intellektuell grund, som inte omedelbart kan genomskådas som bluff. Istället kan filosofin genom sin förföriska och skickligt upplagda oriktighet även vinna sympatisörer. En kunskapsteori har då skapats, vilken är förutsättningen för att överhuvudtaget tro på den avsedda politiken, som egentligen är det viktiga och det anhängarna  v i l l  tro på. Att postmodernismen samtidigt kränker förnuft, logik och vetenskap spelar ingen roll för dem. Men postmodernismens i stor utsträckning irrationella innehåll undergräver därmed dess samhälleliga uttryck: kulturmarxismen.

    HUVUDSKÄLET TILL POSTMODERNISMEN  RASERADES UNDER NITTONHUNDRATALET

De flesta av dagens aktiva kulturmarxister är troligen socialister i själ och hjärta, och de räknar sannolikt med, att folk glömmer vad som hänt tidigare beträffande realsocialismen. Man har sedan nittiotalet offentligt dock varit försiktiga med att berömma och hävda socialismens ekonomiska fördelar utan har inriktat sig på annan kollektivism.  Ekonomiska frågor har ignorerats, tills möjligheter för en förändring av marknadssystemet erbjuder sig. Men man börjar nu framträda mera öppet med sina åsikter.

Inom kultursektorn regerade den socialistiska vänstern alltid starkt, men tystnade efter östblockets sammanbrott beträffande ekonomiska aspekter. Men när nu mera än en generation förflutit, sticker traditionell marxism upp igen. Lena Andersson observerar: ”Jag har känslan att många som verkar på kultursidorna inte vill ha marknadsekonomi eller ett fritt näringsliv. Och jag tycker mig se att det är ett fenomen som växt de senaste åren” (3). Att marxismen kommit tillbaka kan beträffande den högre utbildningen i Sverige ses inom samhällsvetenskaperna. Indoktrineringen av studenter på exempelvis amerikanska universitet, där lärare med vänster-åsikter vanligen är i massiv majoritet, har lett till, att majoriteten av studenterna har en positiv syn på socialismen. En långsam indoktrinering under studietiden har medfört detta bedrövliga resultat.

Man borde dock inte kunna dölja gårdagens fullständiga nederlag för socialismen jämfört med kapitalistiskt baserade marknadssystem. Ända sedan den marxistiska teorin formulerades i mitten av artonhundratalet har socialistiska teoretiker påstått, att centralplanerade ekonomier är överlägsna de kapitalistiska. Det har bland annat gällt tillväxttakt och befolkningens levnadsstandard. Beslutsfattare på alla nivåer av planekonomier motiverade av goda, altruistiska motiv skulle nå resultat överlägset bättre än kapitalisternas, som drevs av vinstmotiv. När sedan socialister började vinna val och bestämma länders ekonomiska politik, kunde man börja jämföra systemen empiriskt.

Men redan på 1920-talet visade L. von Mises teoretiskt, att socialism inte kan åstadkomma liknande välfärd som kapitalism, därför att systemet inte tillåter en korrekt prisbildning av kapitalvaror, vilket innebär grundläggande brister i allokeringen av resurser. Det innebär, att ekonomisk aktivitet baserad på en rationell styrning omöjliggörs. Därefter visade F.A. Hayek på 40-talet, att centralplanerade ekonomiska system på grund av brister i informationen inte alls kan nå samma produktionsanpassning och effektivitet som marknadsstyrda, vars otaliga beslutfattare koordinerar sina individuella planer och handlingar genom att de styrs av informationen från ett decentraliserat marknadssystem med dess ständigt föränderliga priser. Förbättrade elektroniska informationssystem ändrar inte den slutsatsen.

Empiri och sådana teoretiska klargöranden ledde så småningom till en konsensus bland ekonomer, att socialismen kan anses vara ett underlägset ekonomiskt system jämfört med den privatkapitalistiska marknadsekonomin. I figur 1 visas sambanden mellan beslutsfattarnas motiv och de ekonomiska resultaten för samhället. De så kallade ”goda” motiven hos beslutsfattarna i socialistiska system förknippas med långsiktigt låga ekonomiska resultat.                                           
  Figur 1.       

C:\Users\Dan Ahlmark\Desktop\Figur för artikel.png

    
Dessa överträffas empiriskt av vad marknadsekonomins otaliga beslutsfattare tillsammans presterar, när de realiserar vad som ofta betecknas såsom ”själviska” motiv. Sanningen i detta visade sig under efterkrigstiden genom de allt sämre ekonomiska resultat och kriser, som planekonomier successivt orsakade, och ledde till kollapsen för Sovjetunionen och dess imperium. Idag visar Kuba och Venezuela planekonomins mindervärdighet. 

Så socialismens proklamerade ädla och osjälviska motiv är i många avseenden helt underlägsna privatpersoners, när dessa tillsammans agerar inom ett marknadssystem. Men trots att socialistiska system överallt leder till en relativ misär – förutom att våld är nödvändigt för att upprätthålla dem – beundras systemet av otaliga människor över hela världen. Man blundar eller förstår inte att främst så kallade goda kollektivistiska avsikter samhällsekonomiskt bara leder till usla resultat.  Marxism är ett underlägset ekonomiskt system, vilket historien också visat är moraliskt förkastligt.

Proklamerade avsikter och prat är en sak – resultat en helt annan! Den nya grunden för påståenden om marxismens värde – postmodernismen – är inte hållbar. De, som inte erkänner de slutsatser teoretiska och empiriska forskningsresultat lett fram till just gällande den ekonomiska socialismen, drivs inte längre av hedervärda motiv. Deras beteende är enbart skamligt. Och kulturmarxismens politiska position utan en egentlig intellektuell grund och bunden till ett helt bedrövligt ekonomiskt system är minst sagt vansklig.

(1) https://www.frihetsportalen.se/2018/08/postmodernismen/

(2) Hicks, Stephen (2014), ”Postmodernismens förklaring”, s.103ff, 193f. Timbro, Stockholm.

(3) https://www.fplus.se/lena-andersson-farlig-utopi-nar-kultursidor-ratar-marknadsekonomin/a/y32KXK

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav hösten 2017 ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. 

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

16 svar på Politiska hädelser 3

  1. Jonas skriver:

    Känns som jag missat nåt – postmodernismen. Är det många som säger sig vara postmodernister ?
    Förstår inte riktigt varför det blir ett problem för oss andra om några stollar ansluter sig till postmodernism ? Eller, är det många (stollar)? Menar du att detta är en politisk kraft idag – t.ex. att V och MP ansluter sig till postmodernism ?

    • Gunnar Wiktorsson skriver:

      Stephen Hicks har flera föreläsningar på Youtube som man kan lyssna på om man inte vill läsa. Kan också rekommendera Jordan B Peterson.

  2. Dan Ahlmark skriver:

    Det Du märker är postmodernismens samhälleliga uttryck och politik: kulturmarxismen. Den märker Du dagligen genom Politisk Korrekthet och identitetspolitiken

  3. Jonas skriver:

    Ok. Jag var nog inte på det klara med att det finns nån typ av “ideologi” bakom PK.

    I så fall är det väldigt gott om postmodernister.

    Den bild jag har är att de flesta är PK därför att det är bra för karriären. I alla fall är det direkt negativt för karriären att vara mot PK.
    Jag har läst Alvemarks “Dumhetsparadoxen”. Tyckte den beskrev rätt bra hur det egentligen är ställt i vårt samhälle. Det som Alvemark kallar “funktionell dumhet” kanske på sätt och vis är detsamma som du kallar “postmodernism” ?

    • Mats Jangdal skriver:

      Postmodernismen sticker fram på flera sätt och jag har redovisat det flera gånger, utan att just skriva postmodernism. Jag har letat en artikel jag skrivit där antingen Margaretha Svenning eller Clas Sandell har beskrivit hur de via något slags fram och tillbaks resonemang kunnat bortse från äganderätten i samband med allemansrätten.
      Hittar dock inte den, men en annan där det framgår ganska bra hur postmodernism i myndighetsutövning ser ut.
      https://www.frihetsportalen.se/2013/11/rattsvakuum/

  4. Jan Andersson skriver:

    Relevant information från ledningen till de anställda är en bristvara i alla organisationer. De som saknar sådan relevant information fyller själva i de tomma raderna med spekulationer och fantasier.
    Det är förödande för organisationen, eftersom alla snart drar mot olika mål och motiveras/desillutioneras av felaktiga slutsatser. Är det tyst från ledningen under en längre tid och inga försök görs att klarlägga så blir fantasierna snart sanning och sanningen fantasier.

    Det har skapat Postmodernismen, och det har skapat Klimatnojan och Greta. Bristen på erfarna kraftfulla ledare är kännetecknande för hela västvärlden. Nu är det nästan för sent att ställa alla missförhållanden tillrätta, vilket exemplet Donald Trump tydligt visar.

    Under militära operationer är utbyte av information om läget mellan alla väsentlig. “Hur är läget?“ har även blivit ett civilt modeuttryck, men man ska inte svara “bra, hur är det själv?” utan lämna en kortfattad korrekt formaliserad beskrivning sin egen eller sin trupps situation om man är befäl, men först rapportera var fienden finns.

    Det är tragiskt att civilsamhället i mycket har förfallit till en fantasivärld; Sagan om Ringen på riktigt.
    Det hade inte varit möjligt på 50- och 60-talen.

    • Åke Sundström skriver:

      Sagan om Ringen på riktigt. Jo lite så är det ju att att försöka analysera kulturmarxismen eller för den delen helt vanlig politisk marxism. Är det värt mödan och trycksvärtan? Vet vi inte redan att Marx är död, inte bara fysiskt utan framför allt mentalt, politiskt och vetenskapsteoretiskt? Varför inte, Dan, ägna all kraft åt beskriva det Nya Frihetliga Paradigmet, det som så väldigt få tycks känna till, inte ens alla de som beskriver sig som sannliberala eller konservativa?

      • Dan Ahlmark skriver:

        Åke!

        Jag tycker nog att jag gör det. Under lämpliga rubriken kan Du se sådana artiklar i min artikelsamling (2018-2020): http://vaknaupp.dinstudio.se/17/9/artiklar-och-lankar/
        Sedan skadar det inte att ibland främst slå ned på motståndarnas svagheter.

        • Åke Sundström skriver:

          Jo, det gissade jag förstås, jag råkar bara tycka att vi inte har tid för något annat än att utforska de bästa vägarna ut ur dagens återvändsgränder och då ger gamla erfarenheter ganska begränsad vägledning. Vi har ju aldrig i fredstid varit här tidigare, i samma prekära läge.

  5. Gunnar Wiktorsson skriver:

    Postmodernismen har kontaminerat universiteten inom humaniora och samhällsvetenskap inklusive juridik. Därifrån har den spridit sig till alla offentliga organ. Därför går det knappt att få ett vettigt ord av sådana längre. Den känns igen på det totala ointresset för vad som är sant eller falskt, rätt eller orätt. Allt handlar om makt.

  6. Jonas skriver:

    Jag förstår att det finns ett postmodernistiskt tänkande som kanske styr mycket av den s.k. offentliga debatten.
    Däremot kan jag inte erinra mig att jag hört nån säga att “jag är postmodernist”. Inte heller att något parti öppet deklarerat att de har postmodernistiska värderingar.

    Är postmodernismen en filosofi som har uttalade anhängare, eller är det mer en beskrivning av ett ramverk av tankar ? Hänger inte riktigt med. Är en miljöpartist en postmodernist ?

    • Mats Jangdal skriver:

      Jag lämnar en länk till Britannicas förklaring av postmodernism. Den är mindre besmittad än Wikipedia av just postmodernism!
      https://www.britannica.com/topic/postmodernism-philosophy

    • Jan Andersson skriver:

      För mig är det övertydligt att Postmodernism är detsamma som okunnighet och ointresse av att lära något matnyttigt som tillför samhäälet man bor i något värdefullt, kanske till och med en varaktigt förbättring. I stället föredrar man en fantasivärld av orealistiska ideer, som bara leder till söndring, förenkling, devaluering och förlöjligande av de värdefulla människornas strävanden och livsverk.

      Det vore väl ingen större skada skedd om dessa ideer höll sig innanför väggarna på de institutioner som tack vare de generösa studievillkoren (från 1968) fylls av unga intellektuella som vill skapa sin egen värld av ansvarslöshet och meningslösa arbetsliv med goda löner.

      Men tyvärr rekryteras våra politiker och makthavare i hög grad ur dessa diskussionsklubbar, och därmed har världshistoriens värsta flummare fått en makt som de inte kan hantera, eftersom de inte känner igen sanningen när den äntligen visar sig.

      Att nästan allt som kännetecknar en högkultur skapades av för länge sedan döda samhällsbyggare, poliker, uppfinnare, arkitekter, konstnärer, författare och skådespelare verkar de inte ha noterat. Idag satsar man medborgarnas pengar på meningslösa kortlivade felprojekt, när man inte helt enkelt bara skänker bort dem. Samhället avvecklas i stället för att förbättras och finslipas. Vi ska inte stå på de gamlas axlar längre, eftersom vi kan så mycket bättre själva. Vadå? Vad är det ni kan, visa oss! Än har jag inte märkt ett skit, som man säger idag.

      Postmodernism är avsaknad av kultur, bildning och kunskap, alltså idioti.

    • Gunnar Wiktorsson skriver:

      Det torde ingå i konceptet. Att utge sig för att vara postmodernist utgår från förutsättningen att det finns en absolut sanning om vad postmodernism är. Enligt postmodernismen finns bara subjektiva berättelser som alla är sanna i någon mening.

  7. Jonas skriver:

    Jan.

    Ok, köper det. Men har du träffat nån som säger att de är postmodernister ? Håller absolut med om att man kan beskriva mycket i samhället som postmodernistiskt. Det vore enklare om folk sa att de följde den filosofin, men det gör de inte. De är svårt att kritisera folk som agerar postmodernistiskt eftersom de inte deklarerat vad de egentligen står för.

    Det är en beskrivning av hur samhället fungerar, men det är inget som går att bemöta eftersom ingen är “postmodernist”.

    Är det inte det som är det nya ? Säg inte vad du är – säg bara att du har en värdegrund. Jag ser en stor risk i att “kommunisterna” inte längre står för vad de är. De har blivit kamelonter.

    • Jan Andersson skriver:

      Det kan ju helt enkelt vara så att de som förr inte hade en aning, ändå hade vett att hålla käft och hålla sig utanför en diskussion. Idag tillmäts deras åsikter om vad som helst lika stort värde som sanningen, men som de fortfarande inte har en aning om. Snart är förvirringen allmän och ingen kan skilja på fantasi och sanning längre, men hakar gärna på det trendgäng som verkar intressantast och som ser lilla jag bäst och visar mig respekt.
      Och mot detta illustra sällskap har sanningssägaren inte en chans.

Kommentarer inaktiverade.