Klientsamhälle, Urbanisering, Globalisering

Postat den 2019-10-09 av Mats Jangdal

Klientsamhället är den stora statens samhälle, där skattetrycket är högt och bidragen många. Till klienterna räknas också de som avlönas i sitt arbete via skattsedeln. Det kan vara lärare, journalister och läkare. De är alla för sitt välstånd beroende av att staten betalar det åt dem. De är mer undersåtar än medborgare. Därmed är klientsamhället en farlig samhällsorganisation, ty den bär inom sig sin egen undergång.

En nackdel med klientsamhället är att det urholkar landsbygden och småstäderna, för det bidrar till urbaniseringen. Denna insikt har jag burit med mig i snart 25 år, sedan ica-handlaren i Filipstad förklarade att det viktigaste för ortens framtid är full sysselsättning. För då har folk inte tid och ork att åka in till Karlstad för att spendera sina pengar (lön) där. Pengarna blir i stor utsträckning kvar på orten och skapar fler jobb. När filipstadsborna (som exempel) blivit klienter istället för löntagare och medborgare, får de tid över för att åka in till Karlstad, där utbudet är större och i vissa fall billigare.

Efter en tid inser flera av dem dels att arbetsmarknaden utvecklats negativt i Filipstad (för att filipstadsborna gör sina inköp i Karlstad) och de sannolikt aldrig mer kommer att få jobb på hemorten. Lika bra då att flytta till Karlstad, klientbidraget följer ju med. Då slipper de resorna och kanske, kanske kan de få jobb i Karlstad, eftersom andra inflyttade klienter från hela Värmland får Karlstads arbetsmarknad att växa.

I traditionell mening har vi inte haft någon urbanisering i Sverige de senaste 40 åren. Befolkningen på landsbygden har stadigt legat vid 1,5 miljoner människor. Det är alltså inte landsbygdsborna som flyttat in till städerna. Det är rikets befolkningsökning som hamnat i städerna. Det kan man också kalla urbanisering om man vill, städerna i sig har urbaniserats.

Ett sätt att beskriva det hela är som en urbanisering av delmängder ur befolkningen. De som lämnat landsbygden (eller aldrig etablerat sig där) är barnfamiljerna och de högskoleutbildade, grovt räknat. Man kan också beskriva det som aktiviteter och arbetsplatser som urbaniserats, nämligen skolor och myndigheter. Därefter försvinner butikerna och kvar blir nästan enbart pensionärer och brukare av jord och skog. Att pytsa ut bidragsberoende migranter i landsbygdens tomma bostäder löser inget. De är snart också omlokaliserade till städerna.

Staten ålägger kommunerna, de förment självstyrande offentliga enheterna, en massa arbetsuppgifter som förstärker klientsamhället. Men staten skickar inte, i strid med gällande lag, tillräckligt med pengar för att bekosta uppdraget, verksamheten. Den blir därför underfinansierad, vilket i viss mån kompenseras i kommunerna med höjda skatter.

Situationen förvärras av att statsmedia synes ha i uppdrag att bevaka så att det kommunala självstyret inte resulterar i olika utbud av tjänster eller olika prissättning för dessa tjänster. Med uppmärksamhet på sådana olikheter, men till förebyggande av dem, rycker statens tjänstemän städslade hos länsstyrelserna ut för att granska kommunernas verksamhet och förelägga dem ditten eller datten. Allt i klientsamhällets tjänst.

Klientsamhällets administratörer och profitörer skaffar sig ständigt mer arbetsuppgifter, allt enligt Parkinsons lag. Därför bejakar de årligen migration av upp till 10 miljoner lycksökare, subversiva infiltratörer och andra över Medelhavet i undermåliga farkoster. Dessa migranter ”räddas” av ”godhetsapostlar” som utgör en ideologisk förgrening av klientsamhället. När dessa migranter fördelats till väntande klienthandläggare i hela Europa kan dessa peka på behoven av ytterligare resursförstärkning till verksamheten. Resurser som inte minst skattevägen ska tas från dem som inte ännu insett fördelen av att bli klienter.

Hela EUs verksamhetsidé bygger på att klientsamhället ständigt expanderar. EU-byråkaternas betydelse ökar därmed i det närmast exponentiellt, utan att de själva behöver göra särskilt mycket för att påskynda utvecklingen dithän. Till sin hjälp har de ständigt FN och dess paraderande av godhetsplaner och tillhörande klientsamhällesutveckling. Inte minst klimathotet är ett kraftfullt verktyg i denna globalisering av klientsamhället. I den skruvade logiken är det en självklarhet att svenskarna slutar köra bil för att därigenom rädda regnskogarna i Amazonas. Lika självklart som att klienterna inte ska få välja vilken mat de ska äta.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

26 svar på Klientsamhälle, Urbanisering, Globalisering

  1. Dandersan skriver:
    2019-10-09 kl. 08:11

    Vi som följer klimatdebatten inser att all urbanisering ger ett varmare klimat för allt fler.
    Urban heat island-eller värmeöarna kring städer har stor betydelse för upplevd temperaturökning.

  2. Jan Andersson skriver:
    2019-10-09 kl. 09:01

    När jag någon gång köper en utetermometer brukar jag lägga upp alla butiken har av en viss sort i en rad och vänta en stund så att de som inte hängt i takljuset får en chans att komma ikapp. Det kommer alltid andra kunder som är nyfikna och vill veta vad jag sysslar med. Efter en stund köper jag ett exemplar som visar medelvärdet; det brukar slå minst plus minus en grad, upp till en och en halv grad. Alltså totalt tre graders skillnad mellan ytterligheterna, och det behöver inte vara fel på själva mätröret utan det är skalan som är slarvigt monterad, det vill säga: termometern är inte kalibrerad. Ofta passar en annan kund på att köpa en termometer också.

    ”Hur kallt hade ni morse?”
    ”Här var det fyra grader kallt.”
    ”Det var märkligt, här var det bara en kallgrad”.

    Okalibrerade termometrar, plus alla andra lokala variationer som kan vara ganska stora.

    • Mats Jangdal skriver:
      2019-10-09 kl. 10:38

      Att kalibrera ett instrument så att det visar rätt över hela skalan är ingen enkel sak. Vi ägnade flera fysiklektioner på gymnasiet åt det problemet. Vår lärare ville att vi i alla lägen skulle vara skeptiker. Han var devot kristen och tvivlade på alla absoluta sanningar.
      Ett problem med instrument kan vara att de inte slår likadant över hela skalan. Normalt är de kalibrerade för ett värde mitt på skalan, om de alls är kalibrerade. Men instrument är individer, samma förtryckta skala kanske inte passar alla instrument av samma typ och konstruktion.
      Uttryckt på annat sätt. Den man som har en klocka vet alltid vad tiden är. Men en man med två klockor är ständigt osäker.

  3. Samuel af Ugglas skriver:
    2019-10-09 kl. 10:06

    Mästerlig skrivning som vanligt Mats. Allt för få tar till sig andemeningen i ditt budskap än mindre inser allvaret.
    Den stora frågan. De medborgare som insett konsekvenserna av förändringarna i demografin lever oftast under radarn, lite strävsammare och definitivt sundare liv än framför propagandaministeriets förödande tv och radio utbud.
    Varför blir de alltid offer för HATPREDIKANTER? Är ord verkligen ofarligare än blod?
    Att sprida hat och lögner kostar ju inget och bestraffas ytterst sällan om det inte blir till ett bondeoffer. Är det därför socialisterna inte kan skydda våran okränkbara rätt till LIV?
    Socialister som hävdar att de försvarar de ”sämst ställda” är ju lögnare. Vilken lagstiftning i Sverige har socialisterna inte tvingat på oss som inte drabbat de ”sämst ställda” värst? Utplundring av pengar på bensinförbrukning (energibeskattning) till exempel.

    • Åke Sundström skriver:
      2019-10-09 kl. 11:13

      Sant att de sämst ställda är socialismens offer – deras skärv är den residual som blir över när kapitalet fått sitt (som den måste) och planekonomins systemfel, inklusive demografin, underminerat produktiviteten, den som alltid i slutänden styr lönerna. Socialistiska tríx som negativa realräntor kan fördröja processen, men sådant är Döbelnsmediciner som gör plågan än värre, men drabbar än mer godtyckligt, våra barnbarn i istället för dagens medskyldiga väljare.

  4. Thomas Gunnarson skriver:
    2019-10-09 kl. 10:11

    jag har någon liknande observation… fast jag kallar det ”Omhändertagandeindustrin”. För vi lever ju i ett industrisamhälle, åtminstone påstås det så.. Skillnaden mot det äldre industrisamhället är väl det som LO-Malm ansåg, att exportindustrin skulle vara löneledande, medan omhändertagandeindustrin ansåg att det var deras löner som var viktigast… Vilket vi ju ser resultatet av…

    • Mats Jangdal skriver:
      2019-10-09 kl. 10:30

      Klientsamhället är ett uttryck jag lånat av Robert Toth som har bloggen Avancemang. Jag vet att du förfäktar liknande tankar med omhändertagandeindustrin. Patrik Engellau kallar det för det välfärdsindustriella komplexet.
      Det är nog bra om vi är många som beskriver det på olika sätt, så att fler kan genomskåda kamoflaget.

      • Thomas Gunnarson skriver:
        2019-10-09 kl. 17:45

        Ibland blir det litet tydligare med ”omhändertagandeindustri”.. jag läste om en tjej som frågade om någon kunde ta hand om hennes katter för hon anande att myndigheterna skulle komma och hämta dom annars.. och då kostar det ju för kattägaren. Alltså en form av ”industri”…

        • Thomas Gunnarson skriver:
          2019-10-10 kl. 08:37

          Jag vill tillägga att Omhändertagandesamhället är ren fascism. De som protesterar mot detta blir ”omhändertaga” genom den regelflora som myndigheterna har tillgänglig – precis som man gjorde genom ”den sociala ingenjörskonsten” som makarna Myrdal symboliserade. Detta är särskilt utpräglat inom djurskyddet som använts för att trycka till bönder/djurhållare och som övriga samhället inte fattar något om.. Det som man kan konstatera är att de som kallar sig bönder och antingen inte är medlemmar i lantbruksorganisationen eller är det, inte säger något då de omedelbart drabbas av påhälsningar… De få som protesterar är pensionärer, de yngre har accepterat fascismen och lever med det.. Att diskutera klimatet är enbart en fasad för en fascistisk samhällsutveckling.

  5. Lilian Weiss skriver:
    2019-10-09 kl. 10:11

    George Orwells 1984. Något försenat . Usch för barn och barnbarn.

  6. Åke Sundström skriver:
    2019-10-09 kl. 10:51

    Men varför denna nya vokabulär, att kalla socialismen för ”klientsamhället”? Det senare är här väl beskrivet, men döljer problemets kärna: politikens primat över folkviljan och därmed demokratins död.

    ”Det välfärdsindustriella komplexet” är en annan tjusig formulering som kamouflerar sin sanna innebörd, men måhända – liksom klientliknelsen – passar bra för att övertyga inbitna socialister om sina förvillelser, utan att alltför tydligt skriva detta på deras näsor. Men I detta forum behövs väl inte sådana omvägar?

    • Mats Jangdal skriver:
      2019-10-09 kl. 11:15

      Se mitt svar till Thomas. Naturligtvis viktigt att nämna saker vid sitt rätta namn också.

      • Åke Sundström skriver:
        2019-10-09 kl. 20:45

        Vad är det för fel med att ALLTID nämna saker och ting vid sina rätta namn?

        • Mats Jangdal skriver:
          2019-10-09 kl. 20:49

          För vissa människor har socialism en positiv klang. Vill man få dem att tänka i nya banor måste man kunna beskriva socialismen med andra ord, ge nya perspektiv.

          • Åke Sundström skriver:
            2019-10-09 kl. 21:17

            Visst, men just därför är det mer effektivt att beskriva socialismens faktiska innebörd för den enskilde än att hitta på nya termer som skymmer mer än de avslöjar. . Se också mitt svar till Göran.

            • Mats Jangdal skriver:
              2019-10-10 kl. 10:43

              Inte om vi ska tro pedagogerna som jag studerade på lärarutbildningen.
              Då är det viktigt att ge eleven ord för att själv kunna analysera och via slutledning göra kunskapen till internaliserad insikt.

    • Göran skriver:
      2019-10-09 kl. 11:34

      På ett sätt är det inte många som förstår vad socialismen egentligen är, så det behövs ett antal metaforer för att beskriva det. Desto fler liknelser, desto bättre.

      Till exempel har vi länge talat om 68-vänsterns vandring genom etablissemanget, men Ebba Bush Thor satte ett bra namn på det: myndighetsvänstern.

      • Stefan Eriksson skriver:
        2019-10-09 kl. 15:05

        Blivande kommissionär Ylva J. talar med ”kluven tunga” när hon beskriver framtiden och hur flyktingvågen skall hanteras.

        Hon talar om ”tvingande solidaritet” som ett medel för att rättvist fördela bördan inom EU med flyktingmotagande.

        Tvingande solidaritet……. sug på det uttrycket, smakar det bittert?

      • Åke Sundström skriver:
        2019-10-09 kl. 21:12

        Varför metaforer, Göran, när det räcker att tala klarspråk om vad socialism innebär, nämligen att staten bestämmer det mesta och den enskilde får väldigt lite att säga till om? På marginalen nästan ingenting alls, när nu ekonomin växer långsamt, medan den offentliga sektorns utgifter ökar betydligt snabbare. Redan nu hovrar den officiellt uppmätta marginalskatten i häradet 85 procent, medan den kvoten ökar ytterligare om BNP-statistiken vore beräknad med korrekta metoder.

        Ord som ”klientsamhälle” har ingen konkret innebörd och är nog mer förvirrande än upplysande.

        • sestir skriver:
          2019-10-09 kl. 23:18

          Jag tror att Åke har rätt.
          Uttryck som ”klientsamhälle” är bra när man ska resonera direkt med en som betraktar sig som socialist. Att säga ”din ideologi är destruktiv” vore väl blunt.

          Annars är det svårt för oss som har väldigt lite mediemakt att introducera nya uttryck för saker och sen ge dem en negativ laddning. Risken är att statsmedia snappar upp det och säljer in klientsamhällen som den nya modellen som har gett bra resultat i typ Kenya eller någonstans ingen kan kolla upp och som rekommenderas av alla köpta nationalekonomer.

  7. Göran skriver:
    2019-10-09 kl. 11:39

    En lustig sak med folk är att de inte handlar lokalt och sedan gnäller de när den lokala affären stänger ned.

    Jag handlar allt jag kan lokalt och jag handlar i alla butikerna. Vill jag ha kvar butikerna, då får jag också handla i dem. Om jag får betala några kronor extra gör jag det gärna, för jag kommer ändå förlora när butikerna inte finns kvar och jag måste åka några mil med bilen för att få det där jag har akut behov av eller får någon nyck att jag vill ha något.

    • Jan Andersson skriver:
      2019-10-09 kl. 14:30

      Man tjänar kanske någon tusenlapp eller två genom att åka förbi lanthandeln till stormarknaden, men sen förlorar man hundratusen eller en miljon när man försöker sälja huset efter att lanthandeln tvingats lägga ner.

  8. Samuel af Ugglas skriver:
    2019-10-09 kl. 11:49

    Min observanta hustru som tack vare yrket (vårdsektorn) till dels försvarar ”den stora staten” förstår inte innebörden av ordet ”klient” i sammanhanget. Hade Du nämnt den stora andelen främlingar som Sverigehataren Löfven placerat i Filipstad och som försvinner till Karlstad för att där är alla utbud större, för att slutligen starta en ny invandrarkoloni varifrån de spenderar ”klientmedlen”, kanske just i Karlstad.

    • Mats Jangdal skriver:
      2019-10-09 kl. 12:29

      Förklara gärna för henne att jag är glad för alla som vill jobba i vården, men anser inte det nödvändigt att staten är huvudman.

  9. Jan Andersson skriver:
    2019-10-09 kl. 14:56

    Invandringen motiveras av att vi behöver arbetskraft, dessa skall ”rädda jobben”. Det nämns inte ofta specifikt vilka jobb som är i farozonen att försvinna med pensionsavgångarna; jag tänker automatiskt på enkla jobb i den närande sektorn, men det verkar vara mest enkla jobb i den tärande sektorn som erbjuds.

    Sverige har rekordmånga anställda i den tärande sektorn, klientsamhället. Om det är svårt att rekrytera till den närande sektorn så beror det väl i viss eller stor grad på att (för) många sugits upp av just klientsamhället, eftersom stat och kommun gärna åtagit sig sysslor som normalt borde utförts av privata entreprenörer och upphandlats i en konkurrenssituation med anbudsförfarande.

    Om det vore så att klientsamhället hade tillåtits växa i försiktig takt och bara de allra nödvändigaste uppgifterna skötts av stat och kommun, så är jag övertygad om att vi aldrig behövt några invandrade jobbräddare. Dessutom hade skatten kunnat hållas på en betydligt lägre nivå och företagen hade haft mer pengar till personal och investeringar.

    Exportintäkterna hade varit väsentligt större, IKEA, TetraPak, ASEA, Volvo och SAAB hade varit kvar i svensk ägo.

    Sverige har misshandlats till oigenkännlighet av socialistregeringarna, speciellt sedan Olof Palmes tillträde 1969, och konkurrerande länder har kommit i kapp och förbi. Hur blev vi överhuvudtaget lockade att börja köpa japanska bilar?

    Värst är att ingen har någon lösning på problemet, klientsamhället kommer aldrig att rösta på ett skattesänkarparti som förstör löneutvecklingen. Och någon borgerlig opposition existerar inte.

Kommentarer är stängda.