Jordbruksverket har beställt två studier om maktförhållandet mellan stad och land. Båda finns att ladda ner här. I morgon kommer en titt på Aline Kärrbäcks C-uppsats om Diskursiva hierarkier. Idag avhandlas rapporten om Urbant tolkningsföreträde av Maria Rönnblom, Umeå universitet centrum för genusstudier. Det låter kanske helknäppt och vissa stolpskott finns i rapporten, men det har varit intressant att läsa vad Rönnblom skrivit och hur hon tänkt. Här följer en kort redogörelse för rapporten, med kommentarer. Hon har läst in sig på tre tidigare dokument och bildat sin uppfattning utifrån den läsningen. Citat i kursiv.
Inledning – att analysera makt
Exempelvis betraktar jag inte landsbygden som något som ”finns” utan något som ”görs”. I talet om landsbygden, i olika typer av policies och insatser för landsbygden, skapas också densamma. Landsbygden fylls med ett visst innehåll som gör vissa handlingar och prioriteringar möjliga medan andra blir omöjliga.
Detta är alltså hur man ser på världen med konstruktivismens glasögon på sig.
Det betyder varken att stadsbor förtrycker landsbygdbor eller att enskilda män medvetet förtrycker kvinnor, utan att vårt samhälle präglas av maktordningar som ger vissa effekter och där vissa positioner vidmakthålls på andras bekostnad, oavsett om detta är medvetet eller inte.
Notera den kollektiva ansatsen.
Den nationella innovationsstrategin
Det är inget formellt dokument i betydelsen regeringsdokument eller liknande utan är en skrift från Näringsdepartementet.
Här börjar hon notera en viktig observation.
Sveriges regioner utvecklar sin innovationskraft utifrån sina olika förutsättningar
”… Sveriges unika naturmiljö med allemansrätten medför goda möjligheter till naturturism och utveckling av sysselsättning i landsbygderna.”
Ett citat från innovationsstrategin som tydligt visar att statens tjänstemän och utredare inte gärna håller äganderätten i helgd. Det är med bland annat allemansrätten som staden och staten ska utveckla de verksamheter på landsbygden som staden och staten anser åtråvärda.
När det gäller målet om företag och organisationer i världsklass är de företag som nämns i relation till landsbygden nya företag inom jakt, turism och upplevelseområdet. Detta ger en bild av en landsbygd som ska transformeras men samtidigt hålla sig inom de ramar som traditionellt förknippas med landsbygden.
Även här är det service till staden som är normen, har utvecklingspotential, men Rönnblom missar att påpeka det.
Något som också är intressant att notera är att de subjekt som lyfts fram i strategin är enskilda individer (anställda, ledare, konsumenter), företag, universitet och statliga stödstrukturer. Det är framför allt individer som ska göras – eller rättare sagt ges utrymme att göra sig själva – mer innovativa, kreativa och entreprenöriella.
Jag har svårt att se individerna i denna uppräkning. Jag ser kollektiv, visserligen åtskilda kollektiv, men likväl kollektiv. Flera av dem har sin bas i staden och inget av dem representerar ägandet på landsbygden. Rönnbloms genus-strukturella analys ser inte detta.
Den starka betoning som finns på samverkan, dialog och lärande när det gäller innovationsstrategins genomförande gör det också svårt att tala om vissa grupper som priviligierade respektive underordnade. Det finns inga konflikter mellan grupper, eller platser för den delen.
Återigen finns inga individer. Rönnblom tror att samverkan inte kan utföras av individer och inte heller att samverkan kan ske trots olika önskemål och inriktning.
Boverkets vision för Sverige 2015
Kravet på samsyn innebär ett avskaffande av politiken, i betydelse att politik handlar om att olika krav, prioriteringar och lösningar ställs mot varandra.
Nej, kravet på samsyn, som dogm, innebär kollektivets överordning och mer specifikt det offentliga kollektivets överordning. I huvudsak stadens överordning. Detta är i allra högsta grad politik, det är planekonomisk politik. Ser inte genusvetaren det?
(Allians-)Regeringens landsbygdsstrategi
Det verkar som att vi får allt färre officiella dokument från regeringens sida, som regeringsskrivelser och DS skrivelser, medan broschyrer som Den nationella innovationsstrategin blir allt vanligare.
En mycket viktig observation som Rönnblom gör här. Staten styrs inte längre av politikerna, staten styrs av autonoma tjänstemän som bedriver politik via pamfletter och broschyrer. Borta är vetenskaplig analys, respekt för det enskilda, offentlig debatt och demokratiska beslut. Men så långt som att förtydliga detta går inte Rönnblom.
Finns en risk för att det är själva bilden av glesbygden [som] görs till det problem som ska lösas.
Medicinera symtomen, inte sjukdomen. Landsbygden ska utvecklas ”trots” sina särskildheter.
Det jag finner mest intressant i den här analysen, ett för mig delvis oväntat resultat, är hur dessa problemformuleringar så tydligt reproducerar en urban norm. Staden är inte särskild, den är allmän. Staden har den utvecklingskraft som landsbygden har brist på. Bilden av staden är framgångsrik medan landsbygderna förstås som problem. Normen, utvecklingskraften och framgången, behöver inte benämnas – den skapas genom avvikelsen. Landsbygdsstrategin utgår från en medvetenhet om landsbygdens särskildhet, samtidigt så skapas landsbygden som hjälplös och i behov av stöd. Det görs till självklart att många invånare är bättre än få. Det görs till självklart att den naturliga miljön är täthet, staden, medan landsbygdens fysiska miljö är ”speciell”.
En bra reflektion Rönnblom gör här, men varken Rönnblom eller de hon kritiserar verkar förstå vad landsbygdens särskildhet är, eller att den kan variera från ort till ort, från individ till individ. Jag gör här inget försök att se individerna i staden eller städernas särskildhet. Det känns inte som nödvändigt för denna diskurs.
”Landsbygdernas långsiktigt goda utvecklingsförutsättningar ska tas till vara på ett bättre sätt än tidigare. Detta för att bidra till sin egen och hela landets utveckling och hållbara tillväxt.”
Landsbygden är en värdefull resurs för hela landet.
Är det landsbygdens uppgift? Att vara en värdefull resurs för hela landet, det land som nu till mer än hälften är urbaniserat?
De konkreta problem som landsbygderna anses ha är en för smal näringslivsbas, för dåliga kommunikationer samt dåliga förutsättningar för att utveckla lokal och regional konkurrenskraft. De strategier som föreslås handlar främst om att landsbygden självt måste ta ett ansvar för sin egen utveckling även om man också lyfter fram statens ansvar för ett förenklat regelverk när det gäller olika stödåtgärder, samt för satsningar på kommunikationer och infrastruktur.
De problem jag och många andra landsbygdsbor ser, handlar inte om att vi inte vill ta eget, gemensamt eller enskilt ansvar. Det handlar om att vi är förbjudna att handla på eget initiativ. Rådigheten över vår egendom har tagits ifrån oss och flyttats till byråkrati i städerna.
Lite tillspetsat kan man kanske säga att dessa satsningar framför allt handlar om att förändra bilden av landsbygden, men kanske inte fungerar som stöd för landsbygdens utveckling i sig.
Åter en nykter observation.
Det jag vill lyfta fram här är att dessa lösningar kommer utifrån nödvändighet, inte valfrihet, men snarare framställs som ett val.
Helt rätt, men varför inte göra det ännu tydligare genom att beskriva hur individerna, markägarna och andra, fråntagits sin frihet och sina rättigheter? De rättigheter som traditionellt varit landsbygdens särskildhets signum.
Min poäng med den ”motläsning”, som denna form av analys också kan benämnas som, är att skrivningar kring särskildhet och särdrag riskerar att förstärka en utsatt position.
Så vi ska vara rädda för att en korrekt beskrivning av våra problem gör att någon byråkrat inser att det fortfarande finns något kvar att ta ifrån oss?
[att] Urbaniseringen konsekvent och okritiserat framstår som en positiv process.
Jo, det känner vi igen!
När maktrelationer som det urbana tolkningsföreträdet döljs i övergripande positiva skrivningar är de svåra att utmana.
De är inte svåra att utmana för att de återfinns i myndigheternas pamfletter. De är svåra att utmana för att myndigheterna fråntagit landsbygden rådigheten över sin egen situation. Visst kan man säga att den lagstiftningen skett med ett urbant tolkningsföreträde, men det är redan historia och handlar inte om det narrativ myndigheterna idag bedrar folket med.
Att politik har blivit allt mer administration och förvaltning samtidigt som människor upplever att samhället präglas av en mängd maktrelationer. Att politik handlar allt mer om individer och inte om kollektiv eller grupper i samhället samtidigt som människor ser att det har betydelse i vilken grupp de placeras eller positioneras. Det är politikens ansvar att se till att hantera dessa maktrelationer i sin politik. Därför tror jag att det urbana tolkningsföreträdet inte kan administreras bort utan måste politiseras. Ett stort antal kommuner lever med utflyttning och en åldrande befolkning. Det kan inte vara en lokalpolitisk fråga utan bör bli en fråga för den nationella politiken. Frågan om relationen mellan stad och landsbygd måste politiseras, något som jag ser som en konsekvens av benämnadets politik.
Politiken hanterar detta ansvar bäst genom att återbörda egenmakt till individerna. Så kan de själva göra upp det mesta av sina livsvillkor utan staten som förtryckande mellanhand. Men Rönnblom tycks mena att denna politisering måste utgöras av bättre centralplanering och planekonomi. Eller är det bara mitt skeptiska jag som i genusinspirerad motläsning och konstruktivism anar detta förhållningssätt till såväl samhälle som individ?
RSS – inlägg
Mats, Du är ett under som har tålamodet och energin att tvinga Dig igenom så mycket flum och intetsägande floskler på en och samma gång.
Kan det verkligen vara möjligt att man år 2014 kan stjäla skattepengar för att betala för dylikt ”skitsnack” när landet svämmas över av ”nykolonisatörer”, livsmedelsproduktionen ständigt hämmas av träsktalibanerna (miljöpartister) och vi har en regering som gör vad den kan för underminera all konstruktiv verksamhet, politikerna som har som ända mål för sin verksamhet att plundra medborgarna på deras egendom för att distribuera den bland andra.
Nu inväntar vi bara att arbetarbrigader kommenderas ut på vischan i känd Maoistisk, Stalinistisk stöpning för att plåga de som till äventyrs överlever i det rurala, bland byråkrater och rovdjur!
Jo, man får anlägga ett visst tålamod när man läser. Men det är också intressant att få en inblick i hur det kan ha gått så snett och varför de som bestämmer inte själva ser det.
Puhhh!
Det var svårsmält det här.
Den citerade texten flyter ihop till en enda sörja.
Men ett par rejäla nävar med kli kanske stabiliserar det hela.
Urk!!
Vad kli har för effekt på svårsmält föda är ju välkänt!
När man läser sådana här texter, som är ett slags metabeskrivning av verkligheten gäller att både leva sig in (för att förstå) och samtidigt hålla viss distans. Annars kan man bli sådan själv.
Så länge folk accepterar att betala skatt på inkomster på medel som man behöver för attöverleva så är man i händerna på byråkratin.
Man kan inte diskutera fram lösningar på några problem utan att kräva praktiska förändringar.
Jag har haft diskussioner om höjt grundavdrag för alla. Det borde vara runt 150 000kr per år.
Idag är det 18900kr för en låginkomsttagare på landsbygden…
Då har man inte problemformuleringsföreträde!
Men när jag påstod att denna skatteförändring var avgörande ansåg man att då skulle servicen på landet försvinna…
Så egentligen vill ingen ha någon förändring.
Låt byråkratin lösa detta och flytta till staden…
De få som vill leva på landsbygden vet vad de gör!
Ett rejält grundavdrag vore en stor reform. Förmodligen är LO de som är mest emot, men även de övriga i de dominerande korporationerna. Det skulle ju förändra alla deras positioner.
Din redovisade inställning här, att låta byråkrater och stadsfolk bestämma vad de vill och sedan högaktningsfullt strunta i deras beslut så gott det går, är en traditionell svensk hållning. Men med övervakningssamhället blir den allt mindre effektiv.
Den svenska befolkningen vill ha en förmyndare!
Ibland brukar jag byta ut nyckelord för att enklare se en struktur eller ett mönster.
Om Maria hade bytt ut ordet landsbyggd mot Afrika, stad mot väst och staten mot FN, vilket är enkelt med autokorrigering.
Så gissar jag att den autokorrigerade rapporten hade garanterat väckt en vis negativ uppmärksamhet i media, i motsats till om det handlar om vår egen landsbyggd.
Jo, i Norrbotten har även länsstyrelsens tjänstemän gjort sådana jämförelser sedan 60-talet. Man har jämfört regeringens (Stockholm) politik i Norrbotten med kolonialpolitik.