De flesta, kanske alla, av åtminstone de yngre människor som tagit till vapen och skjutit mot skolelever och personal, har varit utsatta för mobbing under flera år. Här har samhället misslyckats med att fånga upp och hjälpa de som är utsatta. Risken att bli svårt mobbad verkar vara betydligt större idag än den var innan mobiltelefoner och internet.
Vi som växte upp utan internet och mobiltelefoner hade alltid andra rum att vara i om vi inte trivdes med sällskapet. Vi kunde gå med i en annan förening, åka till en annan by eller stadsdel där ingen visste vem vi var. Vi kunde hitta vänner med gemensamma intressen och slippa mobbarna.
Det går inte idag, för alla aktiviteter lämnar spår på internet. De som vill finna dig för att fortsätta sin mobbing kan göra det på internet. Har de dessutom ”fostrats” i den empatilösa gamingvärlden finns det ingen gräns för hur långt de kan driva sin mobbing.
Hämnden, om den kommer, riskerar att bli fruktansvärd. Inte alltid riktas den mot de faktiska mobbarna, ibland riktas den mot den miljö där mobbingen startade eller mot de som borde sett den kunnat göra något men inget gjorde.
Vansinnigt naturligtvis, något brister i logiken hos dessa mördare. Det är där samhället måste finnas med psykologiskt stöd och ibland tvångsvård. Men det är också nödvändigt att stoppa mobbing på ett tidigt stadium. Det kommer att kosta oss pengar, men det får det vara värt.
Vuxna människor, föräldrar, även de som tidigare varit curlade som barn, måste visa lite beslutsamhet och moralisk resning och hjälpa till att stoppa mobbingen oavsett vems unge som blir mobbad. Ska det vara så svårt, egentligen?
Barn är olika. En del mår bra av att komma till ett dagis, andra mår dåligt av det. Till och med jättebra kontra jättedåligt. Vissa har bra hemförhållanden, andra har en usel ickekreativ hemmiljö och ointresserade eller värre, ickefungerande föräldrar med egna existentiella problem, Ofta går det bra ändå, men inte alltid, och hur uttrycker barnen sina protester? Mobbing utförs av barn som mår dåligt enligt ovanstående, familjens ekonomi har föga med problemen att göra.
Om en skola inte kan stoppa mobbing så är den inget att ha. En bra skola fokuserar på att lösa mobbingproblemen först, undervisningen kommer garanterat i andra hand som ”läxa för livet”.
Det finns ingen utbildning för lärare hur de ska hantera mobbing i skolan. Det värst är dock att lärarna inte bryr sig om mobbing.
Sedan har vi föräldrar som är för fega för att våga konfrontera t.ex. mobbarnas föräldrar.
Som ett tredje problem har vi en stat som ställer sig på mobbarnas sida än på de mobbade. Exempelvis får den mobbade byta skola och inte den som mobbar.
Jo det finns faktiskt lärare som bryr sig om mobbing. Jag är en av dem. Jag har jobbat som gymnasielärare på ett yrkesprogram och vid ett tillfälle var det en elev som blev utsatt av hela klassen. Jag samlade omedelbart hela klassen och skällde ut dem. Mycket svordomar blev det och ingen av eleverna sa ett knyst. Efter denna utskällning från mig så förekom ingen mer mobbing.
Det finns undantag och du är en av dem, men generellt orkar lärare inte bry sig om mobbing. Delvis kan det nog beror på att ingen bryr sig högre upp inom skolsystemet.
Och om du ser på dina kolleger, hur många av dem har den pondus du har?
Många värstingar säger: ”Vi busade för att få en motreaktion, att se någon som reagerade, blev rättmätigt förbannad, men ingenting hände. Så vi trappade upp ofoget, men inte mycket hände då heller. Nu sitter jag inne sedan flera år, men alla är som vanligt helt släta i ansiktet”.
Lennart Matikainens åsikter om som ansluter till artikelns ämne.
https://swebbtube.se/w/tNYoiGbEYeoqJgrAtQyjFu