Skötsel och mångfald

Kvinnor är fantastiska och de blir bättre och friare för varje dag. Man behöver inte tycka om dem alla, men det torde för envar finnas någon att tycka om. Vad är det då man kan tycka om hos dem? Ser vi till utseendet finns det allehanda åsikter om vilket som är att föredra. Somliga gillar brunetter. Blondiner sägs ha roligast medan rödhåriga är eldigast. Säkert i hög grad fördomar men säkert också sant för några. Dessutom kan kvinnor idag byta hårfärg efter humör eller speciella tillfällen.
Det finns även åsikter om exempelvis bröstens storlek. Som fd mjölkbonde kan jag se fördelar med mindre juver. Det är mer praktiskt, under förutsättning att mjölkproduktionen inte hämmas förstås. Även här finns en uppsjö olikheter och ska så vara. Storleken kan dessutom ändras till både mindre eller större efter tycke och smak hos den enskilda kvinnan. Poängen är att även det som naturen givit kan ändras om viljan finns.
Vi erkänner idag i alla demokratiska samhällen att ingen kan äga en kvinna utom kvinnan själv. Hon äger rätten till sin kropp, sin själ, sin sexualitet med mera. Kvinnornas olikheter representerar en mångfald som inte kan kommenderas fram, inte kan centraldirigeras. Den är ett resultat av individers viljor, drömmar och förutsättningar.

Alla demokratiska samhällen erkänner också äganderätt till mark. Åtminstone som princip och vanligen även i konstitution, grundlag eller liknande. Så har det varit länge, ja faktiskt långt innan samhällena blev demokratier. Men vad är det som händer nu?
Allt mer inflytande över hur mark brukas och disponeras tas ifrån de enskilda markägarna. Staten lagstiftar om rätt för samhället att göra inskränkningar i den enskildes rätt att disponera det som staten i skriftligt avtal erkänt äganderätten över. Samtidigt kommer allt mer långtgående dekret som kräver skötsel på ett visst sätt. Ofta motiveras dessa centralbyråkratiska beslut med värn av mångfald. Rådgivare och remissinstanser är nästan alla organsiationer och personer som inte själva äger mark. På vilket sätt har detta allmänna tyckande större rätt att bestämma hur en mark ska skötas mot markägarens vilja, än de har rätt att bestämma hur en kvinna ska se ut och vara, mot hennes vilja? Visst finns det strömningar som från tid till annan dikterar det ena eller andra idealet för hur kvinnor ska se ut. Men ytterst få ser sådana ut och ganska få gör några större ansträngningar att nå dithän. De som har modet att inte följa tidens krav blir ofta väl så uppskattade för sin personlighet som dem som följer trenderna.

Hur motiverar man egentligen att mångfald ska administreras fram centralt? Hur motiverar man att den enskilde markägarens vilja, drömmar och förutsättningar inte ska få genomslag på hur marken används och utvecklas? Det hela kan kokas ner till en hänvisning till den goda viljan och allmänintresset. Betyder det att vi kan se fram emot att få centrala direktiv för hur kvinnor ska se ut och vara? Vi vill ju inte besväras av fula eller otrevliga kvinnor.
Att den mångfald som finns i skog och mark idag är resultat av generationers mer eller mindre egensinniga brukande accepteras inte. De skogsägare som idag premieras för att de har en välskött skog, har ofta en far eller farfar som fick slåss mot sin tids byråkrati för att sköta sin skog på annat sätt än den tidens krav. Så uppstod och bevarades mångfalden, inte genom intellektuell monokultur. Att äganderätten måste inebära åtminstone ett minimum av respekt för individens vilja inses inte.
När ska markägare (kvinnor såväl som män) få samma självklara respekt för sin vilja och sitt självägande som kvinnor idag får i alla sammanhang? Vem ska ha rätt att bestämma hur och vad?

This entry was posted in Äganderätt and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.