Anarko-demokrati?

Debatten om klimatet kommer onekligen att sätta frågetecken för många invanda begrepp i vår syn på demokrati, frihet, rättigheter och skyldigheter. Problemet är inte om klimatet förändras eller ej. Inte heller är det hur mycket bil vi kör eller på vilket bränsle. Kärnan i det problem som nu växer fram är hur vi ska hantera konsekvenserna av en växande världsbefolkning.

Hur ska vi väga demokrati, eller statens makt mot individens frihet? Vilka kommer våra nya rättigheter och skyldigheter att vara? Vilka ska få störst rätt och makt att påverka vägvalen?
Vi har tills nu flinat lite åt dem som kallat sig anarko-nånting. Men hur blir det när vi får anarko-liberaler, -kapitalister, -bilister, -cyklister, -demokrater, -miljöaktivister, -meteorologer, – bevarare, -förändrare? När dessa epitet för somliga blir tillmälen, för andra blir hedersbetygelser? Är det så att friheten till sin natur anarkistisk, måste vara det? Måste vi snart göra ett definitivt val mellan frihet och demokrati?

Det är ytterst tveksamt om demokratin kan hjälpa medborgarna. På grund av de inneboende problem som finns med demokratin kommer varken frihet eller rättigheter att försvaras. De som blir valda till politiska uppdrag och ämbeten utgår från den farliga och felaktiga uppfattningen att de på något sätt vet bättre än medborgarna själva, vad som är bra för dem eller vad som är deras vilja.
En stor del av den missuppfattningen får skyllas på skolan och partiväsendet, som i hög grad lär ut denna vanföreställning. Den underblåses dessutom av en tjänstemannakår med egenintressen i makten. Därutöver utsätts politiker för folkrättsvidriga påtryckningar från lobbyister av allehanda slag. som alla vill öka sin makt eller avkastning, alltid på andras bekostnad. Med dessa felaktiga föreställningar och förutsättningar sätter sig politikern på sin post och börjar bestämma saker. Det är ju nödvändigt att visa sig handlingskraftig när man fått ett så viktigt förtroende från allmänheten. Men den handlingskraft som består i att ge folk friheten att bestämma själva, och att våga stå fast vid denna princip trots påtryckningar om andra ställningstaganden, den handlingskraften är det få politiker som har.
Därför blir det mesta också fel. Alldeles för många onödiga beslut blir fattade. Beslut som sedan måste kompenseras med andra onödiga beslut. Hela tiden är det medborgarna som blir förlorarna och som får betala kalaset.

This entry was posted in Frihet, äldre text and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.