Kulturen är en sköka – fortfarande

Detta är ytterligare en av de artiklar jag publicerade innan jag öppnade kommentarsfältet, 7 januari 2012.

Det pågår en debatt på Newsmill, SvD och DN bla. om varför kulturen övervägande är röd. En del anser att det är naturligt att kulturen är vänster. Exempelvis påstås att kulturen är vänster för att den är till för att häckla makten. Ursäkta vilken planet kommer sådana kulturknuttar ifrån?

Genom historien har kulturen alltid speglat makten. Under feodaltid flyttade den runt och hyllade sina mecenater. När kyrkan hade makten var kulturen religiös, ofta pietistisk. Under tidig industrialism blev den borgerlig. När socialismen fick makten blev den vänster. Kulturen är en sköka som skänker nöje till den som betalar bäst. Som smickrar för sitt levebröd.

Om kulturen i Sverige fortfarande är vänster så betyder det att det fortfarande är vänstern som har makten och betalar bäst. Det märkliga i Sverige är att vänsterkulturen är småborgerlig, Carl Larsson, Astrid Lindgren och Evert Taube, till exempel. Å andra sidan säger sig högerpartiet i Sverige vara det nya arbetarpartiet.

Så det kanske är sant att kulturen i Sverige är vänster. Det kanske är sant att det är naturligt, med tanke på hur makten i våra myndigheter och regering framställer sig själva. Eller så är det hela bara ett trick med speglar?

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 svar på Kulturen är en sköka – fortfarande

  1. Stefan Eriksson skriver:

    Lite “barnkultur” som jag undslapp med en hårsmån. Det var väl då man blev “anti”, mot det mesta som ens luktade kultur. Konstigt att det överhuvudtaget tilläts.
    https://filmochhistoria.blogspot.com/2013/03/vilse-i-pannkakan-storpotaten.html

  2. Jan Andersson skriver:

    De som hade mest förstånd på den tiden skrev brev till “Klagomuren”. Min chef gjorde det när han hade tittat på “Julkalendern” tillsammans med sina små döttrar. Han tuggade fradga när han nämnde det på jobbet.

  3. Göran skriver:

    Vänsterns kultur är tråkig, saknar kreativitet och har låg intellektuell nivå. Märk väl att i stort all vänsterkultur måste bidragsfinansieras.

    Så är kulturen Sverige vänster i folkets själ?

    • Mats Jangdal skriver:

      2012 skrev jag kulturknuttar, nu används ofta ordet kulturkofta och ibland även kulturprofil. Är det någon höger-vänsterskillnad på dessa?

      Vänsterns kultur är vanligen misär, fördömande, krav.
      Högerns kultur är skönhet, bildning, finess, humor. Det är klart att det retar gallfeber på vänstern.

  4. Jan Andersson skriver:

    En yngre släkting och filmvetare sa att modern svensk film handlar oftast om krisande äktenskap och det dröjer ofta bara några minuter in i filmen innan någon vrålar med full hals: — Va fan håller du pååå med?

  5. Samuel af Ugglas skriver:

    Tidevarv komma tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång…
    Lite barskt kanske men en förklaring nog så god som någon annan; vad har kommunisten Merkel, socialisten Löfven och den obestämbara Theresa May gemensamt?
    Deras vänsterkultur försvinner med dem.
    Vi kanske skall se lite hoppfullt på framtiden!!!
    Härlig är jorden.

    • Jan Andersson skriver:

      Tänk om man kunde plantera dessa från och se hur de växer? Hjälp, det är ju det vi gör i hela västvärlden.

  6. Åke Sundström skriver:

    “Eller så är det hela bara ett trick med speglar?”

    Utmärkt liknelse, massor av vinklade speglar är förvisso både dagspolitikens och kultursidornas främsta kännetecken. Mest pinsamt, med DN som värsta syndaren, är väl de socialistiska schabloner som vänsterliberaler speglar sig i. Och som dessvärre inte ens förmenta nyliberaler, typ Johan Norberg, protesterar mot. När den senare hyllar klimatnojan, och därmed även MP:s miljömarxister, är ju tiden verkligen ur led och alla de 87 slöjdamerna (på tråden om klasskampens asymmetri) rejält ursäktade.

  7. Rikard skriver:

    Hej.

    Du kan ju skilja på folk-kultur och överhetens dito, eftersom det är olika saker.

    Det är överheten som i alla tider spenderat pengar på statyer, målningar, musik och poem som hyllar sagda överhet – eller häcklar konkurrenter inom densamma. Äldre verk är för den historiekunnige fyllda av referenser som varit glasklara karaktärsmord på mecenatens valda hatobjekt.

    Folkens kultur är däremot det vi inte vet alltför mycket om eftersom den sällan bevarats före artonhundratalet, och den då blev kliniskt granskad, studerad, katalogiserad och till slut konserverad som av överheten godkänd nationalromantik.

    Men det är en ogärning att jämställa spelmän, de som så vackert skildrar gånglåtar som bygger på en folklig kulturtradition från före kristendomen påtvingande, eller hårkullor, eller kurbitsmåleri, eller landets alla olika varianter på vävar, hur man timrar hus, och så vidare.

    Det är folkets kultur.

    Folkets kultur har det särdraget att den dels är mycket svår att göra kommersiell, dels är/var allmängods och därmed fri från både kapitalets totala nihilistiska nivellering i riktning minsta gemensamma nämnare är lika med största möjliga antal kunder (tydligast inom musik; popmusik i synnerhet) och fri från statlig totalitarism eftersom den består av arv, traditioner och värden bortom staten.

    Det är därför folkets kultur är sedd som fiende både av stat och kapital. Det är därför de bägge ständigt förhånar politiska rörelser som anspelar på just folk-kulturen: de ser något otyglat och fritt som varken låter sig kuvas eller köpas.

    Vad du beskriver är bourgeoisiens, medelklassens, adelns kultur. Just nu och sedan snart ett sekel är det varianter på “radical chic” som gäller; romantikens emaskulerade poeter, neurotiska författare som fläker ut sina laster och söker beundran för detta likt ett barn med en full potta, och allehanda målarkluddar som är så radikala så – men har en gedigen överklass, adels, eller övre medelklassbakgrund (med tillhörande kärnvärden väl man skrapar bort fernissan).

    Sedan sker alltid en viss nedsippring från de högsta kasten till de inte fullt så höga: om hövdingen, eller kungen börjar peta tänderna efter maten under det att han håller andra handen för, så kommer hans gäster, lakejer och tjänare också att göra det, och därmed deras grannar, vänner och barn och så vidare nedåt.

    Vid pass att det spritt sig ned till nattamannen, rackaren och bödeln har överheten hittat något nytt att utmärka sig med. Det hela illustrerades och kommenterades av Engström på ett vis som inga sociologiska studier förmår:

    “Säg mig bror, du som umgås med medelklassen – hur har di det därnere, har di piano?”

    samt

    Kolingen har hittat en bortkastad tandborste, och tillfrågas av Bobban vad han håller i:

    “Va haru där för någe?”
    “Äh, de e väll nått nytt njutningsmedel för överklassen.”

    Engström och hans samtida skildrare är för övrigt ett betydligt lustfylldare sätt att studera skillnaden mellan folkets kultur och överhetens dito. Idag är det väl så att det mest chica man kan vara är en vit medelålders kvinna i tjänste-/ämbetsmannayrke, med en eller två adopterade invandrade vuxna barn, regnbågsflagga, och hår färgat så att det liknar en dammvippa av nylon?

    Kulturella som få är de, dessa kvinns, men inte är det folkets kultur inte.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Rikard skriver:

      Hej.

      Hmm, det där lät grinigare än menat – udden i irritation är mer mot alla dem som gjort begreppet kultur till en kökkenmödding än något annat.

      Jag skyller på att jag ägnat mig åt att kultivera environgerna utvändigt hela dagen och är en smula het av solen – måtte Dj*vulen ta alla dessa lupiner och de som spritt dem runt om i landet! Där snackar vi kultur, för övrigt.

      Hon: Jamen de är ju så fina att se på. (Vilket är sant, men…)

      Han: Jo, men de kväver alla inhemska växter och är rena turboinkubatorn för spansk skogssnigel – dessutom är de giftiga för boskap om de hamnar i foder.

      Hon: Jamen, de är ju vackra när de blommar!

      Han: och går muttrande ut och mejar.

      Den lilla fabeln går nog att överföra till både kultur och politik?

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, fd lärare

Kommentarer inaktiverade.