Alarmister är klassiska idealister, romantiker, antimaterialister, som likt sina romantiska företrädare anser att vår bästa tid har varit. Det är samma sorts människor som i religiös naivitet tror på en svunnen paradisisk tillvaro innan syndafallet. Guldålder, silvertid, bronsålder, järnålder, kolålder, oljeepok. Nu står vi åter vid katastrofens rand. Domedagen väntar. Med sina koldioxidbesvärjelser tror de sig kunna rädda oss. Men chansen till räddning finns endast nu och den återkommer aldrig (nu igen, suck!). Därför måste vi absolut vidta alla åtgärder precis så som de dikterar.
Hållbar utveckling tolkas av många som ett uppdrag för mänskligheten att bibehålla ett status quo i naturen. Nu är saken den att naturen är ständigt föränderlig. Det betyder att människan för att bibehålla det önskade status quo skulle tvingas till allt mer konstlade och för människan negativa, icke hållbara, icke utvecklande, strategier. Sådan politik och samhällsstyrning kräver centralplanering. Det är också det som förordas av dem som tjatar mest om hållbar utveckling. För att de ska kunna fortsätta drömma. Tror de.
Någonting är ruttet med klimatet. Ur led är gasen. Oh! Bittra öde vi materialister tvingas fördraga, att ta till orda mot ett hav av inbilskt kval och göra slut på dem med ens.