Finns det någon stringens, någon ärlighet i svensk politik? Finns det någon gräns för hur mycket av de andra partiernas profil man kan ”låna” för att bredda sin popularitet? Finns det längre någon sängpartner som är otänkbar?
Lars Ohly säger att vänsterpolitik alltid har varit grön politik. Måste vara därför som Sovjetunionen skitade ner så in i bänken under sin 70-åriga existens.
Birger Schlaugh säger plötsligt och helt apropå, att miljöpolitik historiskt alltid varit konservativ. Samtidigt vill Anders Borg ha stadigare sängkamrater än centern och kd. Miljöpartisterna är beredda att hora med vem som helst, bara de får makt. Trots att nästan dubbelt så många partimedlemmar placerar sig själva till vänster som de som placerar sig till höger.
Annie Lööf är profilerad som liberal, nästan libertarian. Men redan innan hon blivit vald till partiledare jobbar hon hårt på att förstöra sin egen profil genom att kräva tydligare grön profil för centern, för klimatets skull. Samtidigt som alla äkta liberaler och libertarianer genomskådat klimatbluffen. Vem tänker hon sig ska lita på henne vid nästa val?
Jag har tidigare efterlyst modernisering av partierna, att de ska identifiera dagens och morgondagens frågor som kan kombineras med deras respektive ideologier. Att bara sno de andras lösningar, allt för ofta dessutom på frågor som inte längre är aktuella, det är ingen modernisering.
Alltihop börjar löddra likt den värsta såpopera. Om man lyssnar noga, kan man höra Anders Gernandt i bakgrunden viskande kommentera föreställningen.
RSS – inlägg