Det går an att i Sverige kritisera kapitalismen, kommunismen, korporativismen, konsumismen eller någon annan –ism, vilken som helst. Men om du dristar dig till att kritisera den rådande ordningen utifrån det stöd du fått för din kritik av någon –ism, då blir det annat ljud i skällan.
Man får applåder av svenskt näringsliv om man kräver mer frihet, bättre marknadsekonomi, försvarar kapitalismen etcetera. Men om man kritiserar deras sätt att tränga ut företag från marknaden, deras sätt att minimera konkurrensen, deras sätt att kräva upphandlingsregler som gynnar medlemsföretagen. Då får man mothugg. Då är deras monopol mer värt, även för samhället hävdar de, än priniciper om fri konkurrens.
Man får applåder av fackföreningsrörelsen om man kräver fler i arbete, enklare att komma in på arbetsmarknaden etcetera. Men om man kritiserar deras sätt att monopolisera arbetskraftsutbudet, deras rätt att kräva kollektivavtal, deras myndighetsliknande sätt att administrera behörigheter, då får man mothugg. Då är deras monopol mer värt än demokratiska principer och medborgerliga fri- och rättigheter.
Den svenska modellen, där man låtsas att två parter som representerar var sitt särintresse representerar allas intresse, får inte ifrågasättas. Politiskt beslutade minimilöner, myndighetsgivna och kontrollerade behörigheter, fri konkurrens, fri avtalsrätt med mera, det är inget för svenskarna. Det är inget som svenska företag och anställda skulle kunna tänkas klara av.
Saltsjöbadsandan har upphöjts till rikslikare i undervisning på alla nivåer och i media. Att det i princip är en överenskommelse mellan två gäng som lika gärna kunnat vara maffiafamiljer och sätter nationell lag på undantag, är inget som bekymrar. Den som, med åberopande av mänsliga fri- och rättigheter som de formulerats i högtidliga traktater, vill gå sin egen väg, kommer att finna att han placerat sig mellan en klippa och ett hårt ställe. För att direktöversätta ett populärt amerikanskt uttryck.
Det finns heller inget stöd att få från den stat som ska bevaka alla medborgares skydd, lika värde och rätt. För det är så obekvämt att jobba för rättvisa. Det är mycket enklare att överlåta det till dem som vill ta på sig beskyddarrollen.
Svenskarna saknar fortfarande i hög utsträckning televerksmonopolet, postmonopolet och apoteksmonpolet. En majoritet är för att behålla alkoholmonopolet. Den sista sovjetstaten har inte fallit ännu.