Miljörörelsen är vanligtvis full av vördnad för så kallade ursprungsbefolkningar och deras nära förhållande till naturen. Man är till och med överseende med den annars så upprörande säljakten, bara jägaren har rätt etnisk bakgrund. Vit medelålders man är en styggelse.
Nu har inuiter i Kanada börjat klaga på att det finns för mycket isbjörn. De vill ha större kvoter. Isbjörnarna äter för mycket säl och ibland även vildren. Dessutom är de otrevliga att möta oväntat på land om sommaren.
Men miljörörelsen försöker tysta de vanligtvis hyllade ursprungsfolken. Deras observationer är inte vetenskapliga, inget värda. Helt plötsligt är deras omhuldade närhet och samklang med naturen inget värt.
Chefen för Nunavuts Wildlife Management, Drikus Gissing, hävdar att isbjörnspopulationen i Kanada nu är uppe i cirka 25000 djur och utgör ett problem. WWF och PBSG (Polar Bear Specialist Group) hävdar att det endast finns 20-25000 isbjörnar i hela världen. Läget är naturligtvis mycket allvarligt för arten. Miljörörelsen och artspecifika forskningsorganisationer har naturligtvis inget personligt ekonomiskt intresse av att bidragsgivarna ska bibringas uppfattningen att deras affischdjur är starkt hotade. De har ju sina löner ändå från, från… Ja, var får de sina löner ifrån tro? Och pengar till att flyga helikopter kors och tvärs för att räkna isbjörnar?
Hur som helst betalar de inte själva för sin lekstuga. Är det inte bidrag så är det skattepengar som går till att knäppa lokalbefolkningen på näsan och hävda att den kunskap, de behov och intressen som finns på plats inte är något värt. Förakt för såväl demokratiska principer som för sina medmänniskor, är den rätta benämningen på denna verksamhet. Inte alls olikt vargodlingen i Sverige.
WWF startades av idealister. Många som verkar inom WWF är säkert fortfarande idealister. Men organisationen har vuxit sig så stor att den tagits över av effektiva tjänstemän. Det är nu ett globalt företag med 5000 anställda i 30 länder och verksamhet i över 100. Omsättningen 2010 var närmare 4 miljarder kronor, allt privata gåvor och anslag av skattepengar. Bidragsgivarna har inga demokratiska rättigheter.
Cheferna i USA och Kanada har högre löner än ländernas presidenter !
I Sverige är mer än 70 anställda.
Rent affärsmässigt tycks ledarna har insett att de privata bidragen och de offentliga anslagen blir fler ju mer man kan skrämma allmänhet och politiker.
Utvecklingen av Greenpeace torde vara ganska lika, men det är ett privat företag, vars bokföring inte är offentlig. Som bekant har man resurser att skaffa stora oceangående fartyg. En av grundarna har lämnat med hänvisning till att han inte kan tolerera etiken inom verksamheten, där lagar inte uppfattas som hinder för det man vill göra.
WWF driver en kampanj för att rädda isbjörnarna: Adoptera en isbjörn. Vid förfrågan på kontoret i England vad man gör för den adopterade isbjörnen, är de ansvariga alltid någon annanstans. Lika lite vill de svara på vad pengarna hittills använts till.
Man kan ju fråga sig vad som är möjligt. Att lägga ut mat till en grupp isbjörnar provades för ett par decennier sedan. Efteråt överlevde färre av den hjälpta gruppen än av de som inte hjälptes. De hjälpta vandes av med att jaga själva och följde inte med iskantens vandring över havet. Sådan hjälp är alltså förödande.
Pengarna har nog gått till flygningar och annat sådant, som man kan skriva larmrapporter om. Så utnyttjar man också sina positioner inom IPCC. Av dess rapporter är en funktionär, avlönad eller arvoderad av WWF eller Greepeace, huvudförfattare eller medförfattare i mer än 60 % av antalet. Det har resulterat i att rena broschyrtexter placerats som ”rapport” i IPCC:s stora rapportsamling. I realiteten styrs IPCC av dessa företag.
Båda företagens ledare tycks agera som om deras jobb hänger på att klimathotet hålls vid liv.
Mycket god redovisning, Errbe, av hur det ekonomiska intresset bakom klimathotet ser ut. Sedan finns det många andra (vested interrests) ekonomiska intressen i tillverkande företag, konsulter och tjänsteföretag, certifieringsinstitut, myndigheter och politiker som alla har dels sin egen lön, men även sitt företags vinst och framtida utveckling beroende på att klimathotet fortsatt uppfattas som ett tilltagande hot.