Hur ska man styra en nation? Man styr dess byråkrati. Men hur styr man byråkratin? Greker, romare och Machiavelli har haft olika förslag, en del fortfarande gångbara. Historieundervisningen har fungerat såtillvida att många hört talas om dessa och de därför kan refereras till i debatter. Vad de flesta inte känner till är det akademiska teoretiserande som pågått under 1900-talet, ett teoretiserande som resulterat i ett antal fullskaleprov.
Sedan början av 1960-talet var det som 1968 av Dwight Waldo kom att benämnas som New Public Administration det heta nya. Det var en fortsättning på Frankfurtskolans antipositivistiska, antitekniska och antihierarkiska tankar om den traditionella byråkratin, vilken efter den vetenskapliga revolutionen och industrialismens framgång, betraktade samhället och byråkratin som en mekanism. Där byråkraterna helt enkelt var ett slags maskinister.
Med NPA skulle byråkrater och politiker hermeneutiskt känna av folkviljan och med ledning därav styra på bästa sätt. Nu fick opinionsmätningar ökat inflytande. Det blev också starten för den flora av NGOs som uppvaktar staten med sina särintressen.
Några grundelement i NPA är att byråkratin ska vara platt (ickehierarkisk) lyhörd, kundorienterad, självorganisera sina strukturförändringar, vara multidisciplinär, förstå och undvika fällorna i den dikotomi som uppstår när byråkratin både föreslår lagstiftning och senare ska implementera densamma, kommunicera nyttan av det egna arbetet till allmänheten, följa med sin tid. Åtgärder ska vara relevanta, värdebaserade, jämställda, förändringsbejakande och medmänskliga. Det inser ju alla som varit med ett tag att detta misslyckades byråkratin med fullständigt.
Så kom istället New Public Management på 70-talet och implementerades i många byråkratier på 80-talet och spreds över hela världen på 90-talet. Detta är den marknadsliknande byråkratin med uttryck som beställare – utförare, konkurrens, entreprenörskap, kostnadseffektivitet, benchmarking etc.
Nu lades stor vikt vid kvantitet, att göra mer med mindre. Många offentliga arbetsuppgifter outsourcades. Styrningen mot det allmänna bästa försvagades, ja suboptimerades, i jakten på lokal optimering av verksamheten. Outsourcingen (eller decentraliseringen) gjorde också att en central överblick gick förlorad. Lagar blev mindre viktiga för myndigheternas agerande, eftersom självsvåldigt utfärdade föreskrifter som de tyckte passade deras verksamhet tilläts övertrumfa lag och även grundlag.
Med en statlig styrningskultur som Sveriges, där ministerstyre är förbjudet blev resultatet katastrofalt. Ministern med ansvar för en myndighet vet inget om verksamheten och är förbjuden att påverka den. Tydligast har kanske Naturvårdsverkets agerande varit, där kvardröjande kultur från NPA med inflytande från NGOs, främst Naturskyddsföreningen, gjort att myndigheten kunnat utfärda den ena tokiga föreskriften efter den andra och politikerna har inte haft kraft att sätta stopp för eländet. Detta ministerfjärmande från myndigheternas verksamhet har varit skadligt på flera områden. Hjulet uppfanns många gånger om på olika håll.
Nu är vi sedan millennieskiftet redan på gång in i DEG, Digital Era Governance. Denna administrativa filosofi fokuserar på tre områden: Reintegration, tidigare outsourcade eller decentraliserade arbetsuppgifter återtas och läggs under centralt styre. Behovsprövad holism (ja, det är flum, men) handlar om att omorganisera byråkratin för att passa tydligt definierade eller identifierade kundgrupper. Samt digitalisering, allt ska skötas via datorer i nätverk. All offentlig verksamhet ska ingå i The Internet of Things och slutligen The Internet of Us. Med en slutfas i en totalitär teknokrati som exempelvis Jacob Nordangård och stiftelsen Pharos varnar för.
Ni som läst den tecknade serien Dilbert, är väl bekanta med de ständiga omorganisationernas förbannelse. När detta drabbar den centrala statsapparaten och den demokratiska politiken samtidigt blir det förödande. Det öppnar för opportunisternas seger över förnuftet, ger en snabb nedmontering av yrkesstolthet, skapar en konstlad professionalism, globaliseringen smyger in, vilket banar vägen för auktoriteternas återkomst. Allt detta medan media sviker och excellerar i okunnighet.
”Ministerfjärmande från myndigheters verksamhet” : Här lär spörsmålet om ”att skjuta på rätt pianist”, komma som ett brev på posten.
Ministrar lever i symbios med myndigheter där tyngden av ansvar för statens förehavanden finfördelas i en ”geggamoja” bestående av undantag, fria tolkningar, juridiska avvägningar, populism, och framför allt en utkomst för alla de som har att ”röra i denna kittel med geggamoja”.
Så: Vem har förtjänat ”eldgivning” från medborgarna? Ministern. politiska partier, eller tjänstehjonen.
Ingen nämnd, ingen glömd, är mitt recept på rättning i ledet.
Som jag ser det så förtjänar alla ”eldgivning från medborgarna”. Putta även in de privata fackföreningarna.
”Geggamoja” var en bra beskrivning av den offentliga verksamheten. Jag tror jag ska börja kalla offentlig verksamhet för den offentlig geggamoja. Fast bara geggamoja duger nog bra.
Eldgivningen bör drabba de formellt och reellt ansvariga, inga andra. D v s regering och riksdag plus de så kallade ”möjliggörarna”, utan vars bistånd makthavarna vore om inte helt förlorade så dock avsevärt mindre enväldiga: våra numera politiskt styrda universitet, en alltmer maktlojal och korrupt intellektuell elit och en tredje statsmakt (pressen och etermedia) som slutat granska makthavarna och i stället blivit det viktigaste redskapet i partiapparaternas gemensamma blockering av folkviljan och Sveriges förvandling till en reell diktatur.
Ledamöter i vår riksdag tillika regeringars besättning, lär så fort det osar eldgivning från folket, deklarera det omöjliga i ”ministerstyre”.
Tjänstemännen i ställning av befattningshavare för exempelvis naturvårdsverket har därmed fria händer att ”skruva” på lagstiftarens oklara ambitioner.
Allt medan våra politiska företrädarna lutar sig bekvämt tillbaka.
Däri består symbiosen, som föröder intentionerna om taget ansvar för Sveriges styre.
Instämmer till fullo.
Skämmande redovisning där alla säger sig vara utan skuld till utvecklingen då de som t.ex. f.d. landsbygdsministern Eskil Erlandsson hade ett stående svar ”jag kan ingenting göra” när vi t.ex. påtalade problemen med djurskyddsterrorn, i Sverige, eller vilka andra problem som helst, så kom detta lakoniska svar.
Ändå är han rikast i riksdagen enligt Aftonbladet den 4 juli 2017. Enligt Aftonbladet var han utöver sitt aktiekapital, även hälftenägare i en jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde på sin del med
5 975 000 kr. Att han inte hade någon inkomst på sin jordbruksfastighet tycks inte ha förvånat skribenten trots att jordbruket går så bra enligt LRF:s statistiknissar.
Trots att han inget kan göra har han tjänat stora pengar på att han ingenting kunnat göra i riksdagen eller i regeringen som han dessutom redan får pension från, fast han inget kunnat göra enligt egen utsago. När ska svenska folket få en regering och riksdag som får ta ansvar för någon annan än sig själva. När de som sitter i regeringen inte kan göra något åt djurskyddterrorn som tömt det ena djurstallet efter det andra.
Just nu pågår en ful attack på Kvarnbacka turistridningsgård med 200 islandshästar dess ägare som attackerats både av länsstyrelsen i Kalmar och Skåne när ägaren lägligt nog var på semester. Det här handlar inte om vanvård av djur det här handlar om förmodligen om ”annat”. Gå in på denna länk och ta del av ärendet.
https://forystablogg.wordpress.com/
Sist i detta inlägg kan man skriva på en protestlista mot ett omhändertagande av 200 fina islandshästar. Djurskyddsterrorn måste stoppas den har snart pågått i tre decennier utan att våra makthavare har ”kunnat” göra något åt eländet det är skandal. Som framgår av kommentarerna från de som utnyttjar dessa turisthästar, så är hästarna välskötta. Om denna verksamhet stoppas så är det en stor förlust både för de som får rida dessa fina hästar och de som kan sälja sitt hö till denne hästföretagare. Förmodligen hade dessa betes och slåttermarker växt igen för länge sedan och ägarna av de gårdarna hade fått flytta från dessa vackra områden som häst- och komularna vårdat under alla år. Som LRF:s slogan lyder ”vi får landet att växa igen” fast man tappat bort det där förargliga sista ordet som man inte vill stå för. Men nog ligger det lite i det.
Sveriges regering och riksdag, jordbruksverket, våra länsstyrelser, kort sagt de som tar betalt och ibland hotar med vite och böter för att djävlas med djurägare som försöker producera våra livsmedel.Till dem räknar jag med några få undantag större delen av vår massmedia, forskare och lärare på lantbruksuniversitetet och övrig lantbruksutbildning som låter vårt lantbruk förgås utan att ens försöka protestera. Vem tar ansvar för att våra bönder får betalt för sitt arbete? Ledningen på LRF tillsammans med massmedia har stort ansvar då de inte sett till att stoppa denna vanvård av våra djurbönder och deras djur. samtidigt som de förnekar EU:s officiella FADN-statistik som onekligen borde varit utmärkt argument för att få svenska konsumenter och deras folkvalda att förstå att det inte räcker med 22 procents kostnadstäckning i jordbruket som vi fick 2013 enligt EU-statistiken. Det är långt till full kostnadstäckning som ju bör vara 100 procent minst.
Det här blev långt men det är ett exempel på hur det går när ingen kan göra något. Inte ens skriva på en protestlista mot maktmissbruket.
Hjälp till att rädda Sveriges vackra öppna landskap och vårt jordbruk genom att skriva på denna länk. Gör det Du orkar och förstår, mer kan ingen kräva av Dig. Jag är också trött och oförstående ibland. Har Du djur själv kan du protestera utan att underteckna, det bör alla ha förståelse för när det ser ut som det gör i vårt land med militanta djurrättsaktivister och anonyma anmälningar.
Sprid gärna denna länk.
https://www.skrivunder.com/radda_kvarnbacka_islandshastar
Det får bli långt ibland! Det hade kunnat platsa som en egen artikel.
Det där är ju förfärligt! Hur kan en statstjänsteman utan lagligt stöd opåtalat få diktera verksamhetsvillkoren helt med egna infall?
… därför att de formellt ansvariga så tillåter! Det Sten-Arne, säkert med rätta, kallar djurskyddsterror är en fråga om tolkning av gällande lagstiftning. Om tjänstemän, som Mats antyder, feltolkar dessa bestämmelser ”helt med egna infall”, så är det regeringens skyldighet att påtala sådant godtycke (tidigare kallat tjänstefel) och/eller att, om så krävs, förtydliga lagtexten.
När så inte sker vilar ansvaret helt och fullt på regeringen, inte på den övernitiske (ofta kvinnliga) djurskyddsinspektören. Man kan förvisso önska att den senare har ett eget omdöme och samvete, men hen är ju i allmänhet så djupt indoktrinerad av utbildningsväsendet (även det regeringens ansvar!) att vederbörande tror sig var det godas ombud i en ond (kapitalistisk) värld.
I det aktuella fallet är det alltså en man som privat bedriver konkurrerande verksamhet. Det är oklart om och hur det eventuellt inverkar på tjänstebesluten.
Visst verkar detta vara ett solklart tjänstefel och en oförsvarlig jävssituation.
Men kvar står att ansvaret hör hemma hos vederbörandes lokala chefer och ytterst i regeringskansliet. T ex hos den förra regeringens berörda ministrar, bl a centerpartisten Eskil Erlandsson, och hans efterträdare – utsedd av samme Erlandsson i egenskap av lojal Alliansbroder och medbrottsling vid tillsättandet av dagens demokratiskt regelvidriga minoritetsregering.
Vad än Stefan och hans gäng ställer till med är ansvaret Alliansens och ingen annans. Är vi inte överens om den principiella hållningen, Mats?
Ansvaret är hela riksdagens. I synnerhet när vi har en minoritetsregering är oppositionen den starkaste vakthunden demokratin har i Sverige. Så har de inte agerat ffa pga DÖ.
Vid majoritetsregeringar är KU och i viss mån JK de starkaste vakthundarna. Det säger något om hur svag demokratin är i Sverige.
Det högsta ansvaret vilar på den samlade riksdagen. Det innebär också att de partier som inte bekvämar sig att störa ordningen har ett ansvar för hur uppdraget sköts. Partierna kan ibland (ofta) anses utöva otillbörlig påverkan på de folkvalda.
Det måste alltså till både tillnyktring i partiväsendet och ökad konkurrens om väljarna.
Men missade du kärnan? Att det var Alliansen som agerade i strid med grundlagens majoritetsprincip när man tillsatte/släppte fram en vänsterregering 2014? Och därför kan hållas ansvariga för allt regeringen Löfven har ställt med under denna illegitima regeringstid.
Och allt detta bara för att Allianspartierna vägrade tala med ombuden för 15 procent av väljarkåren samt berövat dessa medborgare sitt rättmätiga inflytande.
Sådana diktatorsfasoner borde betyda slutet för dagens borgerliga partier och öppna dörren för helt nya och sant liberalkonservativa uppstickare.
I så fall kan demokratin återuppväckas från det döda. Landsförrädarna (jo det kan man faktiskt kalla Reinfeldt & Co) kommer förstås att gå fria från rättsligt efterspel men att förlora makt och status är kanske ett väl så hårt straff.
Jag ser det mer som desertörsfasoner än diktatorsfasoner.
Därmed är det Stefan Löfvén, som fått det formella förtroendet från riksdagen, som är ansvarig för vad regeringen tar sig för.
Man kan klandra Alliansen för både vad den gör och inte gör. Men man kan inte klandra den för vad andra gör. Underlåtelsesynden måste vara mindre än agerandesynden
Nja, nu tycker jag nog att du duckar i kärnfrågan om Alliansens skuldkonto. För visst kan man klandra den för att i praktiken ha utsett Löfven till statsminister, emot alla demokratiska principer. Därmed har Batra & Co ett huvudansvar för vad denna babyregering har gjort eller försummat att göra. Utan Alliansens nej till att regera hade dessa beslut aldrig fattats. Är vi verkligen oense på den punkten?
Ja, vi är tydligen oense.
Regering och folkvalda kan ”åderlåta” verksamhet i statens regi med minskade anslag och medel tilldelade myndighetens verksamhet. Detta torde vara enda sättet att undgå ”ministerstyre” och samtidigt lyckas ”bli av med” exempelvis terroriserande handläggare på länsstyrelsens djurskyddsenheter.
Sedan är det bara att ”ta itu” med moralpredikanter som sysslar med dylik terror på ideell basis.
De är relativt få, de flesta NGOs har feta bidrag från staten för sin omstörtande verksamhet.
Men att betala för sock puppets som drar väljare till det egna partiet är ju en del av den moderna politiken, vilket framgår av artikeln ovan. Jag har också skrivit om det tidigare.
Visst, bestickning och röstköp är vanligt förekommande, men det oskicket bör väl ifrågasättas, inte avfärdas som en oundviklig del av den ”moderna politiken”. En sådan generalisering, att betrakta korruption via bidrag till ”sock puppets” som något modernt och därmed (i varje fall underförstått) acceptabelt, är svårt att motivera. Låt vara att jag i din korta replik tycker mig ana en ironisk underton, som kanske inte är uppenbar för alla. En sådan svart humor speglar ju ofta en frustration över sakernas eländiga tillstånd. Så även i detta fall, förmodar jag.
Nej, det var inte en ironiskt underton, det var ett förtydligande av syftet med hela artikeln. Att förtydliga och fördöma strömningar i demokratin som är förkastliga för att de ytterst bidrar till att korrumpera och fördärva folkets demokrati, om ett sådant lätt flumigt utryck kan tillåtas.
Vi menade tydligen samma sak, men dina ordval gav ett motsatt intryck, därav mina undringar.
Spaltutrymmet tog slut i replikväxlingen om Alliansens ansvar för konsekvenserna av DÖ-beslutet, d v s tillsättandet av en minoritetsregering, d v s ministären Löfven, i strid med grundlagen och definitivt dess andemening. Eftersom du och jag så sällan är oense vill jag gärna veta mer om hur du tänker.
I din näst sista replik kallade du nejet till att regera på det sätt grundlagen föreskriver för en underlåtelsesynd och hävdade att en sådan är mindre allvarlig än en agerandesynd. Det är den logiken jag inte förstår. För att underlåta att agera är ju också ett agerande. Bedömningen bör i båda fallen bli densamma, speciellt i ett fall som detta när det uteblivna agerandet innebär att demokratin sätts ur spel. En parallell är när någon underlåter att ingripa för att förhindra ett brott och då kan dömas till högst två fängelse (BrB 23:6).
Det är skäligen enkelt. När man underlåter att göra något är man passiv, gör inte det man möjligen borde eller kunnat göra. När man gör något aktivt har alltid passerat valet mellan att inget göra och att göra något.
Mord kan ge livstidsfängelse. Det är ett aktivt val att begå mord. Att hindra någon från att begå mord är en underlåtenhetssynd och kan tydligen enligt ditt inlägg ge två års fängelse. Underlåtelsesynden är alltså inte lika klandervärd och bär följaktligen inte samma straff.
Nej så enkelt är det verkligen inte.
Att vägra bilda den regering som enligt grundlagen borde ha bildats 2014 var ingalunda en passiv handling utan i högsta grad en aktiv sådan. De aktiva momenten är dels det beramade DÖ-beslutet fattat i ett väldigt aktivt samråd med Löfvens parti. En veritabel statskupp som innebar en ändring av grundlagens regel om att en statsminister skall ha stöd av en majoritet i riksdagen.
Aktivare än så kan det knappast bli. Alliansen tvingade fram en vänsterregering, det går inte att förneka. Du undviker att kommentera detta faktum och hänger fast vid den ohållbara tesen om smärre underlåtenhetssynder.
Och allvarligare än så kan sammanhanget inte vara. Redan före DÖ var ju demokratin rejält deformerad. Nu blev den upphävd även formellt – medan DÖ-beslutet i sin tur formellt är upphävt men i realiteten fortsätter att gälla. Ren anarki i Alliansens regi! Jag fortsätter att förvånas över att du vill tona ner detta flagranta svek mot demokratin och mot väljarna, framför allt de egna.
Vi har helt enkelt haft olika perspektiv på saken. Leif GW lär oss att motivet är oväsentligt, det är gärningen som räknas.
Medan däremot Silbersky menar att motivet, uppsåtet är avgörande för vilket straff som skall utdömas.
Jag har hela tiden haft perspektivet att Alliansen av bekvämlighet, utan insikt om konsekvenserna, avstått från taburetterna. Det skulle kunna jämföras med en olycka eller ett icke avsiktligt vållande.
Men du tycks mena att Alliansen insett eller åtminstone bort inse att de mördade den svenska demokratin. Därför skall de dömas för mord eller dråp.
I det senare fallet är ett lämpligt straff livstids bannlysning, både för respektive partier och för personerna, från all svensk politik. Det kan vi enas om. Men jag har alltså inte haft det perspektivet klart för mig tidigare.
Kan vi inför en domstol presentera tillräckliga bevis för uppsåtsrekvisitet? Alltså att de förstod eller borde förstått att de var i färd med att ta livet av svensk demokrati?
Den ”fiktiva” domstolen du refererar till, kommer väl med största sannolikhet åläggas att pröva huruvida de på anklagandes bänk är tillräkneliga.
Mycket troligt att följden blir behandling på någon ”resort” med behagligare klimat.
Relativt ”riskfritt” med andra ord.
Livstids bannlysning – nu blev du tydligare! Tack för det. Även ditt avslutande frågetecken borde vi kunna enas om att besvara med ett rungande JA! Reinfeldt och Batra har varit fullt medvetna om att de ”tar livet av svensk demokrati”. Men deras godhetshyckleri har tillåtits döva deras eventuella samveten.
Men har till yttermera visso tagit död även på den interna demokratin. Partipiskans flitiga vinande över de få ifrågasättarna är väl dokumenterad (men viner förvisso även i Löfvens parti). Och den konservativa pressen har varit anmärkningsvärt tystlåten, mer räddhågat hukande än rakryggat kritiska, inte minst vad gäller den förödande klimatpolitiken.
Det enda positiva i detta moderata sönderfall är att partiets väljare röstat med fötterna genom att i drivor gå över till SD. Men inte ens denna övertydliga vink verkar räcka för att få Batra och hennes nygamla bunkergäng att på allvar besinna sig. Nu har hon ju dessutom fått sällskap av en ännu värre tungomålstalare, Annie Lööf.
Den fråga som måste ställas är om något av dagens fyra förment borgerliga partier överlever DÖ-katastrofen och dess ännu bedrövligare efterspel. I en tid när gamla Sovjet, Marx och socialismen gått i graven är det alltså de borgerliga partierna som gör bort sig och hotas av utplåning.
Manegen är sannerligen väl krattad för liberalkonservativa uppstickare som Medborgerlig Samling. Hög tid att granska dess agenda.