Det är dags för försvararna av demokratin som ett system för medborgarna att skydda sig mot maktövergrepp och en medborgerlig möjlighet att påverka sitt samhälles utveckling, att stiga fram och tydligt förklara att demokratin med nödvändighet måste vara helt sekulär. Demokratin kan faktiskt inte fullbordas utan att religionerna lämnas helt utanför såväl den offentliga debatten som den demokratiska beslutsprocessen.
Demokrati är det förbättrade system, jämfört med religiösa system, med vilket vi diskuterar normer och gemensamma regler i samhället. Det lämnar inte utrymme för tolkningar av hur en eventuell gudom hade kunnat önska sig reglerna. Därför kan inte religiösa föreställningar lämnas tillträde till beslutsprocessen. Att utesluta religionerna är att fullborda ett påbörjat paradigmskifte.
Vi ser idag hur religiösa ledare och religiöst färgade politiker försöker hävda att det är mer religion som behövs. Att mer religion, kristendom, skulle lösa Europas integration. Att mer religion, hinduism, skulle lösa Indiens problem. Att mer religion, judendom, skulle lösa Israels problem. Att mer religion, islam skulle lösa arabvärldens eller andra fattiga länders problem. Var och en kan se att det inte går ihop. Problemen är redan i tillräckligt hög grad orsakade av religionerna. Att ösa mer bränsle av samma sort på de brasorna kan inte rimligen förväntas släcka eldarna.
I 2500 år, åtminstone, har filosofer till och ifrån försökt förmå de styrande att inte förlita sig till religiösa tankar och dogmer i sitt beslutsfattande. Men de styrande har varit så kära i religionens möjligheter att manipulera massorna att man gärna hyllat dessa filosofer för deras insatser på andra områden, men i dessa frågor har man ignorerat dem, trotsat dem eller rent av mördat dem. Bland dem som ifrågasatt religionens plats i de politiska besluten kan nämnas, Sokrates, Machiavelli, Voltaire, Kant, Mill och Russell.