Barnafödande, rösträtt och frihet

Många kvinnor i västvärlden har det senaste seklet propagerat för att barnafödande är en hämsko för kvinnorna. Det förstör deras frihet på ett sätt som män aldrig upplever, säger de. Följaktligen har i synnerhet efter p-pillrets ankomst kvinnorna börjat föda så få barn att västvärlden upplever minskande befolkningar.

Man kan göra så, men det har varit väldigt lite diskussion om konsekvenserna. När det varit på tapeten har det nästan uteslutande handlat om svikande skatteunderlag till pensionerna och i viss mån om arbetskraft till vården. Men jag har aldrig sett någon debatt om vilka kvinnor som når full frihet och vad de kommer att göra med den, i generationen efter de barnlösa kvinnorna.

Tänk så här; frigjorda barnlösa kvinnor med eller utan karriär kan i viss mån göra som de vill. Exempelvis ligga i hammocken och äta choklad medan de läser chicklit. De kan även göra karriär i något yrke och berika världen.

Men när dessa kvinnor ersätts med importerade kvinnor från andra kulturer, vad kommer de kvinnorna att prioritera? Kommer de också att välja bort barn? Oavsett vilket kommer alltså kvinnornas fria val att välja bort barn att på ganska kort sikt innebära en kraftig befolkningsförändring.

När Viktor Orbán i Ungern säger att de ska prioritera ungerska kvinnor och deras barn, skriker svenska feminister i högan sky för de menar att det innebär patriarkalt fjättrande av kvinnorna med barnafödande vid spisen! Men de har inget svar, troligen inte ens en frågeställning klar i skallen om vilka kvinnor det är som ska föda barn här i världen om mänskligheten ska bestå.

Kvinnor och flickor är i klar majoritet av dem som oroar sig för mänsklighetens och rent av livets framtid vid klimatförändringar. Den oron är obefogad. Men varför uppvisas ingen oro för mänsklighetens framtid om inga barn föds?

Vi har lämnat sådana samhällsorganisationer bakom oss där kvinnorna saknade rösträtt och där endast män som fullgjort militärtjänst fick rösta. Sådana samhällen var vanliga och vi kan fortfarande berätta om dem. Men vilka samhällen där kvinnorna slutat föda barn och män slutat göra militärtjänst känner ni till som överlevt historiens gång?

Frihet är bra. Stor frihet är jättebra. Men frihet helt utan ansvar, utan perspektiv och utan insikt om konsekvenser, är självförstörande.

Fäder har försörjningsansvar, liksom mödrar.

This entry was posted in Frihet and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

6 Responses to Barnafödande, rösträtt och frihet

  1. Bengt Holmgren says:

    Bra frågor. Men måste befolkningen öka eller vara stabil? En minskning i lugn takt i Sverige är troligtvis inget problem. För världen totalt sett borde en minskning vara bra. Särskilt om en minskning kombiberas med ökad livslängd särskilt av de produktiva åren. Staten skall inte lägga sig i hur folk väljer i en sådan viktig fråga som barnafödande.

    Argumentet att vi behöver migration för att ta hand om gamla och betala för pensioner tror jag inte alls på och har inte sett något bevis för.

    • Göran says:

      Om vi tar bort att staten lägger sig i våra liv då spelar det ingen som helst roll om en befolkning ibland ökar, ibland minskar eller ligger stabil. Det skulle vara helt naturligt.

      Men, bygger man upp ett lands ekonomi och lögnerna till befolkningen som ett pyramidspel, då krävs hela tiden en befolkningsökning. Sveriges befolkning borde ligga på max 7 miljoner människor, vilket är det antal som Sverige skulle kunna klara av att självförsörja.

    • Åke Sundström says:

      Sant, Bengt och Göran, rädslan för en minskande folkmängd är obefogad. Lika osann är skrönan om att invandringen behövs för att bemanna vårdsektorn – det är förstås jakten efter status och högre löner som får unga att söka sig till andra sektorer. När vår ofantliga offentliga sektor tvingas banta kommer mängder av överflödiga “administratörer” att stå till förfogande för viktigare uppgifter inom sjukvården och andra näringar, givet att lönerelationerna samtidigt korrigeras och styrs av arbetskraftens produktivitet, inte av fackföreningarnas lönemonopol.

      Göran har rätt i att den optimala folkmängden, den som producerar det bästa välståndet, är betydligt lägre än dagens flyktinginflaterade siffra. Utan den starka magnet som Sveriges i särklass mest generösa villkor för migranter innebär, hamnar vi ganska nära de 7 miljoner han nämner. Vill vi bevara ett Sverige befolkat av etniska nordbor är förstås den logiska lösningen att tacka nej till invandring från utomeuropeiska länder (fri rörlighet inom Europa är ett mindre problem).

      And guess what: i detta nygamla Sverige skulle barnafödandet automatiskt öka. Medvetet eller omedvetet innebär prognoser om ett ännu större inslag av islam-troende (kanske med tiden en majoritet) att etniska svenskar tvingas ställa sig frågan vilket framtid som väntar deras barn. om inte dagens villkor radikalt förändras.

  2. Du är en mästare i att ta tag i frågor politikerpatrasket inte vill eller vågar, oftast avsiktligt undviker för att inte väcka svenska folket ur dess socialistiska knarkarkvart. Sverige, ett av få länder i världen där fakirer och andra självplågare kan finna en uppsjö av jämlikar.
    Svenska män har ju utsatts för psykisk terror under socialisternas fördumningskampanjer under flera generation så vad har vi att förvänta?

  3. Jan Andersson says:

    Livet består av en lärotid, föräldratid och resterande tid. Tittar man i gamla kyrkböcker så finner man snart en tydlig tendens: pojkarna blev drängar i en granngården vid 16 års ålder, flickorna pigor vid 18 år.

    Båda kom ofta hem igen efter ett eller två år för att jobba hårt på föräldragården i några år. Sedan kunde pojkarna dra hemifrån igen som fullväxta drängar och se om någon av pigorna på den nya gården var intresserad av giftermål.

    Hittade man ingen drog man kanske vidare till en annan gård, pigorna gjorde och tänkte på samma vis. Snart hittade man sin partner, men man hade ofta hunnit bli i 25-årsåldern innan man hade råd och sparkapital att kunna gifta sig.

    Sedan fick de flesta många barn; det första föddes när föräldrarna var 25-27 år, och påfallande ofta kom ett barn regelbundet vartannat år (kanske till och med samma årstid), tills mamman var i 45-årsåldern.

    I de flesta barnkullar dog ett eller flera barn, av tvillingar överlevde sällan båda.

    Idag måste mamman tillbaka till arbetslivet efter kort tid vare sig hon vill eller inte. Men i vilket fall, så är barnatiden slut i högst femtioårsåldern. Då har man kanske halva livet kvar, i alla fall halva vuxenlivet.

    Ingen dålig kalkyl, inga dåliga odds.

  4. Sten-Arne Persson says:

    Bra analys och bra ingång i en intressant debatt om vår antifamiljepolitik Mats! För den händelse att jag inte skickat över Ingrid Carlqvists analytiska föredrag om vad som hände i början på 70-alet i Sverige så kommer länken här.

Leave a Reply