Londons förre borgmästare och numera utrikesminister, Boris Johnson, var nyligen på statsbesök i Burma/Myanmar. Vid ett besök i Shwedagon pagod, ett av Burmas viktigare tempel, började Johnson recitera Rudyard Kiplings Mandalay, när den brittiske ambassadören avbröt honom och sa att det var ytterst olämpligt.
Burma var en brittisk koloni 1824 till 1948 och ambassadören menade (och tillströmmande kritiker när saken blev känd) att det skulle ses som ett utslag av kolonial överhöghet. Märkligt i mina ögon. Den romatiske Kipling, med stor kärlek till Indien och Sydostasien, har i ett flertal dikter och texter delgett världen sin fascination för denna del av världen, dess natur och dess kulturer. Att Kipling var där under den koloniala tiden och med koloniala privilegier kan inte han rå för. Det är minsann inte det han lyfter fram. Det är det lokala, genuina och ibland exotiska som fängslar honom. Man kan tydligt märka att han inspirerat Fröding i Sverige och säkert andra poeter i hela världen
Mandalay är en kärleksvisa och räknas som en av Kiplings absolut bästa. En soldat som en gång varit städslad i den koloniala hären och stationerad i Burma tänker tillbaka. Där kysste han en lokal flicka på vägen till Mandalay, han besökte ett tempel med en Buddhastaty och nu på ålderns höst längtar han dit igen. Den dikten kan naturligtvis tolkas som att han utnyttjat en lokal prostituerad och utövat det brittiska väldets koloniala förtryck, men man behöver inte alls läsa det så. Det går mycket bra, ja rent av bättre, att läsa den kärleksförklaring till landet som den verkligen är.
Att tvingas avstå från såväl vår europeiska kultur som vår upplevelse av de andra kulturer vi möter, för att det skulle vara stötande mot dessa kulturer, är en undergivenhet som inte gagnar varken oss eller dem. Det är ett bejakande av den kränkthetskultur som numera håller på att förgöra hela västvärlden.
Hela dikten finns här, för den som kan läsa den talspråksengelska cockneydialekt Kipling skrev på (inte så svårt). Klicka gärna på länken ”background notes” längst ner till höger för ytterligare information om dikten. Första och sista versen fick bli texten till On the Road to Mandalay när Frank Sinatra skulle sjunga in den. Dock med vissa små ändringar. Bådadera är mycket njutbara!
https://www.youtube.com/watch?v=7T0fArVS7P4
RSS – inlägg
Hej.
Den ängslighet ambassadören framvisar implicerar skuld och därmed ansvar inför värdnationen. Om den burmesiska regimen ansett sig ha gammalt groll att dryfta med den forna kolonialmakten så hade den inte tvekat att göra så.
Ambassadören lyckas med konststycket att förolämpa både sig själv (och sitt land) och värdnationen, då hans (?) agerande mycket väl kan tolkas som att burmeserna inte kan säga ifrån själva eller vet att de borde göra det, enligt ambassadören.
En personlig favorit är ’Kim’, av Kipling. Indien med omnejd skildrad med den äkta kärlek som varken förskönar eller döljer.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Ambassadören visar upp ett beteende där hans åsikter är att Burmas folk på något sätt skulle vara känsligare än en britts. Nu ska jag inte lägga epitet på detta, men var och en förstår nog vad det skulle bli.
Nu har ju Robbie Williams tolkat britternas efterkoloniala baksmälla på sitt sätt.
På en väg mot Mandalay
Jag är rädd, släpp ej min hand
Ge mig stryk, här på strand
Det var en ljuvlig tid som log
men nu så får det vara nog
En vemodssång att locka med
men den kan också ge besked
Inget vatten kvar i ån
Det dags att fara härifrån
Allt jag rörde vid var gull
men allt jag älskade blev mull
på en väg mot Mandalay.
Alla misstag som jag gjorde
alla måsten som jag borde
nu slår vilsenheten mig
Det finns inget kvar att ge
bara sanning finns att se.
Tjugo steg i gryningen,
vi dör och föds igen, min vän.
Jag vill sova under träden,
hela världen här vid härden.
Se på vapnen som jag slängt
och gärna minnas allt som hänt.
Allt vi någonsin har tagit
är återlämnat eller trasigt
efter tidernas galej.
Alla misstag som jag gjorde,
alla måsten som jag borde,
nu slår vilsenheten mig.
Jag är rädd, släpp ej min hand.
Ge mig stryk, här på strand.
Det var en ljuvlig tid som log,
men nu så får det vara nog.
https://www.azlyrics.com/lyrics/robbiewilliams/theroadtomandalay.html
En elegi över en förlorad oskuld, kanske?
Tack för denna lysande betraktelse, ett ljus i det annalkande mörkret!