Om beskattnings effektivitet och rättvisa skriver Buchanan följande:
Om politiska beslut fattas av lagstiftande majoriteter, kommer en konstitutionell begränsning som kräver generalitet vid beskattning att vara ekonomiskt effektiv. Utan en sådan begränsning kommer majoriteter tendera att påtvinga särskiljande höga skatter på medlemmar i politiska minoriteter.
Tydligen inte bara det. Vi har under senaste året fått bevittna hur skattemyndigheten under Obama systematiskt vägrat skatteavdrag för gåvor till ”charities” för kända republikaner eller till vad som uppfattats som konservativa mottagare, men frikostigt släppt igenom avdrag från demokrater och till vad som anses vara progressiva mottagare. Alltså ett aktivt och selektivt utövande lagtolkningen och därigenom i förlängningen en diskriminerande användning av statens våldsmonopol.
Buchanan fortsätter med att kritisera sina kollegor som han kallar för ”normativa ekonomer”, alltså sådana som är rådgivare och regelmakare i politiken. Han skriver: Trots den varning Wicksell (1896) gav oss för ett sekel sedan, fortsätter normativa ekonomer med att erbjuda råd som om stater, eller kollektiva aktörer, är monolitiska, allsmäktiga samt godhjärtade.
Han är mycket kritisk mot alla normativa ansatser, eftersom de alltid tycks kunna formas till att passa det politiska utfall som makthavaren önskar. Normativa beskattningsteorier kan således användas för att motivera progressiva skatter, för att fördela skattebördan ”rättvist”. Detta synsätt utgår från den numera övergivna utilitaristiska teorin om att minimera den sammanlagda kollektiva bördan, vad nu det egentligen betyder?
Normativ skatteteori kan också användas för att via punktskatter styra konsumtionsmönster till de önskvärda, för folkhälsan eller statskassans bästa. Ett speciellt område är när normativa teorier används för att krama ur mesta möjliga skatt ur folket. Då gör man ett slags infinitesimalkalkyl för att finna den punkt där folket inte orkar efterfråga mer välfärd för att de helt enkelt inte orkar betala mer skatt.
Buchanan förtydligar sig igen: Majoritetsstyre är vad det låter: styre genom en koalition som representerar majoriteten. Och detta faktum i sig garanterar att diskriminering, om detta inte förhindras konstitutionellt, kommer att äga rum mellan de personer som ingår i den styrande koalitionen och de som inte gör det.
Efter långa utläggningar om majoriteters sammansättningar och preferenser kommer Buchanan slutligen fram till att den enda beskattningsmodell som rimligen kan betraktas som generell är platt skatt. Han är noga med att poängtera att det då måste vara en väl definierad skattekälla och gälla alla, utan undantag, avdrag eller dispenser. Denna strikta regel gäller oavsett om skattekällan är inkomst- eller varuskatt, men man kan ha olika skattesatser för inkomster respektive varor.
Detta hindrar på inte sätt att staten spenderar pengarna på olika grupper via transfereringar. Med andra ord bestämmer inte denna modell hur socialpolitik eller annat ska utformas. Den gör det endast enkelt, förutsägbart och rättvist vid beskattningen.