Kristna sanningsvittnen?

Staffan Björklund skriver i ett inlägg i SvD den 8 maj under rubriken ”Hela vår kultur bygger på det kristna”. Inget kan vara mer förljuget. Vår svenska kultur bygger framför allt på det hedniska arvet från asatrons dagar. Vårt hedersbegrepp är fortfarande i stort sett en direkt kopia av den tidens. Namnen på våra veckodagar kommer därifrån. Våra storhelger är hedniska. Vid midvinterblotet (kallat jul av de kristna, trots att jul är ett hedniskt ord) äter vi fortfarande upp grisen Särimner. Under våren tänder vi våreldar och firar sedan midsommar och på hösten skördefester.

De första försöken att introducera kristendomen i de svenska landskapen skedde för cirka 1300 år sedan. De misslyckades grundligt. För cirka 1000 år sedan kristnades den första världsliga ledaren här. Men ända in på 1200-talet hölls officiella blot. Sedan tvångskristnades nationen, men knappast folket.
När tvångskristenheten upphörde för bara 100 år sedan sekulariserades Sverige blixtsnabbt. Ett vittnesmål så gott som något om att kristendomen aldrig varit en allomfattande folklig angelägenhet hos oss.
Enligt den kristna lagen är det förbjudet att ljuga, åttonde budet, men kristendomen och de kristna kyrkorna har inte gjort något annat än ljugit för folket och baktalat allt som inte för tillfället passar de kristna. Att kristendomen också användes för att göra det fria folket till undersåtar genom att skapa ett klassamhälle och införa skatt berättar väl tydligt vilken ond kraft detta är.
Om alla monoteistiska religioner med förmodat allsmäktiga Herrar försvann från Jorden skulle jag inte sörja ett ögonblick. Men ökad förtrogenhet med vårt hedniska förflutna är viktigt för vår självkännedom och vår framtid.

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen, äldre text and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.