Marken hör ju till oss alla
Med strandskydd (som inte är något strandskydd motiverat av något verkligt problem och följaktligen inte ger någon verklig lösning på något problem) och allemansrätten påbörjade Sverige en resa mot avgrunden. Alla fastighetsägare i riket blev rättslösa, i synnerhet de på landsbygden (och då menar jag inte bara jord- och skogsbruksägare, utan även ägare av fritidshus, villor, båthus, bryggor och butiker).
Men väldigt få märker av det varje år, kanske något tusental spridda över hela landet. För normalt märker man inget förrän man önskar göra någon förändring. Ägarbyte, förändring av byggnaden eller förändring av verksamheten, då slår byråkratins alla paragrafer till med full kraft. Många fastighetsägare ger upp eller lägger bara av. Verksamhet stagnerar eller uteblir helt.
Året därpå är det åter något litet antal, men andra som drabbas. De har ingen hjälp att vänta från dem som redan drabbats, ty de sitter upp över öronen i pappersexercis och dyra kostnader. De har ingen hjälp att vänta från dem som ännu inte drabbats, ty de är inte medvetena om problemen, (de tror att de äger sin fastighet inkluderande förfogande- och bestämmanderätt över den).
Vår svenska natur prisas av politiker, romantiserande och nostalgiska NGOs samt storstadsbaserade massmedia. Däri ligger problemet, föreställningen att naturen var den än står att finna, på något mystiskt (eller självklart) sätt är allmän egendom, att utnyttjas av envar som denne finner gott. Lagen, staten, dess myndigheter, tjänstemän och politiker, känner inte till någon äganderätt. De känner inte någon begränsning av vad de kan ta för sig av andras egendom. Då har jag ännu inte nämnt något om beskattning eller brukningsföreskrifter för jord och skog.
Rättsstatens förfall i Sverige sjunger nu på sista versen. Likt Fredmans epistel No 48, sista versen, sista två raderna.
Maka åt dig Norström! Frun
Hör ju til oss alla.
När skökor och prostitution nämns i andra sammanhang beskrivs det som ett socialt problem, en skam för hela samhället att vissa utnyttjas så skändligt. Men när markägarna och deras mark skamlöst utnyttjas av såväl allmänhet som myndigheter, då framhålls det som något extra fint med Sverige och svensk lagstiftning. Kan förfallet beskrivas tydligare?
Klockrent!
Det är en mästerlig redogörelse Mats. Kort och konsist, socialisterna har tagit sina supporters som gisslan för att skjuta fram sin positioner och nu återstår endast en tillintetgjord spillra av den fastighetsägande befolkningen som drabbas av ”småpåvarnas tyranni” medan de verkliga marodörerna är oåtkomliga i inglasade betongghetton i storstaden Stockholm!
Detta är också som Karl Hedin framhåller i samband med vargfrågan en kollision mellan en produktionskultur (på landsbygden) och konsumptionskultur (i staden). Då landsbygdens folk blir allt färre och dess röst svagare och då stadsborna har kommit allt längre ifrån sina rötter minskar förståelsen för landsbygden.
Här är ett annat försök att angripa äganderätten
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=5912440 och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=5914504
Vem får stå för kostnaden av en ny vägbom/nytt lås om räddningstjänst och/eller ambulans skulle ha sönder det gamla låset/vägbommen i samband med utryckning, markägaren, räddningstjänsten eller den skadade?
F.ö. är det väl ingen vågad gissning att det finns en hel del nycklar till s.k. Sverige-lås på vift bland miljöterrorister och ”vanliga” kriminella, varför ett Sverige-lås knappast lär skydda markägaren från ovälkommen påhälsning.