Det alla tycks missa i den svenska debatten om sjukvård och sjukskrivningar är att vad de flesta sjuka vill ha är bot, inte vård. Men det svenska systemet är inriktat på just vård och bestående sjukdom i uthärdlig dos, med därmed sammanhängande beroende av bidrags- och vårdapparaten. Om politikerna vill ändra på detta förhållande, vilket de med rätta bör göra, så är det inte i första hand de sjuka man ska slå på. Det är de byråkrater som gjort sig oumbärliga i systemet och alla systemfel som finns inbyggda i vården, försäkringssystemen och arbetsmarknaden som måste åtgärdas.
Det är också viktigt att hålla i minnet att de som nu kommit in i systemet, gjort det med de avtal som funnits mellan medborgaren och staten. Vill man ändra avtalen för dem som senare ska få tillgång till de så kallade välfärdssystemen så möter det inga hinder. Då vet ju alla vad som väntar. Men för dem som redan finns inom systemen bör redan ingångna avtal hållas. Det är endast så man skapar långsiktighet och trovärdighet för politiken.
Några gamla visdomsord att beakta när man skrider till verket: Små sår och fattiga vänner ska inte föraktas. Låt inte boten bli värre än soten. Låt inte snålheten bedra visheten. När krubban är tom bits hästarna. Hundra procent av ingenting är ingenting. Orkar jag den pinnen, så orkar jag också den pinnen, sa gumman. Sjuk och sund har inte en mund. Man ska inte bättra ont med värre.