Betyder frihet olika saker i staden och på landet? Med risk för att låta fördomsfull kan jag väl ändå för en stund få vara generell utan att bli missförstådd.
På landet är det frihet att slippa folk större delen av tiden. I staden är det frihet att kunna träffa folk när som helst.
På landet är det frihet att ha något eget som man äger och bestämmer över helt själv. I staden är det frihet att inte äga så mycket som man måste ta ansvar för. Det är bekvämt att det sköts av andra mot ersättning, skatt eller liknande, men helst gratis.
På landet är det frihet att ha egen bil, helst med dragkrok och tillgång till släpkärra, så att man kan åka vart man vill när man vill och även få större föremål med sig. I staden är det frihet att inte ha bil, att kunna åka till alla kompisar med kommunalt subventionerad buss eller tunnelbana. I lite lyxigare fall med taxi. Där är det frihet att kunna promenera på alla öppna ytor, bland andras hus, att gå i butiker.
På landet är det frihet att själv odla åtminstone en del av sin mat, att jaga och över huvud taget producera för sina egna behov. I staden är det frihet att ha nära till en butik där man kan välja från ett stort utbud av kvalitetsprodukter som andra tillhandhållit.
På landet är det frihet att ha ett förråd av egna livsmedel och kunna laga sin egen mat. I staden är det frihet att kunna gå på restaurang när andan faller på och att kuna välja mellan flera olika.
På landet är det frihet att ha egen ved att värma huset med, även om det innebär lite mer arbete och tidsåtgång. I staden är det frihet att få det man vill ha genom att trycka på en knapp.
Uppställt på detta vis framstår det som om stadsbor inte vill ta personligt ansvar. De är beredda att betala för sin bekvämliget, om den inte kan fås gratis. Därför måste stadsbon ha bättre betalt, för att finansiera sin bekvämlighet. Han måste också ha råd att i kläder och val av nöjen manifestera sin status som fri och förmögen. I staden är det viktigt vem man umgås med. På landet umgås man med dem man trivs med, inte för att de har en viss status i andras ögon.
Det verkar också som om lantisar till sin natur är producenter, medan stadsbor till sin natur är konsumenter.
Kan dessa två grupper förenas i en gemensam syn på livet, politiken med mera? Knappast. Hur blir det då med demokratin när mer än hälften av folket bor i städer, tänker och röstar som stadsbor och har ett antalsmässigt övertag mot lantisarna? Hur går det då med lantisarnas frihet?
Den 10 Juni 1932 kollektiviserades och förslavades svenska livsmedelsproducenter.
Det var borgarana som åstadkom detta genom en Hr. Bo von Stockenström.
Att de politiker som var inblandade i denna för Sverige så ödesdigra åtgärd begrep nog inte det själva. Några som fattade vad som hänt var socialisterna, dom kunde köpa billiga röster med tre ord i ett löfte, livsmedel till alla som röstar på oss ”näst intill gratis”. De har dom levt på ända sedan den dagen och Reinfeldt kommer säkert att utnyttja situationen fullt ut, som den kollektivets representat han är men försöker att dölja.
Det var mer än jag visste i detalj. Men allt mer framkommer bilden av svenskarna som ett undersåtefierat folk redan från starten av sin demokrati. Detta oavsett vilken färg det varit på regeringarna.
Det är ju en lysande framställning av skillnaderna i frihetssyn.
Särskilt med avseende på sista stycket tycker jag det finns en intressant parallell i skillnaderna i natursyn. Med ett halvmarxistiskt resonemang skulle man kunna påpeka att naturbrukare har en natursyn som rymmer fler dimensioner än stadsbors. Inget konstigt i det – stadsbons natursyn innehåller inte fler dimensioner än de som är relevanta i hans urbana verklighet. Lantbrukarna har då teoretiskt tre sätt att hantera detta:
– Uppge sin natursyn för en fattigare variant.
– Hävda sin rätt att behålla och verka i enlighet med sin egen natursyn.
– Verka för ”mission” för sin natursyn bland medelkassen.
Tänk dig så schablonbilden av synen på biologisk mångfald. Medelklasschablonen hävdar att det är jätteviktigt med biologisk mångfald. Bondeschablonen eftersträvar monokultur: parasitfria husdjur, granskog och ogräsfritt. Medelklassens och markägarnas värderingar är svåra att förena. Här finns en intressekonflikt. Om medelklassen ska kunna driva igenom sina intressen så måste markägarnas nyttjanderätt beskäras. Eller så måste markägarna trängas bort från naturresurserna. Vilka medel har vi? Demokratin, så klart! Den kan ingen ifrågasätta. Jägarna plockar vi bort genom att fridlysa vilddjuren – i den biologiska mångfaldens namn. Skogen gör vi naturreservat av och när det gäller odlingen bestämmer vi i god demokratisk ordning att fasa ut det konventionella ”sprutjordbruket” till förmån för det s.k. ”ekologiska”.
Självklart är det ingen som resonerar så här. Det finns ingen medveten konspiration. Det bara rullar på, ett steg i taget. Eftersom ingen påpekar det tas alltihop liksom för givet. När så markägaren knäckts kan vi köpa upp deras eländiga monokulturer och göra hästgårdar eller kulturreservat av dem. Vi kanske kan anställa några av de gamla bönderna som turistattraktioner?… Och under tiden gjorde LRF allt för att anpassa sig till medelklassens värderingar… Begreppet klasskamp fanns inte ens i deras föreställningsvärld.
Landet och naturbruket kan aldrig vinna genom politiken. Enda sättet att få behålla sin livsstil är att få gehör för att krympa politikens makt över naturbruket. Och det är ett önskemål som det inte borde vara så svårt att få gehör för, eftersom det skulle ligga i linje med tidens starkt individualistiska megatrend – dvs. bort från det kollektivistiska. När vi nu ska ta eget ansvar över våra pensioner verkar det rimligt att också få större frihet att bruka sina naturresurser.
Det var en strålande fortsättning på mitt resonemang. Önskar att jag hade kommit på det själv!
Hm, anar jag en anknytning till den nyligen redovisade utredningen om allemansrätten i ovanstående rader? Den tycks ju i alla fall mer tillfredsställa stadsbornas önskemål än den markägande landsbygdsbefolkningens önskemål. Hoppas att Mats vässar sin penna och kommenterar den utredningen i sin blogg.
/Niklas
Niklas, den utredningen har jag faktiskt missat. Jag har sökt på regering och riksdagens hemsidor, men inte hittat något om detta. Du får gärna skicka en länk så ska jag se om det är värt en kommentar.
Här kommer länken http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Friluftsliv/Allemansratten/Arbete-med-Allemansratten/Allemansratten-och-dess-framtid/ http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Om-Naturvardsverket/Vara-publikationer/ISBN1/6400/978-91-620-6470-9/ och http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620-6470-9.pdf
/Niklas
Tack!
Jo, jag hittade den på NNV, håller på och läser, bloginlägg kommer, lita på det.
”Enda sättet att få behålla sin livsstil är att få gehör för att krympa politikens makt över naturbruket”. Inget ont om Erlandsson me en enkel fråga. Är det
den slags associationer Du får när du ser honom i profil på ett officiellt fotografi?
Krympa deras så kallade ”makt” kan man bara gör genom att förhindra dom att spendera ”andras” pengar.
Hm. Alltså… när jag skaffade mig dator levde jag i tron att det inte fanns några andra som tänkte i mina banor i lantbrukssverige. Men så upptäckte jag att det fanns åtminstone två: Samuel af Ugglas och handär ledarskribenten på Lantbrukets Affärer. Och enligt LA är ju Erlandsson den bäste jordbruksminister vi någonsin haft… Det konstiga är bara att jag ibland låter mig skjutsas av en busschaufför som är misstänkt lik Eskil Erlandsson, och i våras såg jag honom röja undan buskar i stadsparken… han är ju för sjutton överallt!? Mina assossiationer till Erlandsson i profil går därför omedelbart till skämtteckningen på deGaulle, den där han håller i en telefonlur och svarar -Europa? Ja, det är jag!
Däremot är jag högst tveksam till Erlandssons syn på politik och politikens roll. Jag ser bara en kappvändare som sköter djurrättslobbyisterna tom. sämre än Annika Åhnberg. Eva Eriksson har säkert gjort ett dugligt utredningsjobb – utifrån Erlandssons instruktioner. Problemet är ju bara att det var feltänkt från början av Erlandsson. Äh… jag spårar ur… vad var frågan?
”Enda sättet att få behålla sin livsstil är att få gehör för att krympa politikens makt över naturbruket”.
Intressant slutledning, den har många med mig hävdat i minst 60 år. Jag har haft kontakt med Mikael Karlssons före detta vänner i Uppsala och det vill jag påstå, den propaganda och det gift han spridit sedan dess är inte precis uppbyggligt. Vi har politiker därefter och dom ger aldrig upp sitt patos.
Inläggen av Mats och Bjurling borde vara självklara underlag för framställning i rikstidningarna. Visst är vi glada för ”Frihetsportalen” Tack Mats.