Dagens problem och morgondagens hot mot Sverige, del 3/3

Postat den 2019-05-12 av Mats Jangdal

Dagens gästskribent är Dan Ahlmark

(F) En annan förödande politik i det svenska samhället är den sedan 50-talet pågående indoktrineringen av svenska medborgare – numera från förskolan till servicehemmet. Utan denna för ett s k fritt samhälle förnedrande företeelse hade vänsterns ställning varit betydligt svagare. Den genomförs överallt: vi har en majoritet av kulturmarxistiska journalister i statliga och privata media; vi har formandet av barnens värderingar i skolan genom undervisning och läroböcker med utnyttjande av överdrifter, vinklingar, halvsanningar och att obekväma sanningar döljs; vi har vänstervridningen av många ämnen på universitet och högskolor; vi har en genompolitiserad kultursektor; vi har mängden av propagandainsatser från vänster på alla samhällssektorer på olika sätt t ex genom statsfinansierade NGOs. En stor del av fackföreningsrörelsen domineras av socialdemokrater, som aktivt utnyttjar organisationerna att propagera för sin ideologi, trots att hälften eller mer av medlemmarna röstar borgerligt. Den svenska kyrkan kapades successivt under senare delen av 1900-talet och är nu ofta en vänstermegafon. Volymen av insatserna att påverka och forma medborgarnas åsikter är unikt i västvärlden, och denna bearbetning har fortgått decennium efter decennium. Utan den skulle Sverige sannolikt ofta haft andra regeringar och sluppit många misslyckanden och problem genom en bättre ekonomisk politik och fått frihetliga lösningar på många sociala frågor inkl kollektiva försäkringar.

(G) Sveriges offentligägda television samt radio domineras av vänstern. Att journalisterna där säger sig vara oberoende och objektiva är falskt. Det gäller dock även privata media, som bortsett från chefredaktörer och ledarsidan, har huvudsakligen vänsterinriktade journalister, som i övrigt bevakar alla områden, vilka kan influera läsarnas åsikter. Miljöpartiet har då tidigare haft en osedvanlig representation bland journalisterna, medan borgerliga journalister har svårt att få anställning. På tusen olika sätt utformar man budskapen i artiklar för att nå syftet att ge ett förmånligt intryck av vänsteråsikter och vänsterpolitik, medan frihetliga åsikter döljs eller presenteras negativt. Media är den mest synliga delen av åsiktsrepressionen och indoktrineringen i Sverige. En förändring av journalistkåren åtminstone i offentliga media, så att denna åsiktsmässigt åtminstone avspeglar befolkningens (t ex enligt valresultaten) uppfattningar, är helt nödvändig (1).

(H) Den svenska skolan är lågpresterande och skadar barn och ungdomar genom sin kollektivism, för låga krav, ibland dålig arbetsmiljö (att vissa elever får störa andra är oacceptabelt) och ofta brister i undervisningen. Det har negativa följder inte bara för elevernas lärande i sig utan också vidare genom att den dåliga grunden påverkar den kommande högre utbildningen och också yrkeskarriären. De alltför dåliga skolresultaten försämrar på sikt landets ekonomiska utveckling, då många konkurrentländer tillämpar lämpligare utbildningsfilosofier.
Indoktrineringen av barn och ungdom i skolor och universitet måste förändras, om inte borgerligheten ska fortsätta att trängas tillbaka. Ett strikt krav på åsiktsmässig neutralitet i undervisningen måste genomföras. Elever och studenter måste bland annat få rätt att spela in och anonymt till ett särskilt organ anmäla lärare för klara försök att snedvrida deras värderingar. Eftersom det inte finns skäl att tro, att akademiska lärare i många samhälls- och humanistiska ämnen numera klarar av att vara objektiva och neutrala, bör universitetslärare i dessa ämnen tillsättas, så man får en åsiktsmässig representation i lärarkåren liknande valutslagen. Parallellt ska självfallet kravet på neutralitet upprätthållas.

(I) Kultursektorn i meningen andlig och konstnärlig utveckling är idag djupt influerad av vänsteråsikter. Ett skäl till det är det offentliga stödet. Alla vet att frihetligt sinnade författare eller filmregissörer och liknande har mindre eller liten chans att få anslag. Metoderna att fördela pengar från offentliga källor bör ses över gällande hela kultursektorn. Beträffande anställning inom offentliga organisationer gällande traditionell kultur: teater, opera, balett, musik och museer syns vänsteråsikter spela en roll. I och med att vissa hjälpts fram, kommer dessa senare att ha en bättre CV, och de väljs naturligen för olika anställningar i framtiden. Beträffande populärkulturen, som numera är mycket viktig för att påverka människors värderingar, spelar medias vänstervridning en betydande roll. Journalister uppskattar och skriver om det, som appelerar till dem, och det är inte borgerliga eller frihetliga åsikter. 

Det är en annan fråga, att en stor del av kultursektorn kan sägas vara i kris:
”på ett kulturellt plan lever vi i ruinerna” (2). Men det är ett naturligt resultat beträffande sektorer starkt påverkade av postmodernism.

(J) Det står fullständigt klart, att skälet till att en ansenlig andel av studenterna i USA nu sympatiserar med socialistiska åsikter avseende den ekonomiska sektorn beror på indoktrineringen genom skolor och universitet (jfr H). Även i Sverige kommer vi kanske så småningom att se samma klara effekt av vänsterns indoktrinering genom undervisningsväsendet. Med tanke på att kulturmarxisterna idag bara av taktiska skäl (östblockets kollaps) undviker att tala om det ekonomiska systemet, kan ändå i framtiden plötsliga krav på socialiseringar av näringslivssektorer och kraftigt höjda skatter etc återkomma. En globalistisk organisation som FN med socialistiska policies kan stödja detta. S, MP och V skulle troligen stödja sådana krav på ny socialism. Om kulturmarxister får mera inflytande, kan sådana initiativ väntas så småningom. Det viktiga för dem, som driver förslagen, är – trots argumenteringen – inte ekonomiska aspekter, utan vad man vill ha är kontrollen över människor och sektorer. Socialism är egentligen inget ekonomiskt system utan främst ett system för kontroll av befolkningen.

(K) Den sannolikt allvarligaste framtida konsekvensen av dagens invandring är de möjliga växande motsättningarna mellan radikala muslimer/islamister och den svenska befolkningen, som så småningom kan leda till oroligheter, demonstrationer och upplopp. Svenskarnas ekonomiska uppoffringar för invandringen och dennas olika negativa effekter på det svenska samhället skapar samtidigt en ökad fientlig inställning bland svenskarna mot immigranter, som kräver alltmera. Vid dessa sammanstötningar kan invandrarna tillgripa allt farligare tillhyggen i sitt agerande – och till slut vapen. De grupper det gäller drivs då av rent religiösa skäl (sharia), och deras argument om allmänt förtryck, för låga bidrag, för stora restriktioner på invandringen till Sverige och dylikt är inte huvudskälen. De aktiva islamisterna kommer troligen från MENA-länder. Man kan vänta sig att invandrare från Östeuropa, Indien och icke-muslimska länder i Asien och Afrika sluter upp bakom majoriteten av den svenska befolkningen.

Om verkligen ett scenario med väpnade strider utspelar sig, kommer – efter att upprorsförsöket övervunnits – invandringspolitiken sedan 2010 naturligen i blickpunkten. Regeringarnas godtagande av de stora volymer av människor, som skett utan att konsekvensanalyser genomförts och utan nämnvärd personlig kontroll av immigranterna, har naturligtvis alltid varit helt ansvarslös. Frågan är då hur ett plötsligt realistiskt Sverige bedömer ansvarsfrågan och på vad sätt ansvar utkrävs.

De elva områden/ämnen, som beskrivits ovan, har eller kan få stor inverkan på vårt land. Felaktiga lösningar kan helt förvandla Sverige eller bara medföra att livet här eller svenskarnas prestationer relativt sett blir allt sämre jämfört med andra länder. Sex områden (E-J) har direkt kopplingar till indoktrinering och påverkan på människors värderingar och åsikter. Massindoktrineringen måste stoppas. PK-policyn måste därvid avslutas i Sverige, och skälen och metoderna bakom identitetspolitiken på varje enskilt område avslöjas och förklaras. Det är viktigt – trots att PK just nu är ett hinder – att en frihetlig rörelse på alla möjliga områden konsekvent och kraftigt visar svagheterna i vänsterns argument och ideologi. Det gäller också att oavbrutet försöka hindra KMen att sprida sig och istället successivt tvinga tillbaka den på olika områden.

(1) https://www.frihetsportalen.se/2017/11/tygla-statsmedia/

(2) Jfr https://motpol.nu/oskorei/2018/03/31/mark-fisher-och-kapitalismen/

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

Publicerat i Aktuella övriga ämnen, Gästlistan, Uncategorized | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 11 kommentarer

Dagens problem och morgondagens hot mot Sverige, del 2/3

Postat den 2019-05-11 av Mats Jangdal

Dagens gästskribent är Dan Ahlmark

Under senare år har (E) KulturMarxismen (KMen) fått ett allt starkare genomslag i vårt land. Dess ståndpunkter är nu vitt spridda i vänstern och har även påverkat borgerliga partier. Genom den starka vänsterdominansen i media trummas kulturmarxistiska ståndpunkter ständigt in i det svenska folket, och genom regeringsmakten kan vänstern på många sätt underlätta sådana initiativ. Den politik KMen leder till orsakar stora slitningar i Sverige, vilket är en nämnvärd orsak till, att tilliten och den sociala sammanhållningen försvagas. Vad är det då i KMen, som främst orsakar dessa spänningar i samhället? Låt mig kortfattat klarlägga några samband mellan Postmodernism, Kulturmarxism, Identitetspolitik och Politisk Korrekthet.

Sedan 1920-talet arbetade ett antal marxister – så småningom ingående i Frankfurtskolan i Tyskland – med att reformera den klassiska marxismen. Man ansåg, att denna borde kompletteras med tillämpningar av dess principer på andra områden än det ekonomiska. Man trodde, att en sådan utveckling av teorin kunde vara mycket användbar för målet att ersätta det kapitalistiska samhället. De synsätt, som blev följden, utvecklades efter andra världskriget i ett antal länder av en grupp personer, som så småningom gemensamt kom att kallas postmodernister. Deras insatser täckte många områden såsom filosofi, kunskapsteori, psykologi (där Freud förenas med marxism), konst, litteratur mm Postmodernismen (PMen ) utmärks allmänt av en djup misstro mot människans förmåga att nå någon objektiv kunskap. Våra sinnen är inte pålitliga och tillåter oss inte att nå säkra insikter om världen. Vår kunskap är därför otillförlitlig, och det är då inte särskilt meningsfullt att försöka fastställa och hävda någon sanning. Det är därför logiskt, att PMen hyllar principer som relativism, subjektivism samt förnekande av sunt förnuft och logik. Självfallet respekterar man inte heller vetenskaplig metodik och empiri. I den akademiska världen har PMen fått ett genomslag i samhälls- och humanistiska ämnen, medan filosofin ignoreras inom naturvetenskapen. Där vet man ju och kan oavlåtligt kontrollera och visa, att objektiv kunskap existerar dvs PMen är djupt felaktig enbart av det skälet.

PMen är fientlig mot dagens samhälle, kapitalism och fria marknader och har istället en tro på kollektivism och anti-individualism och därmed förknippade samhälleliga konsekvenser såsom socialism. Man såg den marxistiska grundmodellen som mycket tillämpbar även på icke-ekonomiska områden och lade grunden för normkritiska ansatser på många fält. Grundmodellen är ju egentligen en mot ekonomin orienterad offer-förtryckarmodell (klasskampen), och den ansatsen kan självfallet användas allmänt. PMen ger då den teoretiska, ideologiska och intellektuella basen för praktiska tillämpningar av dess principer på olika samhällsområden, och vilka ansatser konsekvent kan karakteriseras som vänsterinriktade eller socialistiska. Dessa utgör tillsammans KulturMarxismen (KMen).

Från ett politiskt perspektiv kan KMen ses som PMens konkreta samhällspolitiska konsekvenser (anpassade till olika länder och politiska förhållanden). Skälet till att ide’systemet fick sådan snabb tillväxt berodde på, att när klassisk socialism helt havererade i början av 90-talet, försökte nytänkande kommunister och socialister i många länder fylla det uppkomna ideologiska tomrummet med ideologi och policyförslag baserade på postmodernistiskt tänkande. De viktigaste och slagkraftigaste tillämpningarna bygger just på användningen av offer-förtryckarmodellen på olika samhällsområden. Genom att där konstruera teman, som bygger på (a) den påstådda existensen av offer och förtryckare, och (b) att den starkare (förtryckaren) har en skuld till den svagare (som har identitet av offer), har man kunnat skapa eller förstärka betydande fientlighet mellan många grupper: kvinnor mot män; homosexuella/transsexuella mot heterosexuella; invandrare mot medborgare; svarta mot vita; araber/afrikaner mot europeer osv.

Motsättningen mellan muslimer vs andra religioner och tankesätt fanns redan och behövde inte skapas men kan fördjupas. Detta är bara olika slag av identitetspolitik (IDP), som då kan främja t ex olika socialistiska förslag, extremfeminism och manshat, homo/trans/sexualitet, multikulturalism, fri invandring, och mera stöd och förmåner åt invandrare.

Det är lätt att förstå, att om man på olika sätt sår motvilja, fiendskap och kanske även hat mellan betydande grupper i samhället, detta minskar den sociala sammanhållningen och därmed samhällscementet. Om staten dessutom stöder KMen, kommer förtroendet för de offentliga minska. KM är därför ofta ett direkt angrepp på tilliten mellan människor, vilket också torde vara målet. Genom konflikterna och de skapade motsättningarna kan kulturmarxistiska organisationer/partier få möjligheter att vinna röster och nå politiska positioner och makt.

Den upprördhet och det starka motstånd IDP-ansatser kan väcka, leder till formuleringen av en policy kallad Politisk Korrekthet (PK). Det är egentligen bara en form av kommunistiskt förakt för yttrandefrihet, vilken man försökt ge en i demokratier politiskt godtagbar form. Klassisk yttrandefrihet är inte längre acceptabel enligt PK, utan istället ska alla åsikter/värderingar utanför en samling godkända (förenliga med någon s k värdegrund med troligen kulturmarxistiska inslag) motarbetas och inte släppas fram i media eller samhället. Den postmodernistiska grunden med dess förakt för rationellt tänkande, logik och objektivitet leder självfallet ofta till skadliga och orimliga policies. Det är därför viktigt för kulturmarxister att genom PK hindra belysning och fria debatter gällande dess ståndpunkter. Då skyddar man anhängarna från att gripas av tvivel och hindrar också motståndarna från att växa.

Postmodernistisk normkritik, IDP och PK är de effektivaste instrumenten, som kulturmarxismen använder för att åstadkomma en utopisk socialistisk renässans. Man kan också nämna språket, som KMen ändrar för att nå politiska mål. Skadorna på samhället av denna typ av marxism är inte alls mindre än de, som orsakades av klassisk marxism – och dessa var ju katastrofala! Till exempel det hat, som skapas mellan människor och grupper genom IDP, är troligen ofta starkare och varaktigare än det tidigare marxistiska klasshatet. Kulturmarxismen är därför ett stort problem för Sverige. Elimineringen av ideologin från det offentliga rummet – lagar, policies i offentlig förvaltning, media, skolor, universitet osv – kommer att kräva tid, resurser och policyförändringar inom många samhällssektorer.

 

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

 

 

 

Publicerat i Aktuella övriga ämnen, Gästlistan | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Uppmuntrande skiften

Postat den 2019-05-11 av Mats Jangdal

Det händer saker i politiken på olika håll i världen. Partier som utmanar dogmen om klimathotet vinner framgångar. Som alla vet började de gula västarnas protester i Frankrike som en protest mot mot höjda energiskatter och klimatpolitik. President Macron har backat från det ursprungliga förslaget, men protesterna fortsätter.

I Kanada har man valt nya ledare i delstaterna. Både i Alberta, den oljerika delstaten och Ontario, den folkrika delstaten har man valt ledare som lovat avskaffa de energiskatter tidigare ledare eller den federala staten infört. Doug Ford i Ontario och Rachel Notley i Alberta.

I Australien fick premiärminister Malcolm Turnbull avgå för att ersättas av Scott Morrison. Morrison har lovat sänka energiskatterna och förbättra leveranssäkerheten. För det ändamålet ska de fortsätta använda kol i kraftverken och öka kolproduktionen.

I Holland blev det nya partiet Forum för demokrati under ledning av Thierry Baudet det största partiet. Han kampanjade på att stoppa statens penningrullning till klimatåtgärder drivna av klimathotshysteri.

I Finland blev det en stor framgång för Sannfinländarna, som gick till val på minska stödet till klimatåtgärder när alla andra partier lovade öka stödet (och därmed sammanhängande beskattning).

I Tyskland vill den nya ledaren för CDU Annegret Kramp-Karrenbauer, inte höja koldioxidskatten, kanske rent av sänka den. Beslut kommer efter EU-valet.

I svenska medströmsmedia har inget av detta berättats. Motståndet mot klimathysterin finns inte, om man får tro svensk press. Fake news, false flag och desinformation är vad som präglar dessa skatteunderstödda dinosaurier som inte tjänar demokratin eller svenska folket.

Publicerat i Klimatbluffen | Etiketter , , , , , , , , , , , , | 5 kommentarer

Dagens problem och morgondagens hot mot Sverige, del 1/3

Postat den 2019-05-10 av Mats Jangdal

Dagens gästskribent är Dan Ahlmark

Vilket samhälle lever vi egentligen i – o m vi är ärliga ? Var är vi idag, och vart är vi i själva verket på väg ? En första observation man kan göra är, att det sociala cement, som håller ihop Sverige, nu håller på att luckras upp. Det är som om cement, vilket håller ihop en byggnad, successivt blir alltmer flytande. Och så småningom kan det inte längre hålla ihop byggdelarna, så byggnaden faller successivt samman.

Varför sker då detta? Ja, Sverige är en avancerad välfärdsstat av ett slag jag kallar StatsVälfärdsStat (SVS). Benämningen beror på, att det offentliga och i första hand Staten har tagit över många av samhällets sektorer, och privata initiativ är där av liten betydelse (men vi har kvar marknadsekonomi i andra). Men skapande av välfärd i ett land kan organiseras på flera olika sätt, och SVSen är bara ett alternativ. Förklaringen till att en välfärdsstat av den långtgående typ vi har idag överhuvudtaget varit möjlig, beror i grunden på svenskarnas tillit till varandra men också till staten. Man litar på varandra, att alla rättvist försöker bidra till det gemensamma, att samtidigt som andra får hjälp man själv får tillräckligt utbyte av sin insats, och att fusket är begränsat. De skandinaviska folken visar en unikt hög tillit i den meningen. Endast ett par länder utanför Norden kan visa på något liknande förtroende för staten och mellan medborgarna. Detta kan vi också kalla för en del av samhällskontraktet: utan sådan tillit skulle en avancerad välfärdsstat finansierad av mycket höga skatter inte accepteras.

Ett viktigt skäl till att tilliten nu sviktar är massinvandringen, där regeringen utan att ha frågat medborgarna plötsligt accepterat monstruösa åtaganden gentemot människor, som av olika skäl kommer från främmande länder och civilisationer. Förutom att skapa stora problem i olika avseenden för svenskarna (1) vet vi att dessa invandrare under sina liv i Sverige kommer att kosta enorma belopp netto, vilka då svenskarna ska betala. Vad medborgarna idag främst är rädda för är, att samtidigt som de ska stå för notan utan att ha fått ge sin åsikt, dessa åtaganden försämrar alltför mycket av välfärden och dess utbyggnad. Man har dessutom förstått, att en stor del av invandrarna egentligen inte är asylflyktingar utan välfärdsimmigranter, som kommit för att förbättra sin ekonomiska status. Man har dessutom insett, att hjälp till flyktingar, som verkligen flyr krig mm effektivast ges i krisens närområde. Man kan då hjälpa mångdubbelt flera än om de reser till Sverige.

Men det finns också andra skäl idag till att samhällskontraktet, som innebär på vilka villkor invånarna accepterar statens åtgärder, allvarligt försvagas (se pkt. E i Del 2). Men den viktigaste orsaken just nu är, att människor med i grunden andra värderingar plötsligt i stora skaror får slå sig ned i Sverige. Och att sedan ge iväg en så betydande andel av landets resurser till dessa utlänningar är ett direkt angrepp på medborgarnas förståelse av kontraktet. Men bortsett från tilliten, som är en konsekvens, vilka är då de största problemen, som Sverige upplever idag eller kan uppleva i framtiden ? Jag kommer då i denna och två följande artiklar helt kort beskriva elva av de stora problem, som Sverige har eller sannolikt får.
(A) Jag börjar med ett, som är direkt förbundet med flera andra bekymmer, nämligen förändringarna i vårt politiska system. Partiernas retoriska bild och beskrivning av sig själva jämfört med verkligheten skiljer sig nu avsevärt. Ett fel är till exempel, att partierna blivit klart mera toppstyrda än tidigare, vilket har flera konsekvenser. Det gäller i första hand – men inte bara – riksdagsmännen, vars självständighet minskats kraftigt. Att hålla sig väl med partiledningen och partiledaren blir då särskilt väsentligt för den egna karriären och blir på riksplanet ett dominerande mål. Tendensen har påverkats av, att politik alltmera blivit en livskarriär, så yrkespolitikerna har blivit allt flera, vilket medför, att de inte har någon civil karriär att falla tillbaka på. Detta innebär, att följsamheten till partiledaren ökat, eftersom konsekvenserna av att gå emot partiledningen blivit personligen mycket allvarliga. Politikerna har också blivit något av en egen klass, där de olika partiernas representanter åsiktsmässigt i de viktigaste frågorna ofta mera syns likna varandra än de liknar sina väljare. Massinvandringen och synen på frågan om EU-integration är bara några tecken på det. Nepotism är ett annat fenomen, som uppkommit.

Många politiker syns tycka, att det inte är väsentligt att i viktiga frågor representera väljarna. Detta har också ett samband med den offentliga finansieringen av partiorganisationerna, som ju lett till att beroendet av medlemmarna och väljarna minskats kraftigt. Samtidigt utgör medlemmarna i alla partiorganisationer idag en mycket liten del av den svenska befolkningen, och deras allmänna representativitet är diskutabel. Och detta lilla folkurval domineras av få personer, där partiledarna fått en osedvanlig makt. Partierna spelar nu främst en roll som valorganisationer och att ge demokratisk certifiering av politikerna. Så urartningen av partiväsendet inklusive ökningen av yrkespolitiker är problem, som måste åtgärdas. Bara attityden till nationell suveränitet och acceptansen av massinvandring vittnar om faran för Sverige av en politikerklass, som inte bryr sig om väljarna.

(B) Vi kan urskilja ett stort hot, vilket gäller vår nationella självbestämmanderätt. Vi har redan låtit EU ta över skapandet av de flesta lagar riksdagen antar, men vi har fortfarande kvar rätten att stoppa de lagar vi verkligen inte vill ha. När majoritetsbeslut inom EU börjar gälla på viktiga områden, försvinner en del av den självbestämmanderätten liksom i mycket högre grad, när Bryssel lyckas ta makten över skatter och budgets. EU-kommissionen har på senare tid aggressivt drivit en politik att snabbare genomföra en politisk integration av medlemsstaterna. Från att ha varit skeptiska till EU ser socialdemokraterna nu Bryssel som en framtida möjlighet att – trots att vänstern förlorat sin dominerande ställning i Sverige – genomföra socialistiska policies. Och moderaterna har inte förstått, att EU förvandlats till ett instrument för en i grunden kollektivistisk global rörelse. M:s framtida hållning till EU som federal organisation innebär sannolikt stora problem för bildandet av ett socialkonservativt block i vårt land.

(C) De svenska födelsetalen är för låga, och man kan fundera över välbefinnandet i ett land, som inte klarar av att förnya sig självt. Vilken psykosocial degeneration och förvillelse lider vi egentligen av? En kraftfull regering hade kunnat ordna födelsetalen, särskilt som vi nu vet, vad alternativet kostar. Vi hade till exempel kunnat ge varje svenskt par som får – säg – minst tre barn, en våning eller ett hus för familjen (i alla fall utanför storstäderna; där hade det istället blivit en ordentlig grundplåt till bostaden). Den svenska demografiska utvecklingen är ett stort problem för vårt land men hade kunnat åtgärdas.

(D) Massinvandringen har som sagt väldiga konsekvenser och inverkar på många politiska områden. De negativa följderna för svenskarna är uppseendeväckande (1). En ekonomisk följd är växande underskott i offentliga budgets och därmed krav på nedskärningar av välfärd och högre skatter. Massinvandring av dagens modell är en felaktig och primitiv lösning på befolkningsfrågan, och den var dessutom aldrig avsedd att i första hand hjälpa Sverige. Massinvandringen är främst socialdemokratins försök att återupprätta sin tidigare politiska hegemoni (2), och de borgerliga insåg aldrig detta. När invandrarna blivit tillräckligt många och etablerat sig bättre, kommer sedan de ideologiska/religiösa och sociala konflikterna att öka mycket kraftigt i Sverige. Vi kommer sannolikt att förvandlas till Nordens Libanon, och frågan är, om slutresultatet blir detsamma som för Medelhavets Libanon. Det finns alltför många negativa tecken, som indikerar, att massinvandringen på sikt kan bli en nationell katastrof.

(1) https://www.frihetsportalen.se/2019/03/vilka-negativa-konsekvenser-orsakar-invandrare-for-svenskar/

(2) https://nyailconvito.wordpress.com/2018/01/15/dan-ahlmark-huvudskalet-till-den-svenska-massinvandringen/

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

 

Publicerat i Aktuella övriga ämnen, Gästlistan | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 15 kommentarer

Trovärdighet i klimatdebatten

Postat den 2019-05-09 av Mats Jangdal

Dagens gästskribent är Åke Sundström

För att slippa den nu så aktuella klimatdiktaturen måste man börja med att bekämpa den gängse hotbilden, den som förkunnar att en klimatkatastrof är oundviklig, om vi inte drastiskt begränsar utsläppen av koldioxid. Skrämselbudskapet om ett stundande Armageddon är det som föder och göder alla idiotiska propåer.

Och det tycks inte hjälpa att klimatdebatten i realiteten redan har vunnits – av de så kallade skeptikerna. Partierna och i en maktlojal press har slutat lyssna. Kriget skall vinnas, kosta vad det vill, även om konflikten inte längre existerar i den verkliga världen.

Mest obegripligt är att anstiftarna och möjliggörarna är personer som normalt uppfattats som förnuftiga och kunniga. T ex läroboksförfattaren Klas Eklund, som på denna speciella scen har visat sig vara en mästare i konsten att vilseleda genom fingerfärdiga förtiganden, men utan att nedlåta sig till att ljuga.

Eller de professorer vid Kungliga Vetenskapsakademin som med hull och hår svalde IPCC:s politiskt vinklade rapporter. Visserligen har dessa sedermera ändrat sig, men avstått från basunera ut denna sensationella nyhet, som inte heller kommenterats i våra maktlojala medier. Så inte heller av professor Lennart Bengtsson, f d KVA-ledamot och medansvarig för IPCC-kramandet, men som numera kallar sig skeptiker och ofta syns och hörs i debatten i egenskap av Lars Berns senaste guru. Dock utan att han någonsin berör sitt mindre smickrande förflutna.

Ingenting sker av en slump, allt är lätt att förklara även för okunniga gräsrötter. Förutsatt att personer som kallar sig forskare lever upp till vetenskapsetikens elementa: att berätta sanningen, hela sanningen och intet förtiga eller tillägga. Så jaga de ytterst ansvariga, men förlåt dem som likt Pär Holmgren väljer att följa sin arbetsgivares order eller salig Greta och hennes välsjungande mor som är helt ute och seglar, förledda av Eklund och hans medkonspiratörer.

Publicerat i Gästlistan, Klimatbluffen | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 12 kommentarer

Efter Lilla Istiden: varmare och grönare!

Postat den 2019-05-08 av Mats Jangdal

Dagens gästskribent är Tege Tornvall

Balkonger, altaner, terrasser, uterum, verandor, trädäck och uteserveringar präglar dagens bostäder och stadsmiljöer. Vi lever och umgås mer utomhus.

Men det har vi inte gjort så länge. I århundraden ända in mot mitten av 1900-talet byggdes nästan alla hus med färre och mindre fönster och slutna ytterväggar med få andra öppningar.

Det var inte mode utan nödvändigt. Det var nämligen kallare då, särskilt på nordligare breddgrader. Då rådde ca 1300-1870 Lilla Istiden med flera särskilt kalla perioder, flera grader kallare än nu.

Det var inte bara kallare utan också ont om energi för uppvärmning. Det gällde att hålla kylan ute och värmen inne i både slott och koja. Husen slöt sig om värmen. Utomhus arbetade man. Mycket få hade råd med bersåer, trädgårdar och parker för utomhusliv.

Olika tiders arkitektur och byggnader visar vilket klimat som rådde när husen byggdes. Det glömmer vi lätt bort i rådande debattklimat, som varnar för uppvärmning utan att beakta att det var kallare förr.

Ibland besvärande kallt med missväxt, nöd och svält. Välkommen uppvärmning sedan Lilla Istiden tillåter oss numera att vara mer utomhus. Det skall vi vara glada för.

Vårsånger efter kyla och mörker

Men vårens psalmer och sånger påminner oss om Lilla Istiden. Den blomstertid. Den blida vår. Vintern rasat. Sköna maj. Alla hyllar vårens ankomst. I dag tolkar vi dem närmast symboliskt. Maten kommer ju på bordet i alla fall.

Annat var det under Lilla Istiden med kyla, missväxt, nöd och svält. Vårens psalmer och sånger var på fullt allvar. Ingen visste hur det nya årets skördar skulle bli. Alla mindes tidigare oår.

Historiskt har mänskligheten upplevt flera både varma och kalla perioder. Varmast sedan senaste istid var för ca 8-5.000 år sedan. Minst lika varma som nu var också bronsåldern, romartiden och högmedeltiden. Kallare var den tidiga antiken, tidig medeltid samt Lilla Istiden.

Detta nämns knappast i rådande klimatdebatt. Där påstås välkommen uppvärmning (återhämtning) sedan Lilla Istiden vara katastrofal och hota Jordens fortsatta liv – inklusive människan.

Men uppvärmningen sedan Lilla Istiden har värmt haven, som gasat ut mer koldioxid i atmosfären. Mer värme och koldioxid har gynnat växtlighet och skördar. Sedan 1930 har världens skördar ökat mer än fem gånger. Under de senaste 20 åren har världens jordbruksproduktion ökat mer än 40 procent (FAO).

Fler har fått det bättre. Färre lider nöd och svält. Men FN:s klimatpanel IPCC varnar för varmare klimat. Hur hänger det ihop?

Nu är Solen åter lika passiv som periodvis under Lilla Istiden med mindre solvind mot inkommande kosmisk instrålning. Då bildas mer skylande moln med kylande nederbörd.

Det förebådar kallare klimat framöver. Inget att se fram emot!

Tege Tornvall, nätverket Klimatsans.

Publicerat i Klimatbluffen | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 5 kommentarer

Vapenpolitik

Postat den 2019-05-07 av Mats Jangdal

Jag får ibland frågor från väljare som undrar vad KLP är för stolligt parti som vill ha fundamentalt annorlunda vapenlagar. Förstår vi inte att vapen dödar människor? Att svara att det är människor som dödar människor räcker inte, så här kommer en lite längre utläggning.

Som jag förstått statistik från USA så räcker det med att 10% av befolkningen är lagligt beväpnad för självförsvar för att det ska vara tillräckligt avskräckande för brottslingarna så att det avspeglas i sjunkande brottsstatistik. Buset värderar alltså risken att själv bli beskjuten som för stor.

Att det verkligen fungerar på det viset kan kräva en förklaring om det ansvar och tänkande som följer av friheten att äga ett lagligt vapen och ha rätten att använda det i försvar av liv, hälsa och egendom. Inte ens i de mest vapentäta samhällena i USA är det vanligt att över hälften av medborgarna är beväpnade. De obeväpnade drar nytta av de beväpnades avskräckande effekt på brottslingarna, utan att själva behöva hantera alla konsekvenser av vapeninnehav.

Innan man skaffar ett lagligt vapen med syftet självförsvar måste man tänka igenom bland annat följande. Är jag beredd att använda mitt vapen för att döda en annan människa, med första skottet?

Nej, det handlar inte om att gå ut och skjuta på folk man ogillar. Det handlar om ifall man är beredd på att leva med konsekvenserna av ett sådant beslut, om man en dag tvingas fatta det. I vilken situation kan jag tänka mig att avlossa ett sådant skott? Är svaret aldrig, ska man inte köpa ett vapen. Räkna med att varje avlossat skott i offentlig miljö måste kunna försvaras i domstol. Är du beredd på det? Är du beredd att hellre ge upp ditt vapen än att skjuta på en annan människa, då ska du inte ha ett vapen. För då kommer sannolikt ditt vapen att användas mot dig och kanske andra.

Vidare måste man fråga sig själv, är jag beredd att axla ansvaret att i alla lägen förvara vapnet så att det inte kommer i obehöriga händer? Total uppsikt i alla lägen är inte möjlig, så var förvaras vapnet då? Den som känner att den för säkerhets skull alltid vill vara beväpnad får därmed räkna med att inte besöka badhus eller bada på offentliga bad, inte flyga, inte gå på konsert. Eller så väljer man att låsa in sitt vapen hemma och endast ha det tillgängligt när man är hemma.

Men även om man vill vara beväpnad för säkerhets skull måste man inse att det finns vissa beteenden och situationer man bör undvika. Exempelvis bör man undvika att reta upp folk. Dels kan ju den man retar vara beväpnad och dessutom ha dålig självbehärskning. Du kan bli måltavla. Är personen obeväpnad, men inte inser att du är det och personen blir aggressiv kanske du luras att i onödan bruka vapnet i självförsvar. Alltså bör ett lagligt beväpnat samhälle bli hövligare.

Man måste ställa sig dessa frågor om yttersta konsekvenser innan man skaffar ett vapen. Man kan inte skaffa ett på prov och se hur det går. När man förstått konsekvenserna inser man hur lite man ska använda sitt vapen, helst inte alls.

I både Sverige och USA är det de illegala vapnen som används för våldsbrott. De lagligt ägda används i sällsynta fall, men så sällan att det är rimligt att argumentera för att möjligheten att lagligt äga vapen. Lagliga vapenägare brukar i undersökningar vara mer laglydiga än poliser.

Skulle jag själv skaffa ett självförsvarsvapen om det var lagligt? Kanske. I så fall inte primärt för att jag tror att jag behöver det. Jag skulle i så fall troligen skaffa ett vapen som är kul att skjuta med på skjutbanan och samtidigt fungerar bra till självförsvar. Att träna med sitt vapen är ju också en viktig del i ansvaret, så att man kan hantera det säkert både när skott inte ska avslossas och när det ska avlossas. Jag har svårt att tänka mig att dagligdags gå omkring beväpnad.

Hur nödvändigt är det med en förändrad lagstiftning om vapen och självförsvar? Som det är idag klarar inte polisen av att stoppa vare sig kriminellas skjutningar mot varandra eller de allt vanligare våldsamma överfallen på vanligt folk.

Ett recept mot brott skulle kunna vara fler poliser och mer övervakning. Men det kan aldrig bli förebyggande på samma sätt som om brottslingarna vet att de riskerar möta beväpnade civilister. Ett sådant polisssamhälle skulle ändå alltid tvingas döma tillfångatagna brottslingar i efterhand, efter genomförda brott som blivit lösta efter spaning och utredning.

Ett annat sätt är alltså att höja riskerna för brottslingen redan vid brottets genomförande. Då är risken mindre att ett brott påbörjas och samhället behöver inte heller lägga lika mycket resurser på något som kanske aldrig löses, men för alltid lämnar ett okvittat brottsoffer efter sig.

Dagens vapenpolitik och brottsbekämpning kan liknas med hur det vore att söka stoppa utomäktenskapliga förbindelser genom att endast överaka gifta människor. Visst skulle man få fast en och annan vänstrande gift person. Men alla ogifta som har sexuella relationer med andra går helt under radarn. Så är det med dagens vapensituation, de kriminella har bättre tillgång till vapen än de skötsamma. För staten kan endast ingripa i efterhand mot de kriminella, men de skötsamma stoppar man i förväg, i preventivt syfte

Till slut återstår frågan att besvara, om man vill leva i ett land där myndiga medborgare rår sig själva och hjälper varandra att upprätthålla den ordning de gemensamt önskar, eller om man ska överlåta sin myndighet till så kallade myndigheter att i medborgarnas ställe skapa det samhälle myndigheten anser medborgarna kan hålla till godo med.

Här är ett exempel på hur olika det kan se ut där vapenägande är lagligt och där det inte är det. Det kan finnas andra förklaringar än själva legaliteten i ägandet. Men åtminstone i detta fall verkar det inte vara de i Sverige vanligen åberopade socioekonomiska faktorerna.

Publicerat i Äganderätt, Frihet | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 12 kommentarer

I Storebrors rike

Postat den 2019-05-06 av Mats Jangdal

Jag kan inte låta bli att delge er denna gamla beskrivning av ett totalitärt samhälles barbariska sätt att utnyttja barn för att sprida skräck och kontrollera medborgarna.

…Nuförtiden var så gott som alla barn förfärliga. Det värsta av allt var att organisationer som Spionerna systematiskt höll på att förvandla dem till oregerliga små vildar, utan att framkalla den minsta tendens hos dem att sätta sig upp mot partidisciplinen. Tvärtom dyrkade de partiet och allt som hade med det att göra. Sångerna, processionerna, fanorna, fotvandringarna, excercisen med gevärsattrapper, slagordsvrålet, Storebrorstillbedjan – alltsammans var en enda härlig lek för dem. All deras vildsinthet riktades utåt, mot statens fiender, mot utlänningar, förrädare, sabotörer, krimtänkare. Det var närmast normalt att personer över trettio år var rädda för sina egna barn. Och det med skäl, för det gick knappt en vecka utan att det stod i Times om hur någon liten tjuvlyssnare – ”barnhjälte” var den vanliga benämningen – hade hört någonting komprometterande och angett sina föräldrar för tankepolisen.
Ur George Orwells 1984, Kapitel 2

Vänsterpolitiker, både gröna och röda, vill gärna sänka rösträttsåldern till 16 eller kanske rent av 14 år. De påstår att dagens unga är så mycket mognare än gårdagens. De talar alltså om de unga som numera måste gå i skolan till de är 25 år gamla innan de kan börja försörja sig själva.

Deras äldre släktingar för hundra år sedan började ofta försörja sig själva när de var 14 år. Vilka skillnader i perspektiv ger det att vara självförsörjande eller inte när man ska rösta? Vilken skillnad i självständigt tänkande gör det om man av skolplikt och arbetsmarknadspolitik tvingas gå i skolan 7 år eller 17 år?

Förutom många år i skolan och den indoktrinering som utportioneras där, är det många unga som drillas i Unga Örnar, Grön Ungdom, CUF, Fätbiologerna och andra organisationer. Numera påverkas än fler unga människor utan arbetslivskontakt också i den digitala världen, oavsett det är dataspel eller sociala medier. För mig känns det inte optimalt att dessa ungdomar skulle vara redo att axla väljaransvar vid 14 eller politiskt ansvar i valda församlingar vid 18.

När jag själv var ung ansåg jag att ingen skulle få väljas in i kommunfullmäktige utan en mandatperiods arbetslivserfarenhet mellan skola och politik. För riksdagsuppdrag föreslog jag två mandatperioder. De var treåriga på den tiden, men jag står fast vid den principen även idag.

Arbetet adlar mannen, hette det en gång. Att försörja sig själv är en viktig del i vuxenblivandet. Det gäller både man och kvinna. Det har enligt min erfarenhet också en avgörande betydelse för vilken samhällsordning man förespråkar.

Publicerat i Aktuella övriga ämnen | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 23 kommentarer

Vad hotar klimathotet?

Postat den 2019-05-04 av Mats Jangdal

Detta var infört i Kristianstadsbladet fredag 26 april.

Det påstås, av FN-organet IPCC och dess följare i tron, att människans utsläpp av koldioxid utgör ett hot mot allt liv på Jorden. Hotet skulle bestå i att koldioxid värmer planeten så att den snart blir obeboelig.

Detta har avslöjats vara fabricerade och falska påståenden, som försvarats av fuskande forskare och och traderats av politiker och tjänstemän på ett sektliknande sätt. IPCC är inte en forskningsorganisation, det är en politiskt tillsatt kommitté av i huvudsak okända politiker och juniora byråkrater.

Tiotusentals riktiga forskare har redan protesterat mot hur falsk propagandan om klimathotet är. Trots att sanningssägare i saken både aktivt och passivt tystas fortsätter de att protestera, för de ser med förfäran hur okunskap tillåts trumfa kunskap. Som svar på kritiken säger IPCC att de numera inte baserar sin politik på mätningar, utan på modeller. Det vill säga modeller som de själva har skapat för att skrämmas med.

”Klimathotet” kan inte hota klimatet. Det är redan visat. Vi påverkar inte klimatet så att det kan mätas och de naturliga variationerna klarar vi av, även om det mot förmodan skulle bli lite varmare. Det skulle egentligen endast göra gott. Det skulle också höjd koldioxidhalt göra, för nu är vi nära gränsen för koldioxidsvält. Gösta Pettersson, professor i biokemi i Lund, anger att växterna och därmed vår egen försörjning skulle må bra av en koldioxidhalt kring 1000 ppm. Vi skulle inte ens kunna komma dithän om vi omgående brände alla kända tillgångar av fossila bränslen.

Men klimathotet hotar vår ekonomi. I Sverige kostar de meningslösa klimatåtgärderna årligen miljarder för skattebetalarna. Parisavtalet föreskriver att de rika länderna ska betala 100 miljarder dollar varje år till en klimatfond, pengar som överlämnas till de fattiga länderna, för att investera i olönsam alternativ energi.

För att klara att tvinga av folken i väst sådana belopp och uppoffringar förordar allt fler alarmistiska debattörer att demokratin måste sättas på paus eller avskaffas helt. Vissa går så långt som att kräva civilisationens nedmontering. Detta gör de med hänvisning till en redan falsifierad teori om klimathot som skapat stor ångest hos de troende.

På det viset hotar klimathotet världshistoriens mest utvecklade civilisation, vår egen. Inte genom ett förändrat klimat, utan genom en avsiktlig förstörelse av vitala samhällsfunktioner.

I EU-valet finns ett enda svenskt parti som säger nej till denna samhällsomstörtning. Det är Klassiskt liberala partiet (KLP), kandidat från Skåne är Mats Jangdal i Broby, Östra Göinge.

Publicerat i Klimatbluffen | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 29 kommentarer

Men oljepengarna då?

Postat den 2019-05-03 av Mats Jangdal

Alarmisterna har åter börjat tjata om skeptikernas oljepengar. Visst har oljebolagen betalat för en del egna undersökningar. Självklart vill de veta hur det verkligen förhåller sig, det handlar ju om deras business. Men man bör veta att de sedan decennier nu är energibolag. De har diversifierat och är inte längre oljebolag. De tjänar pengar på dina bränslepellets och din subventionerade vindkraftsel, oavsett hur mycket du hatar dem.

De pengar oljebolagen spenderat på klimatforskning är en spott i havet i jämförelse med de stora pengarna som kommer från dig och går till alarmisterna. Via skatten betalar alla västvärldens medborgare varje år miljardbelopp som staterna köper riktad forskning om klimathotet för. Den klimatforskare, ja rent av vilken forskare som helst oavsett disciplin, som inte har med en passus om genus och klimathotet, får nästan utan undantag, inga pengar längre.

Med dina skattepengar köper politikerna också en klimatalarmistisk opinion. De gör det när de betalar mångmiljonbelopp till organisationer som Naturskyddsföreningen, WWF och Jordens Vänner. De gör det också när de betalar mångmiljonbelopp i presstöd till massmedia som legitimerar politikernas klimathotspropaganda.

Politikerna behöver klimatångesten för att bli valda att göra något den. Därför behöver de klimatforskare, påtryckare och media som håller grytan kokande, ångesten vid liv. De tänker inte göra något åt klimatet, för det vet de att de inte kan. Men det kan användas till vilka tvingande åtgärder och lagar som helst. Ett perfekt alibi för bedragare. (Håll Gretan kokande!)

Enligt parisavtalet ska västvärldens länder betala 100 miljarder dollar årligen till IPCC. Pengar som sedan ska slussas till fattiga länder. Mot en avgift till FN förstås. Dessa pengar är inget som regeringen har i en särskild kassa som inte berörs av skatter och annan regeringspolitik. Sveriges betalning till denna fond belastar skattebetalarna direkt och pengarna ska betalas i $.

Eftersom vi har en regering som misskött ekonomin i flera år sjunker kronan som en sten mot andra valutor. På några få år har kronan sjunkit i runda tal 20% mot US-dollar, Euron och pundet, $ € £. Det lägger ytterligare en börda på ett redan skattetyngt folk.

Det som sänkt kronan mest är klimatpolitiken och migrationspolitiken, de frågor som vänsterväljare håller högst av alla för självbilden av sin egen godhet. Vore man konspiratoriskt lagd kunde man tro att vänsterregeringar avsiktligt för en politik som missgynnar vänsterväljare, för att dessa väljare ska bli upprörda och kräva mer vänsterpolitik. På det viset säkras vänsterregeringarnas eviga maktinnehav.

Publicerat i Klimatbluffen | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 20 kommentarer