Kris i krishanteringen

Pekka sköt kamrater i skolan i Finland, ungdomar sparkar ihjäl en annan i Stockholm, en förälder sköt ungdomar i Rödeby. Är dessa gärningar tecken på att gärningsmännen är skvatt galna? Nej, ingalunda. De är tecken på desperation över bristande verktyg för att hantera sin situation. Brist på egenmakt föder vanmakt.

Vårt samhälle tillhandahåller inte, tillåter inte ens, att medborgarna har verktyg för att lösa sina egna problem. Allt ska lösas av samhället, av specialister, föregivet neutrala, opartiska och akademiskt utbildade, på kontorstid. Finns det längre någon som tror att det kan fungera i verkligheten?
Samhället har monopoliserat krishanteringen och sedan i tysthet lagt ner verksamheten, men behållit skatteintäkterna. Därmed har man undandragit såväl de offentliga som de privata resurser som skulle kunnat vara till hjälp vid kriser. Inte underligt att små personliga kriser om och om igen spårar ur till katastrofer.
Hela västvärlden ser samma utveckling. I demokratins namn och med motiveringen att skydda samhället mot terrorism och kriminalitet tas egenmakt ifrån medborgarna. Samhällets lösningar göder de problem de var tänkta att lösa. Demokrati och frihet hamnar allt mer i motsatsförhållande till varandra. Eftersom frihet för de flesta är överordnat demokrati blir det i slutänden demokratin som får stryka på foten.

This entry was posted in Frihet, äldre text and tagged , . Bookmark the permalink.