I Grekland har ett nytt sosseparti (syriza) lovat väljarna att de visst kan rösta sig till andras pengar inom demokratins regler. Så har väljarna också valt.
Nu vill de omförhandla, det vill säga sänka, sina lån. När det är gjort, med Merkels goda minne, kommer de naturligtvis att låna ännu mer för att kunna infria de kostsamma löften de avgivit.
De berömmer sig av att ha skapat demokratin och undervisat Europa om kultur i 3000 år. Men deras högkultur byggde mer på slavsamhället än på demokratin.
Ett enat Grekland har aldrig gått att styra civilt. De har bara varit en samlad högkultur när de haft militärstyre, lite tillspetsat uttryckt. Resten av tiden har grekerna flytt landet för bättre villkor på andra ställen.
I närområdet kring Medelhavet är de ökända för att inte hålla avtal. Andra folk gör hellre affär med judarna, trots bilden av snikna judar som emellanåt florerar i norra Europa. Allt detta är naturligtvis myter, fördomar och erfarenheter ihopbakat till ett. Svekdebatten har säkerligen funnits på plats sedan den trojanska hästen gavs i gåva. Eftersom det påverkar hur olika människor väljer att agera kan det vara värt att hålla i minnet.
Jo, snacka om att hålla avtal. I det här fallet att lura skjortan av den lika lättlurade som korrupta byråkratin i Bryssel, den som trots varningar från insidan svalde det grekiska siffertrixandet inför euroanslutningen. Kommissionens enda intresse har varit att öka sin egen makt och i det syftet valde man att strunta i de underordande tjänstemännens granskning. Ett fult men lönsamt dubbelspel från båda parters sida, fast hela vinsten har stannat hos den överklass som redan tidigare tagit för sig och struntat i populasen. Ränderna går visst aldrig ur. Varken i Aten eller i Bryssel.
Det är löntagarna och pensionärerna som förlorat, både i Grekland och i EU-länderna, där nu medborgarna tvingas ta hand om notan efter en grekisk konkurs eller skuldnerskrivning. Ansvaret vilar på EU:s ministerråd och framför allt på Angela Merkel, kanslern som i strid med sina väljares åsikter agerat möjliggörare. Hon har förlorat greppet, nu dessutom i valuta- och penningpolitiken, och är på väg mot ett rejält valnederlag nästa år. De tyska väljarna kommer, kan man gissa, att sakna henne lika lite som våra konservativa svenska väljare saknar svikaren Reinfeldt eller kommer att sakna blåkopian Kinnberg-Batra.
Svenskarna kommer säkert också att bidra. Vi är ju så förblindade av deras förföriskt azurblå badvatten. Bara vi får komma dit och bada, lättklädda sitta på strandfiket och ta en sallad med tomater, feta och oliver är det OK att skicka skattepengar i ett ekonomiskt slukhål.
Eller är jag för elak nu?
Jo, kanske lite orättvist. För hotellgäster får trots allt mer valuta för pengarna än vad ECB och andra bortdribblade centralbanker får för sina snart helt värdelösa grektiska obligationer. Och att skattemedel (ganska få kronor dessbättre) via skuldavskrivningen hamnar i det grekiska slukhålet kan varken turisterna eller några fria val förhindra. Så i detta fall blir det fel att skuldbelägga medelSvensson.
Men apropå en annan aktuell tråd: med beslutande folkomröstningar hade både tyska och svenska väljarna satt punkt för den lättsinniga utlåningen till Grekland och troligen också för hela EU-projektet. Reell demokrati har sina poänger.
Det var inte min mening att skuldbelägga svensken för den grekiska krisen. Däremot för att vi inte ställer högre krav på EU, med allvarligt menade hot om att lämna unionen.
I den andan kanske vi skulle ha en beslutande folkomröstning om vi ska fortsätta vara med i EU, innan varje parlamentsval.
Lite roligt var det att höra Jonas Sjöstedt sitta i morgonsoffan och fundera över vilka Syriza kan samarbeta med. Han konstaterade snabbt och möjligen lite bittert att:
-kommunisterna kan man ju inte samarbeta med, de är ju inte kloka!
Helt eniga! – om man nu bortser från att väljarna i en demokrati ytterst är ansvariga för allt vad deras valda ombud ställer till med. Var och en som röstade för EU-inträde är medskyldig till miljardförlusterna på lånen till Grekland. Givetvis också till allt annat storskaligt slöseri i EU-kommissionens fattigdomsbefrämjande regi.
Därför är det ett utmärkt förslag från din sida, att anordna beslutande folkomröstningar om EU-medlemsskapet vart fjärde år. Det skulle högst sannolikt befria oss från Bryssels valstyre redan i första ronden. Extra angeläget i ljuset av att folkomröstningen 1994 var uppenbart riggad, via en hårdvinklad s k konsekvensutredning, full av överdrivna hotbilder – precis som dagens klimatpropaganda
Men vi behöver mycket mer av direktdemokrati också i den inhemska politiken, i synnerhet i alla dessa tabufrågor som partierna vägrar att diskutera inför valen. T ex grundlagarna i allmänhet och författningsdomstolen i synnerhet, försvaret, det statliga företagsägandet inkl AP-fonderna, klimatpolitiken, asylfrågorna och biståndet.
Grundproblemet är att banker/centralbank får skapa helt nya pengar utav ingenting vid sin utlåning. Enda spärren är att inflationsmålet inom EURO-området inte får överskridas.
När Grekland införde EURON lånade europeiska centralbanken ut pengar till bankerna till en ränta på 1 % och som säkerhet skulle bankerna lämna in statliga obligationer. Detta skapade ett perverst incitament – att det lönade sig för bankerna att köpa stora mängder statliga obligationer ifrån Grekland, Spanien, Portugal etc.
Problemet är att Keynes teorier säger att ett land kan låna sig till ekonomiskt välstånd – att om både den privata- och den offentliga sektorn lånar till konsumtion, så kan välståndet stiga. I verkligheten krävs ett högt sparande och investeringar i först och främst de tidiga produktionsstegen (industriell verksamhet).