Träsktalibaner på spaning

I Skogsaktuellt nr 7, 28 augusti har man tema mark och vatten. Men man verkar inte kunna göra en analys av de synpunkter olika experter för fram. En av de saker man skriver om är DiVa, den forskningsrapport som tittat på miljöeffekter av dikesrensning i skogen. Rapporten försöker så inlindat man kan, erkänna att man inte begriper mer nu än innan försöket.

Resultaten spretar nämligen så att inga generella slutsatser går att dra, mer än att jo det kan påverka kortsiktigt, men långsiktigt vet vi ingenting. Det är främst bottenafaunan i dikena man säger sig intresserat sig för. Konstaterandet att den bottenfaunan grävs bort vid rensningen hade de kunnat fråga mig om. Hade blivit billigare. För säkerhets skull vill man dock påbjuda försiktighet med att rensa befintliga diken.

Men vänta nu! Dikena finns där redan av en anledning, nämligen för att leda bort vatten. Diken är inte till för att hysa en vattenlevande bottenfauna. Tvärtom, en riklig bottenfauna verkar förmodligen kontraproduktivt mot dikets avsikt. Den skiten, bottenfaunan ska bort när man rensar ett dike!

Märkligt nog har man dessutom mätt andra saker än bottenfaunan (om nu den var så viktig att studera), alltså gjort annat än att räkna småkryp. Man har mätt kvicksilverhalter och slamförekomster. Man har helt enkelt letat efter något att skrämmas med. På en mark fanns kvicksilver, ett grundämne som förekommer naturligt i marken. En kort tid under själva dikningen flyttade sig kvicksilvret lite på sig, men inte mer. Slam rördes också upp och fördes nedströms. Om det senare skulle sköljas bort och fastna i slamfickor vid djuphålor och blankvatten eller om det permanent skulle täcka nedströms vattendrag i sin helhet kunde man inte bestämma sig för. De hade visserligen gjort en inventering innan rensningarna och konstaterat att det fanns blandade bottnar, både med och utan slam. De tycks inte ha fått någon ledtråd av att när dikena en gång grävdes bör de ha släppt ifrån sig mer kvicksilver och slam än vad en enkel rensing åstadkommer. Logiskt sett bör därför nedströms vattendrag relativt snart återfå samma beskaffenhet som innan rensningen.

I en annan artikel i samma temanummer är det någon som ondgör sig över körskadorna i skogen. De blir bara värre och värre. Samtidigt blir marken blötare och blötare för att det dikas för lite och dikena underhålls för dåligt. Men ingen tycks göra kopplingen blöt mark – större körskador!

Ytterligare en förstå-sig-påare ifrågasätter om skogsdikning verkligen är bra för skogen. Den kanske inte växer optimalt på dränerad mark? Ingen, säger ingen, av vare sig journalister eller intervjuade ställer sig frågan om markägaren ska ha något att säga till om! Alla förutsätter att skogen ska skötas efter önskemål som andra än ägaren ställer upp. Det kan vara högsta råvaruproduktion till industrin till lägsta pris, det kan var våtmarksintrinsikalism, det kan vara rekreationsnäring eller något fjärde eller femte mål som bör vara vägledande. Ingen inser att markägaren rimligen bör få göra som denne själv önskar med sin mark, om så bara för att behaga sina egna intressen!

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Träsktalibaner på spaning

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Hur gick det till när Göran Persson, f.d. försteminister skänkte 80.000 ha av Sveaskogs skogsinnehav till lekstugan på det så kallade ”naturvårdsverket”?

  2. Errbe skriver:

    Briljant Mats !

    Kallar man sig bara ”forskare” får man vara hur korkad som helst.

Kommentarer inaktiverade.