I Värmland har det förekommit några uppmärksammade fall av omhändertagande av djur (nöt) sedan ansvaret för djurskyddstillsynen flyttades från kommunerna till länsstyrelsen. I det ena fallet var det en besättning där en skilsmässa gjorde skötseln övermäktig för den kvarvarande parten. Denne sålde djuren till en granne som inte heller orkade och i sin tur sålde djuren till en tredje person. Alla inblandade i detta verkar har varit kunniga djurmänniskor som försökt hjälpa en medmänniska och förhindra att ett stort värde går till spillo i forcerad slakt. Den siste ägaren fick inte ens chansen, för då var myndigheterna på bettet och högg till med tvångsomhändertagande. Kostnaderna för detta hade myndigheten dock ingen koll på och inget ansvar för. Så det hela slutade med en nota till den stackars djurägaren som vida översteg de omhändertagna djurens värde. Det hade varit billigare med omedelbar nödslakt för hela besättningen.
Det andra fallet är en djurägare som var medveten om sitt tillkortakommande och begärde hjälp från en husdjursrådgivare. I samma stund som de sitter på gården och planerar åtgärder kommer statens våldsmonopol och slår till med full kraft. Ingen pardon. Astrid har skrivit mer om dessa och andra fall, kolla på blogroll här till höger.
När staten planterar ut varg, och flyttar omkring dem efter eget tycke, utan hänsyn till djurägare som försöker bedriva seriös och affärsmässig verksamhet, då rycker inte djurtillsynet ut och påtalar för staten att dess agerande förorsakar lidande för tamdjur. Det är till på köpet andras djur och ekonomi som blir lidande. Då är husdjurens väl och ve underordnat statens dogmatiska självgodhet.
Samtidigt pågår för fullt en debatt om vanvårdade barn. Det finns barn som föräldrarna inte klarar av och barn som inte ens har några föräldrar att lita till. Dessa hjälpbehövande barn blir omhändertagna av samhället. Nej, nödslakt är inget alternativ här. De placeras på vårdhem eller hos fosterföräldrar. Några av dessa placeringar är inte av tillfredsställande kvalitet.
I dessa ärenden är det kommunerna som beslutar om omhändertagande och även utövar grundläggande tillsyn. Eftersom kommunerna endast i undantagsfall har egen omsorgsverksamhet av den typ det här är fråga om upphandlas tjänsten på marknaden. Ofta anses det välgörande för de unga att vårdas i en annan kommun, så att de inte längre kan umgås i samma kretsar där problemen uppstod.
Detta gör dock att ansvarig kommun i princip inte har någon möjlighet att utöva tillsyn över verksamheten för att säkerställa lagstadgad och avtalad kvalitet. Men det är värre än så. Skulle en kommun vid tillsyn uppdaga missförhållanden i vården, har de mycket begränsade möjligheter att omgående avbryta vården och omplacera barnet till någon bättre vårdgivare. För kommunens egen ekonomi och arbetsbelastning är det lugnast om inga missförhållanden uppdagas.
I konklusion, ett vanvårdat djur erhåller av samhället ett slags medborgerlig status, där staten tar ansvar för att vanvården upphör. Men ett vanvårdat barn blir sin medborgerliga status förlustig och reduceras till en pjäs att flyttas runt till lägsta kostnad. Den vanvårdande djurägaren förlorar vanligen sitt levebröd, men den vanvårdande ungdomsvårdaren kan allt för ofta ta emot nya ungdomar, eller starta om verksamheten på ny ort. Något har gåt snett i våra offentliga prioriteringar.
Man kan väl bara instämma.