EU:s vattendirektiv är nu drygt tio år gammalt. Det togs fram i första hand för att säkra tillgången till dricksvatten på kontinenten. Som vanligt i dessa sammanhang är den kontinentala problembilden inte direkt applicerbar på svenska förhållanden. Men också som vanligt är de svenska myndigheterna på hugget och skapar regler och tolkningar till byråkratins fromma och folkets förfång.
Genom att ”skapa” vattenskyddsområden, det vill säga dra en gräns på en karta, kan myndigheterna, utan att berörda sakägare har något att säga till om, helt ändra förutsättningarna för all verksamhet inom området.
I Eskilstuna kommun har förvaltningen genom ett pennstreck lagt beslag på en tredjedel av kommunens yta, i huvudsak landsbygd. Till detta vill man införa restriktioner för jordbruket. Än så länge endast för jordbruket. Stadsplanelagt område, vägar, järnvägar och kommunal verksamhet är undantagna.
De restriktioner som kan vara aktuella i ett vattenskyddsområde är förbud för viss verksamhet eller att använda vissa ämnen, eller strängare regler skydd/säkerhet vid hantering. För jordbrukets del kan det gälla bekämpningsmedel, gödsel av alla slag, oljor och bränslen, men även val av gröda, krav på fångröda, minimering av öppen jord, dikning, strängare krav vid förändring av verksamhet, mer redovisning av befintlig verksamhet etc. För byråkrater är vanligt livsmedelsproducerande jordbruk en de största miljöfarliga verksamheterna som finns. Då har jag ändå inte nämnt skogsbruket.
Hur mycket av äganderätten ska man anse finns kvar i vårt demokratiska samhälle? Många byråkrater och debattörer anser att det aldrig funnits någon äganderätt, att det alltid varit fråga om endast en förfoganderätt, som ett lån av brukanderätt eller nyttjanderätt från samhället, den ”rättmätige” ägaren. Nu införs alltså i ökande takt nya inskränkningar och begränsningar i äganderätten. Så, vad finns det egentligen kvar för äganderätt i Sverige och vilket skydd har denna äganderätt i lagen och av våra myndigheter?