Verkligheten hinner småningom ikapp avundens kolportörer. Det har länge gapats vitt och brett om alla dem som inte går till arbetet. Att de fuskar. Att de vill arbeta, men hindras av systemen. Att de inte vill arbeta, för att de hindras av systemen. Att de måste anstränga sig, ändra sig, utbilda sig, flytta eller något annat för att få ett jobb. Det är alltid de utanför arbetsmarknaden som det är något fel på. Som är skuld till sin egen situation. Som måste lida för att åter få komma in i arbetsgemenskapen.
Nu har Försäkringskassan gjort en genomgång av de 50000 personer som de trodde stod närmast ett arbete. Det visar sig att av dessa är det bara 10000-20000 som kan komma tillbaks till arbete.
Varför ser det ut på detta vis? En frisk och arbetsför grupp med arbete och goda inkomster som tror att de som inte arbetar av någon anledning med avsikt håller sig undan? Offentliga debattörer som tror att försämrade villkor som genom ett trollslag ska få dessa människor tillbaks till arbete?
I såväl A-kassans som försäkringskassans regler för stöd till arbetslösa, sjuka eller förtidspensionerade står att man ska anstränga sig för att göra sig själv tillgänglig för arbete. Det låter fint men fungerar inte i verkligheten.
Dels för en del av de saker man skulle kunna göra själv, studera till exempel, inte är tillåtet med bidrag.
Dels för att en del av de saker som skulle behöva åtgärdas med framför allt de sjuka, är att bota dem och det vägrar den offentliga sjukvården ställa upp på. Inte kniven, inte operation. Aldrig ta ansvar för dåliga insatser, felaktiga eller för snålt tilltagna behandlingar. Minsta möjliga arbetsinsats från sjukvården. Proppa i de sjuka piller tills de håller tyst och låt andra ta kostnaden för deras uppehälle.
Dels för att varken arbetsmarknaden eller dess parter är redo för att släppa in dem som är på minsta vis avvikande. Det kan ju kräva anpassningar från deras sida. Sådant kan kosta pengar, i investeringar på arbetsplatsen eller sänkta ackord och säkerligen ansträngningar i extra omak med nya sätt att tänka, med mera. Då är det enklare att låta dem vara kvar i utanförskap och skälla på dem.
Vore det invandrare, samer, färgade eller kvinnor som behandlades på detta sätt, då skulle det skrikas högt om vad detta egentligen är. Diskriminering. Ett orättfärdigt sätt att behandla sina medmänniskor. Det är den enkla, men ack så osmakliga sanningen.
Jag har utbildat mig, flera gånger. Bytt yrke och bransch, flera gånger. Flyttat, flera gånger. Men jag har aldrig fått en fast plats på arbetsmarknaden. Nu är jag sedan några år förtidspensionerad med en kropp som är trasig på flera ställen. Jag anser att jag har gjort precis allt jag har kunnat för att klara mig själv på eget arbete. Men sjukvården har inte tagit ansvar för att hålla mig i funktionellt skick, inte botat, inte tagit ansvar för sina egna fel. Arbetsmarknaden, varken arbetsgivare eller fack har tagit sitt ansvar för att jag ska kunna vara kvar i arbete. Tvärtom har mina ansträngningar tagits till intäkt för att jag inte är pålitlig, värd att satsa på. Eftersom jag är en lättrörlig person kanske jag slutar på eget bevåg. Bättre då för dessa att förekomma än att förekommas. Ut med mig som är så udda.
NIH = Not Invented Here, är ett annat epitet som sitter hårt stämplat i pannan på arbetsmarknadens parter. En sådan som jag, som kommer från andra branscher, annan rekryteringsbakgrund, en annan del av landet. Med fysiskt handikapp och egna lösningar på arbetets genomförande. Dessutom större sjukskrivningsrisk. Jag kanske har så många nya idéer att det kan vara farligt och framför allt obekvämt. Hu! Så hemskt!
Vi som inte är välkomna, vet hur inskränkt och diskriminerande Sverige är i verkligheten.