En liten (50 tillfrågade, 35 svarande) undersökning i Göteborg bland kvinnliga politiker visar att en majoritet av dem säger sig ha blivit diskriminerade i politiken för att de är kvinnor. De beklagar sig för att de måste förankra sina idéer bland männen för få sin vilja igenom. Buhu! Vad det är synd om dem!
Jag har nyheter till er flickor! I en demokrati gäller att man måste ha minst en majoritet av de beslutande med sig vid en omröstning. Vanligen innebär det att man måste ha en eller flera män med på sin sida.
Jag kan också berätta från min personliga erfarenhet som politiker att också män tvingas förankra sina förslag (även hos kvinnor!) för att få dem genomförda. Det tillhör undantagen att man vid sittande möte kan kasta fram ett nytt förslag som antas av mötet. Vanligen, när det inträffar, är det ett tecken på att det första förslaget varit dåligt förankrat.
Många gånger har jag irriterat mig på att kvinnoförbunde(n)t anser sig ha vetorätt inom partiet. Kvinnorna är med i partiet och fullt representerade i partiets styrelser. Ändå kommer de med jämna mellanrum och kräver att beslut ska rivas upp eller ändras för att kvinnorna i sin lekstuga, där män inte är välkomna, har beslutat annorlunda. Vilka är det då som diskrimineras på grund av sitt kön?
Jag är mycket uppmärksam på frågor om rättvisa, jämlikhet och kön. I den verklighet där jag tagit mig fram de senaste 50 åren är det definitivt kvinnorna som varit gynnade och männen diskriminerade.
Ofta svänger sig kvinnorna med uttryck som glastak, män väljer män etc. Det är kvinnor som föser in sig själva och varandra i stereotypiska fållor (fällor). När de sedan vantrivs med den roll eller situation de tilldelat sig själva så är det männen som ska ha stryk för det.
Jag tror fortfarande på idéerna om jämlikhet och rättvisa. Som generella riktmärken för umgänget i demokratiska samhällen är det fortfarande gångbart. Men snart ger jag upp illusionen om att kvinnor någonsin ska sluta diskriminera män.