Könsmakt kontra individmakt

Uttrycket könsmaktsordning är skapat som en dimridå för att dölja det orättfärdiga i de krav som feminismen ställer. Den sanna könsmaktsordningen i Sverige ser idag ut som sådan att kvinnorna bestämmer vad de vill ha, och får de det inte serverat så protesterar de tills någon annan ger dem det.

Män har alltid varit utsatta för konkurrens och tvingats förhandla sig till det de vill ha. Om kvinnor vill vara jämlika med männen får de också lära sig förhandla, men också lära sig acceptera när en förhandling inte kommer längre. Då kanske man tvingas förhandla på något annat ställe om man inte är nöjd. Att som feministerna kräva att utan egen insats få del av andras förhandlingsresultat är oärligt. Dessutom liknar det den beroendesituation som kvinnor säger sig vilja komma bort ifrån, hemmafruskapet. Frihet och eget ansvar är jobbigt. Det kanske är att föredra endast om man uthärdar osäkerheten. Män gör i allmänhet det, men kvinnor kanske inte står ut med osäkerheten. Jag vet inte, hur är det? Är det problemet med att uthärda osäkerheten som gör kvinnor missnöjda med jämlikheten och därför kräver den egna normen, jämställdhet, istället?

This entry was posted in Jämlikhet, äldre text and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.