All religion är en del av den särintressekult som ofta benämns tribalism. Religion, etnicitet, feminism och andra särintressen gnager ständigt på demokratin och dess lagstadgade friheter. Försvaret av medborgarskapet, dess frihet och ansvar måste ständigt föras mot särintressenas inskränkthet.
Detta är inte diskriminering, så som särintressena vanligtvis hävdar. Det är precis tvärtom, likabehandling och grundvalen för demokratin. Tänk om ledande politiker kunde ställa sig upp och säga ungefär följande. Det finns ingen Gud! Vi har inga belägg för att det existerar eller någonsin har funnits en Gud. Det finns därför inte heller skäl att anta för vårt handlande att en Gud finns.
Innan vi hade vetenskapliga metoder att beskriva hur verkligheten är beskaffad antog man Gud som en förklaringsmodell för det man inte förstod. Vi vet nu bättre. De bästa levnadsreglerna från religionerna är fortfarande användbara i umgänget med andra människor, men inte för att blidka en Gud. Precis som på Island när kristendomen infördes eller i Frankrike vid revolutionen när la laïcité lagstiftades, kommer vi därför att förbjuda religion i offentligheten. Var och en får fortfarande tro i enskildhet, men korrekt information om verkligheten får inte fördunklas av religion. Kyrkor, moskéer, synagogor och tempel kommer att användas för profana ändamål. Religiösa symboler och attribut får inte längre bäras synligt på allmän plats.
Nej, det skulle väl inte gå, ännu. Och den dag det skulle gå att genomföra så behövs det inte längre. Men visst vore det välgörande för demokratin, friheten och livet på jorden om vi slapp det där oket, opiet, villfarelsen. Det är demokratins signum att den är ateistisk. Den övertygelse som genomsyrar demokratin är att människan är den enda avgörande faktorn för hennes framgång och välbefinnande.