Dagens gästskribent är Dan Ahlmark
Den klassiska definitionen av rasism är en tro på, att olika grupper av människosläktet delvis har olika egenskaper och därför beter sig olika. Dessa rasgrupper har under historien definierats på olika vis, men en grundläggande syn har varit indelning efter hudfärg och geografiskt ursprung. Indelningen i en vit (europeisk/västasiatisk), gul (asiatisk) och svart (afrikansk) ras skedde tidigt. Till den lades senare en röd (amerikansk) och en brun ras. Ett flertal andra indelningar eller kompletteringar har successivt föreslagits. Vetenskapligt har man dock visat, att de genetiska egenskaperna hos olika raser inte är särskiljande. Samma skillnader finns också mellan medlemmar av ”samma ras”, och differenserna mellan personer tillhörande ”olika raser” är små. Slutsatsen idag är därför, att ingen fast grund finns att tro på, att genetiska skillnader orsakade av rastillhörighet bestämmer några av en persons väsentliga egenskaper. De egenskaper vi kan observera (hudfärg och vissa kroppsliga egenheter) är uppenbarligen en följd av naturligt urval orsakade av olika livsmiljöer.
Rasism betecknar då en persons övertygelse, att en individ av en annan ras pga ytliga biologiska särdrag har vissa inre egenskaper och därför också visar ett visst beteende. Eftersom en rasistisk syn oftast innebär en negativ syn på någon eller flera andra raser (och kanske kombineras med fientliga handlingar mot dessa), är synen vanligen kombinerad med övertygelsen, att dessa personer just pga sina påstådda egenskaper och sitt beteende orsakat av rasen är mindre värda än den egna rasen.
Medan denna typ av rasism numera uppenbarligen är ovanlig i Sverige, är den fortfarande tyvärr vitt spridd i andra länder och regioner. I Europa är en vanlig form antisemitism, enligt vilken många fortfarande tror på, att judar (som inte är en särskild ras) just pga sin biologi har vissa egenskaper. I Mellanöstern och Nordafrika är detta troligen en massiv majoritetsåsikt. Pga nazismen och dess brott har i Europa efter 1945 rasism av alla slag generellt stigmatiserats och hållits efter. Hur många, som i vår region tror på en biologiskt betingad överlägsenhet över andra folk, är oklart. Men i andra regioner/världsdelar finns säkerligen sådana åsikter väl förankrade. Kinesers och japaners syn på andra folk, eller majoriteters syn på minoriteter i asiatiska och afrikanska länder är exempel, som nog ofta är grundade i tron på biologiska skillnader. Men i Sverige är troligen antalet svenskar, som allmänt tror så, rätt litet, medan antisemitism omfattas av flera.
En viss förändring av rasistbegreppet har senare skett genom att detta då inte baseras på över-/underlägsna biologiska egenskaper utan enbart på synen på andra personers etnicitet och tillhörighet till en viss kultur/religion. Men därmed är det ofta omöjligt att avgöra, vad som egentligen orsakar en persons motvilja mot en annan. Är det t ex fel att misstro någon invandrare, som vill införa sharia dvs eliminera Västs fri- och rättigheter? Varför skulle det vara ”rasism”?
DET NYA LÄGET
Pga framväxten av kulturmarxismen och ny politik t ex massinvandringen har rasism åter blivit en stor fråga i Sverige. Den pga invandringen framväxande nationalistiska rörelsen, i första hand SD, har pga sin opposition mot invandring anklagats för att drivas av klassiskt rasistiska skäl. Problemet är, att det inte verkar vara fastslaget genom objektiva fakta, att Sverigedemokraternas program eller politik någonsin varit förkastligt i denna mening, eller att partiets ledarskap har varit eller fortfarande är fascistiskt, nazistiskt eller allmänt rasistiskt. Om så är fallet, hur kan med tanke på dess oerhörda konsekvenser en så viktig fråga för svensk politik fortfarande inte vara klart bevisad? Hur kan man i så fall hävda, att SD är nazistiskt/rasistiskt?
En viktig metod för kulturmarxismen, som på 90-talet vann inträde i Sverige efter realsocialismens nederlag, var att vinna politisk makt genom att på olika områden skapa fientlighet mellan grupper i samhället (identitetspolitik). Sådan utnyttjas på olika sätt av alla vänsterpartier och verkar också ha påverkat många vänsterliberaler. Att på ett visst område genom någon verklig eller påstådd motsättning kunna hetsa människor mot varandra kan ju ge makt åt partier och politiker, som framställer sig som företrädare för någon av de två grupperna. Ett område gäller då svenskar och invandrare. Rasistargumentet är här mycket tacksamt, särskilt som skälen för massinvandring har visat sig ohållbara. Men anklagelsen om nazism och därtill kopplad rasism är dessutom oerhört viktig främst för socialdemokratin, eftersom den är sättet att hålla borgerligheten, som nu är i majoritet, splittrad – och dessutom att hålla S:s väljarkår trogen. Löfvens brunsmetning av SD – särskilt effektiv i sin inverkan på L och C – i syfte att hindra en samlad borgerlighet, som sannolikt skulle minskat invandringen, har varit mästerlig. Den är i god överensstämmelse med socialdemokratins allra bästa agitatoriska traditioner. Och invandringen är en fundamentalt viktig politik för S, eftersom den kommer att åter göra partiet till det dominerande i Sverige.
Medan S:s hantering av rasistargumentet är ett verkligt gott hantverk (skickligt, hänsynslöst och effektivt) är argumentets användning av V, MP, C och L mera ideologiskt intressant. De tidigare borgerliga partierna har beträffande synen på SD och invandring lämnat sin respekt för rationella och objektiva skäl och syns acceptera rent osakliga och emotionella argument. Och rasism används nu av vänsteranhängare som beteckning på de mest skilda beteenden, vilket ibland även väcker löje. Hur är detta möjligt?
Svaret är, att kulturmarxisterna helt har ändrat definitionen av rasism. Det har inte längre något att göra med en individs privata syn på en annan för dennes ras, etnicitet, kultur el dyl. Det är numera istället främst beroende på de två personernas relativa ställning (makt) i samhället. Den enes rasism bestäms då (1) av (a) hans makt plus (b) fördomar. Och (a)en vit person påstås automatiskt ha mera makt än en invandrare, och många hävdar, att (b) han som vit a apriori är bemängd med fördomar mot invandrargrupper. Därmed är han självfallet skyldig till rasism. En följdsats av det är, att icke-vita som kommit till europeiska stater då inte kan vara rasistiska. Deras makt och plats i samhället är lägre, vilket eliminerar alla de negativa omdömen, kanske t o m hat mot den vita rasen, som de ger uttryck för; rasism är det verkligen inte. Detta är helt logiskt och en följd av identitetspolitiken. Offren (ledda av vänsterpolitiker) har en samhällsställning mycket lägre än förtryckarna dvs de svenskar som genom samhällsstrukturen (och eventuellt sina handlingar) sägs ”skada” offren. Frågan om rasism är enbart en fråga om ställningi samhällshierarkin, då ju svaret på frågan om hans/deras fördomarvanligen är förutbestämt. Rasistiska handlingar och ord behövs inte.
Det syns helt klart, att utnyttjandet av breda och i konkreta fall säkerligen ofta mycket obestämbara begrepp såsom makt/priviligierad sällan kan användas för att bestämma någon grad av rasism. Sådana omdömen är då inte meningsfulla. När man bortser från individens ord eller handlingar allmänt eller gentemot andra individer, utan istället enbart bedömer honom utifrån en offer/förtryckarrelation han påstås ha till någon/några andra, drar man osakliga och orimliga slutsatser, som inte är värda att uppmärksammas.
Och kulturmarxisternas argumentation, att minoriteter inte kan vara rasistiska är intellektuellt helt ohållbar. Vem som än handlar mot eller hävdar negativa omdömen om någon annan bara beroende på hans hudfärg/ras, begår en rasistisk handling. I det avseendet ska full ömsesidighet gälla; regeln gäller alla. Ingen invandrare har några ursäkter just pga sin minoritetsstatus.
Kulturmarxisterna har alltså formulerat rasistbegreppet, så en vit person inte kan undvika att vara skyldig. Han bär rent definitionsmässigt på en skuld. Antingen erkänner han den öppet eller bekräftar den genom att förneka den (2). Ja, enfaldigare än så kan en teori knappast bli! Men varför har man då formulerat om begreppet? Ja, skälen är uppenbara. Det är inte bara för att försöka dölja projektion, utan något ännu viktigare. Rasism är ju ett av de effektivaste politiska omdömena, och vänstern vill kunna använda det mot stora delar av motståndarnas agenda inkl nationell suveränitet, individualism, fria marknader/kapitalism osv. I Orwellsk anda förvrids ordens mening, och erkända begrepp blir nedsmutsade, ja, kriminella. Kulturmarxismen genomför ju ett fundamentalt angrepp på hela det västerländska samhället, och detta är ett ytterligare sätt att demolera dess struktur. Men att använda sådana medel: anklagelser främst baserade på sina motståndares ras, är ju egentligen – i sann mening – rent rasistiskt. Människor tillvitas egenskaper pga sin ras. Och denna rasism är inte artificiell och konstruerad genom underliga definitioner utan är uppenbar och torgförs idag frekvent av många politiker, journalister och samhällsvetare. Därför är det helt enkelt Sveriges nya form av rasism.
(1)https://www.claremont.org/crb/article/racism-revised/ Se avsnittet: Created unequel? st.4.
(2) https://www.claremont.org/crb/article/racism-revised/ Se avsnittet: Created unequel? st.6.
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.
