Påven Fransicus har kommit med ett explosivt uttalande. I ett tolv tusen ord långt brev till jesuiterordern har han bland annat skrivit att kyrkan inte ska vara så fördömande. Jesu budskap är kärlekens. Därför måste Jesu kyrka lära sig stötta sina medmänniskor i nöd, inte fördöma dem.
Han tog särskilt upp frågorna om aborter och homosexualitet. Båda är svåra frågor, där Gud visserligen har kallat dessa handlingar för synd, men domen är Guds allena. Gud har uppmanat människan att älska sin nästa och själv lovat att älska den syndare som bekänner sin synd i ånger.
Budskapet har i USA uppfattats som en känga till anti-abortgrupper, som varit varit mycket fördömande och brukat religionen som sköld för sin uppfattning. Även gayrörelsen har utsatts för fördömande kampanjer i religionens namn. Det har mer eller mindre utkristalliserats en demarkationslinje mellan borgerligt och socialistiskt som går vid religionen. Många människor med borgerliga värderingar, men utan religiosistet har störts och stötts bort av denna dogmatism.
Nu vaknar ett nytt hopp om en vidare borgerlighet, som inte kräver religiositet, men lämnar utrymme för den medborgare som så önskar att leva i överensstämmels med sin religion.
Detta har bäring även på Sverige, också här har vissa delar av borgerligheten presumerat religion, främst kristendom, som en förutsättning för borgerlig ideologi eller politik. Som jag skrivit flera gånger tidigare, tror jag att borgerligheten inte kan bli den ledande politiska rörelsen med en så snäv målgrupp. Då menar jag att den är snäv både i numerär och i anden.
Det vore väl en ödets ironi om en liberalt sinnad påve blir den som möjliggör en sekulär borgerlighet. Samtidigt finns det en logik i en sådan utveckling, enär det innebär en hörsamhet för Jesu ord att till Kejsaren ge vad Kejsaren tillhör och Herren vad Herren tillhör.