Lantmäteriet är en statlig intsitution som tidigare hade i uppdrag att vara notarie och arkivarie för markägarfrågor och gränsskötsel. Dessutom skulle de med hjälp av sina arkiv och sitt mättekniska kunnande emellanåt avgöra exempelvis gränstvister. Så är det inte längre, nu är de i försa hand en vinstdrivande statlig verksamhet inom nämnda markvårdsområde. De sköter inte sitt uppdrag på ett rättssäkert sätt, men de tar ändå hutlöst betalt för sin ”produkt”.
En av Frihetsportalens läsare har berättat hur ett vägbygge förstörde hans släktfastighet vid Vänern. Vägverket skulle räta ut och bredda vägen som tangerar fastigheten. Då ville kommunen ha en GC-väg jämte. Den ritades in och byggdes på nämnda fastighet. Vägtrummor flyttades så att långa landsvägsdiken leder dagvatten rakt in på tomten på fastigheten. Allt detta är gjort utan avtal med markägaren. När han började nysta i det hela var det ingen som hade något ansvar. Kommunen erkände inget fel. De hade bara beställt en GC-väg av Vägverket. Dessa i sin tur hade bara utfört kommunens beställning. Vägtrummorna är till god nytta för vägen och olägenheten för fastigheten försumbar enligt verket. Hur Lantmäteriet kunde rita in detta på kartor utan att någon visade upp ett giltigt avtal med fastighetsägaren, vägrar de svara på. Fastigheten har nu ny ägare
En annan läsare har beskrivit hur en stugägare i en Stockholmsnära kommun ockuperat ett avsevärt område utanför sin tomt, på vår läsares skogsskifte. Detta intrång i hans ägande- och nyttjanderätt har helt lämnats utan beslut eller påtalande från vare sig Lantmäteri eller domstol. Här har inte Länsstyrelsen gått in och meddelat stugägaren att dennes utplacerande av föremål i naturen ger allmänheten ett ”ianspråktaget intryck”, vilken skulle kunna få allmänheten att tro att allemansrätten inte gäller.
I en skärgårdskommun säljer en mäklare fastigheter med muntligt löfte om bygglovsrätt. Det är en släkting på kommunen som per telefon lovar detta. Att priset påverkas av om det går att bygga på fastigheten behöver jag väl knappast påpeka. När det sedan kommer till kritan finns ingen garanti att bygglov beviljas.
I en kommun i Norrlands inland har kommunen fattat beslut om att riva en fungerande industrilokal och bortforsla och till viss del avyttra företagarens egendom, för att komma åt en fastighet. Utan ersättning till ägaren, naturligtvis.
I Skåne har en markägare som ärvt en mindre jordbruksfastighet, tänkt stycka upp marken till tomter åt sina barn. Då kräver kommunen att hälften av marken ska avsättas till grönområden och liknande, komplett med gångvägar och allt. Givetvis helt på markägarens bekostnad.
En markägare som köpt sin gård här i närheten tyckte att dikena fungerade dåligt, så hen bad mig om pris på en rensning av hens diken. Dessa var i utmärkt skick, både breda och djupa, utan växtlighet, men fulla i vatten. Så kom vi fram till reservatsgränsen. Där var det stopp, myndigheten vill att marken ska återgå till ett naturtillstånd, som den inte haft på över hundra år. Nu drabbas tjogtals med markägare runt reservatet av att deras marker försumpas och förlorar det brukningsvärde som funnits i generationer. Även här hade länsstyrelsen försökt staka till sig mark utan att betala för sig. Lantmäteriet hade accepterat länsstyrelsens markeringar utan att kolla med markägaren om avtal fanns. Här fick markägaren rätt när hen protesterade. Men blötan lär hen inte kunna göra mycket åt.
I nästan samtliga svenska kommuner där någon vill bygga vindkraftverk åsidosätts angränsande markägares intressen och rättigheter, till förmån för vindkraftbolagen som med statliga subventioner lovar arbetstillfällen till kommunerna. Hur många jobb skapas lokalt med vindkraft? The answer my friend, is blowin’ in the wind! I ett uppmärksammat fall påstås en lantmätare under ed ha ljugit i domstol. Jag ska återkomma till det vid ett senare tillfälle.
Dessa senare exempel visar hur Lantmäteriet fullständigt blundar för övergrepp som andra myndigheter och offentliga instanser begår mot enskilda markägare. Äganderätten förefaller inte längre vara inskriven i rullorna hos det offentliga Sverige. Inte när det offentliga ser egna intressen i marken. Till detta ska läggas de myndigheter som använder sig av Lantmäteriets kartor och andra avbildningar av marken, exempelvis flygfoton, ortofo, IR-, och radarbilder, mm. Dessa kan visa vattenförekomst i mark, skuggor av fastmark utan vegetation, eller skogens höjd, luckor, trädslag mm, även jordbruksmarkens olika förhållanden kan visas i bild. Inte heller dessa är helt korrekta och myndigheterna (jordbruksverket, EU, skogsstyrelsen, naturvårdsverket, länsstyrelsen, kommunen, HaV, mfl) anser sig alltid ha rätt att använda dessa emot dig.
Vilka försvarar markägarnas rättigheter mot dessa intrång och övergrepp? LRF, Svenskt Näringsliv, Skattebetalarna, eller någon annan av de organisationer som i någon mån brukar räknas som borgerliga? Nej, inte så det märks. Den organisation som är tydligast är den lilla jägarorganisationen Jägarnas Riksförbund, som faktiskt vidhåller sambandet äganderätt – jakträtt.
RSS – inlägg
Kanske Centrum För Rättvisa skulle vara intresserade att ta tag i ett fall.
Jag tror de haft något markärende. Problemet är att svenska myndigheter begår övergrepp på så många områden att de har fullt upp också med annat. Varje fall tar mycket tid och energi, eftersom man i princip måste till internationell domstol för att få rätt mot svenska staten.
Min egen erfarenhet av lantmäteriet är rena katastrofen.
Jag har oskyldigt blivit indragen i en lantmäteriförättning som hållit på i 5år lantmäteriet tog ett antal lustiga beslut som bara gick till den sökande av anllägningslagens fördel. Förättningen överklagades till mark & miljödomstolen av ett antal både sökande och drabbad.
Mark och miljödomstolen upphävde samtliga beslut som lantmäteriet beslutat efter ett och ett halvt års utredning och återförvisar till förnyad handläggning hos lantmäteriet.
Helt klart är att sökanden och drabbade markägare är förlorare. Vinnare är Lantmäteriet som nu får fortsätta debitera hutlöst för okunskap och otrevligt bemötande.
Lantmäterikostnaden är troligtvis skyhögt mer än vad begärd och motiverad ersättning till markägare. Ersättning som lantmäteriet försöker trolla bort med att löjlig göra markägarna och häda markägarna samt att inte vilja följa anläggningslagens paragrafer 12§ – 14§. vilka ska reglerar ersättningen i detta fall.
Mark och miljödomstolen konstaterade också liksom markägare att längdmätning som lantmäteriet gjord var mer än 20 % fel och arealmätningen var 400% fel till markägarnas nackdel. Dessutom fanns ett antal fel där det skilde mellan protokoll och beslut samt att lantmätaren internt ändrat i beslut som parterna var överens om.
Skall bli intressant om samme lantmätare gör den förnyade handläggning??
Fortsättningen följer jag med intresse….
Glömmde bara säga att tyvärr kostar det också att få rätt men i längden är det det enda riktiga. Det krävs också mod att stå upp mot envåldshärskande lanmätare.
Men i detta fall är det så uppenbart och så många fel som lantmäteriet gjort.
Mark och miljödomstolen hittade också fler underligheter än vad klagande åberopat . Jag tar inte upp alla felen då fallet är under fortsatt förättning så troligtvis rättas de till eller så blir det fortsatta överklaganden tills rättvisa uppnås……..
Hoppas vi får möjlighet att ta del av det slutgiltiga avgörandet i ditt ärende.
Detta är en samhällstrend som jag själv såg komma i början av 1990- talet…
Som kommunal tjänsteman då.
Det är bara vi som varit med som förstår.
Synd att en så lång och intressant text ska förstöras av det nya och populära köns och identitetsstjälande hönsordet. Varför inte fortsätta att skriva markägaren som i inledningen?
Även MAN ska numera bytas ut mot EN för att leva upp till dagens könsneutrala och politiska korrekthet oavsett när ordet MAN används, varför orden allMÄNhet och alleMANsrätten i texten också bör ändras.
I tider med frågor som den i Mats text ovan, politisk oro, krig och flyktingar mm, är det märkligt att ord som aldrig tidigare bekymrat eller kränkt någon plötsligt fått en så betydande del av den politiska och mediala vardagen.
Världen måste vara väldigt bekymmersfri när frågor som dessa upptar en så stor del av den politiska och mediala vardagen att nya ordböcker måste skrivas för att bloggare, talare, journalister m,fl ska vara uppdaterade med vilka ord som idag är tillåtna eller inte för att inte falla utanför den förnekade men ändå tydliga åsiktskorridoren eller kränka någon.
Ett bra påpekande Per! Jag hade först skrivit ut han eller hon, men ville inte peka ut vederbörande mer än nödvändigt. Därför ändrade jag till hen. Kanske var det lathet, ”fastighetsägaren” skickar ju fingrarna över hal tangentbordet innan man är klar. Kanske var det en annan språkestetik som tog över. Ett så långt ord som fastighetsägaren börjar snabbt kännas tjatigt om det dyker för tätt i texten.
Eftersom jag håller med dig och i princip aldrig använder ordet hen kanske jag borde ansträngt mig för att formulera mig lika bra, fast med andra ord.
Förresten EN och MAN. Jag har också noterat att en smugit sig in i skriftspråket. Men en är ju så gammal att en trodde att det var det gamla slang/dialektordet en som substitut för jag/man som nu accepterats.
En istället för man blir ju fel. En är singular, man är obestämd plural. Så kan man inte byta ut orden utan att det får konsekvenser. Begriper språkfolket ingenting?
Men den korrekta benämningen är allemansrätt.
Från början hette det ”alle mäns rätt”.
Så det juridiskt korrekta är troligtvis att denna rätt gäller bara män/mannen.
Språkfolket är faktiskt förvånade över utvecklingen, han eller hon kan de förstå och försvara men man/en är de mer överraskade av att det byts ut mer och mer. Se ex,vis på hur SVT använder orden.
Om fastighetsägaren är ett för långt ord, i en f.ö lång text… är ju grannen kortare att skriva.
I de allra flesta fall finns oftast mängder av andra neutrala ord att använda istället för det i mitt tycke ”kränkande” hönsordet.
Lite lustigt är det också att se och höra politiker använda det i förkortningssyfte i stället för han och/eller hon, samtidigt som de är helt oförmögna att svara kort ja eller nej på en direkt fråga.
”Äganderätten förefaller inte längre vara inskriven i rullorna hos det offentliga Sverige. Inte när det offentliga ser egna intressen i marken.”
Klockren kommentar från dig, Mats! Och beträffande fortsättningen av stycket så kan jag ju rekommendera följande länk http://skogsforum.se/viewtopic.php?f=112&t=16213&start=6
Läser just ”Pekingsyndromet” Ola Wong.
Både stora och små myndighetspersoner går på den enskilda människan fullständigt hämningslöst. Är det diåt vi är på väg?
I dessa dagar förundras väl många över hur synsättet på ”ditt och mitt” , skiljer sig åt mellan olika nationalstater.
Jag tänker då närmast på det ” svarta hål ” som eurogruppen har att hantera för medlemmarnas bästa.
Grunden till avgrunden står att finna i synen på ägande och ansvar.
Vad har då lantmäteriet med detta förfall att skaffa?
Min analys lyder:
LM har i sitt uppdrag att förstatliga privat egendom. Argumenten är officiellt att för det allmänna säkerställa tillgång till fast egendom som annars skulle förloras till den enskildes intressen och ansvar.
I de flesta Europeiska stater finns respekt för ägande som en garant för ansvarstagande.
Kopplingen mellan ägande och förvaltning är allmänt erkänd .
I normalfallet ”bryr sig” den enskilde om sin egendom och är införstådd med de uppoffringar som följer med dess förvaltning.
I samma normalfall finns också regler om tvångsförvaltning i de fall där ägaren gravt åsidosatt sitt ansvar.
Inom Europa har gemensamma regler om hur medlemstaterna skall bära ansvar för sitt eget intresse antagits.
Den Grekiska staten anses handla ansvarslöst gentemot sin egen befolkning.
(Vem bryr sig när någon annan betalar?)
Det brukar visa sig när denne ”någon annan” slutar med att betala.
Den Svenska statsapparaten har tyvärr sällat sig till skaran länder som lever i tron att staten är bäst på att äga/ta ansvar. Referenser på hur framgångsrikt det visat sig vara finns:
nord-Korea ,Kuba, DDR osv.
Idag omtalas också Grekland som ett statsskick där ansvar för ägande har suddats ut.
Förslag om att teknokrater/ tjänstemän från mer ansedda statsförvaltningar skulle kunna vara behjälplig i situationen som råder: nämligen att ”någon annan” slutar att betala.
Systemet med underlag för skatteuppbörd avseende fast egendom anses ej exsistera i Grekland.
Så långsamt är vi i Sverige på väg mot samma synsätt, med lantmäteriverket som ivrig tillskyndare.
Tyskarna skrattar åt det naiva sätt som Svenska staten urholkar rätten till ägande.
Om, jag säger om, Sverige vore medlem i Eurogruppen, skulle också vi här vara föremål för tvångsförvaltning.
I vilket fall vad avser ägande och dess begränsningar.