Jag spelade inte Gone Fishin’ för att jag är och fiskar. Tycker ovanligt illa om att fiska, så det gör jag aldrig. När Bing och Satch sjunger den låten representerar den inte fiske för mig, den represnterar den slöaste av semester. Det är vad jag ägnar mig åt!
För att kasta in något annat för er att hugga på, har jag funderat över om politikerna i Bryssel helt enkelt är bryåkratin och lobbyisternas gisslan. Det skulle förklara ganska mycket av varför byråkratin tillåts expandera till synes ohhämmat, alltså förutom de kända konsekvenserna Dilberts lag och Parkinsons lag.
Lobbyisternas framgång visas av alla tokiga idéer som kastas fram och som aldrig någon vanlig medborgare skulle efterfrågat. Byråkrater och lobbyister i förening är ett gift samhällskroppen, grus i maskineriet, vad de än själva har för åsikter i frågan.
För all del, starta en annan debatt om så önskas. Jag återkommer med nya tankar lite senare.
Det brukar vara så att de med högst IQ så småningom får sin vilja igenom och bestämmer agendan. En egenskap hos högintelligenta är att de kan ha flera bollar i luften samtidigt och lätt flexa mellan alternativen. EU-folket hör definitivt inte till denna grupp vilket under åren framgått med all önskvärd tydlighet, speciellt vid Brexit när ett av de större problemen i Storbritannien var de de skulle få hem 5000 EU-kommissionärer som en gång skickades dit för att man ville slippa dem på hemmaplan. Nu skulle de placeras ”någonstans” men trodde naturligtvis själva att de var orakel med svar på alla frågor, och dessutom motståndare till Brexit eftersom lönen minskade väsentligt.
Politikerna i Bryssel är bara intresserade av sina höga löner och förmåner och överlåter åt byråkraterna och lobbyisterna att agera.
På företaget där jag för närvarande är inhyrd konsult fungerar det enligt Dilberts lag. Jag känner till tre fall från de senaste två åren där mellanchefen alltså lobbade för att bli av med inkompetenta/lågpresterande anställda snett uppåt till en annan avdelning inom företaget. Givetvis med baktanken att få sin egen avdelning effektivare vilket ju ökar chanserna för egen befodran i slutändan! Och visst blir det missämja mellan de olika cheferna vilket märks när företaget är på kickoff eller julbord man har ju blivit pålurad en ”slacker” av en annan chef som nu får dras med problemet. Att sparka någon i Sverige är nästan ogörligt om de är fast anställda så problemanställda bollas runt i stället.
Det kan vara grymt att bara sparka en slacker och bara skicka ut honom i kylan, men det kan vara värre för vederbörande att en dag få reda på att det bara är fackföreningen på plats som förhandlat bakom hans rygg och räddad kvar honom som anställd. Jag känner till ett fall där vederbörande först efter åtta förlorade år fick reda på fackets trixande och blev fly förbannad på ett sätt ingen sett honom förut.
No man’s an island. Att få jobba med intressanta projekt ihop med likasinnade är vad som höjer kompetensnivån, och att bli informerad om allt som rör avdelningen och projektet det som skapar en effektiv medarbetare. Information är en bristvara i alla företag, men det är en dålig chef som inte ständigt informerar alla och envar även om han inte riktigt i alla lägen förstår nyttan med det. Det behöver han inte förstå, de andra på avdelningen har andra kompetenser än han själv och kan utnyttja ny info på oväntade sätt. Det kallas för utveckling och framåtskridande.
Men en del av wokekulturen är att inte låta någon upprepa sig: ”Det där har du redan sagt”. ”Och vi bryr oss inte,” kunde lätt tilläggas. Förödande och fördummamde, men det visste nog alla läsare av denna blogg redan.
Det kan vara grymt mot alla anställda i ett företag att inte skicka ut en slacker i kylan. Jag känner till flera företag som gått i konkurs på grund av slackers.
Ja, konkurs på att företaget mer eller mindre inte gett upp hoppet om slackern, dvs. tvärtemot vad alla fackföreningar och socialister påstår.
Slår mig lite ironiskt hur den vänsterblivna maffian fungerar. Ringer runt till företag och försöker få folk avskedade så att de ska lida, deras barn ska lida, deras makar ska lida och till och med hunden kanske.
De flesta företagare drar sig för att avskeda just på grund hur det drabbar den anställdes sociala liv.
Kanske hade Pol Pot rätt, eller fel, för det var socialisterna han skulle ha gjort sig av med.