Det är absurt, cyniskt och makabert att vi har lagar som förbjuder folk att själva betala för den sjukvård och det tillfrisknande som de anser sig behöva. Motiveringen att vi ska ha en offentlig sjukvård lika för alla visar bara att i regeringens ögon är alla vi undersåtar, till kropp och själ deras egendom. Vår demokrati har reducerat oss slavar.
När jag går till frisören får jag själv bestämma frisyr. Gör han fel så växer håret ut igen. Lämnar jag bilen på verkstad får jag bestämma vad som ska göras. Gillar jag inte bilen kan jag alltid byta. Men jag kan aldrig byta kropp.
När någon gör åtgärder på min kropp vill jag vara med och bestämma. Det är min rättighet som kund. Varför ska denna rätt förvägras mig bara för att jag i fråga om sjukvård inte betalar direkt till hantverkaren utan istället omvägen via skatten? Varför denna omyndigförklaring av såväl mig själv som mina pengar?
Man kan också se skillnader i attityden mot kunderna på hur de blir kallade till möten. Bilprovningen skickar ut ett fyrfärgstryck där de välkomnar till en förbokad tid. Passar inte den tiden är man välkommen att ändra den. Tips om vad som gör mötet med bilprovningen trevligare följer med.
Sjukvården skickar ut en grådassig karbonkopia som mer eller mindre beordrar kunden att överlämna sin kropp vid en viss tidpunkt, punkt slut. Människan är inte välkommen trots att det är människor som vårdas, inte kroppar. Den sjuka människan förväntas åka till och från mötet som en slaktkropp i den slakteribil, kallad samåk, som skakar fram från mjölkbrygga till mjölkbrygga och tar tre gånger så lång tid som en normal bilresa.
Alla i vården talar över huvudet på vuxna myndiga människor, deras kunder. Bry dig inte i vad vi gör, det är säkrast för dig själv! Så lyder budskapet. Sjukvårdspersonalens kryperi inför överheten, läkaren, är så monumentalt att patienten måste reduceras till något ännu mindre än en människa eller en kund. Patienten är en grönsak, ett ting. Det är inte bara ovärdigt, det är orätt!